Mys

Nu har Pricilla bott hos mig i två veckor. Hon verkar trivas här. I början var det hemskt läskigt att helt plötsligt vara ensam hund i flocken, men hon har vant sig nu. Vi har roligt tillsammans. Det blir många långa höstpromenader, mycket mys och en hel del träning. Hon är inte sådär jätteframåt, så vi tränar många korta pass med mycket belöningar och beröm. Hon börjar bli riktigt duktig nu. Hon kan gå slalom mellan mina ben på två olika sätt, gå i cirklar runt mig, snurra och stå på två ben. Allt utan röstkommandon eller med hjälp från mina händer. Det ser riktigt proffsigt ut när man sätter ihop tricken till kombinationer. Det ska nog gå att göra freestylehund av henne!




Hon kan vara en riktig liten bitch mot andra hundar. Stackars Charlie fick inte komma in i sitt eget hus. Pricilla låg i köket och morrade varje gång han stack in sin lilla nos för att kolla läget. Han vände snällt och gick ut igen varje gång. Det går bra med kunderna på salongen, men hon har inget intresse alls av att gå fram och hälsa på varken hundar eller människor. Hon är extremt mammig och vill bara vara med mig.

Vi tog en fika på Johanssons uteservering med Madde och Yoshi. Pricilla och Yoshi är verkligen varandras motsatser. Yoshi ville leka, men inte Pricilla... Fast hon stod ut med honom i alla fall.



På tal om ingenting - Jag har ätit min ananas nu! Den var god!

Ärr

Igår berättade min mamma om en flicka hon hade sett på stan. Flickan hade gått med sin mamma och shoppat. Hon hade ett linne på sig, och det som gjorde min mamma upprörd var att hela hennes armar var fulla av ärr.

"Såhär såg den ut! Skur, skur, skur, skur, skur, skur, skur... Hela armarna", sade hon och gestikulerade vilt för att vi skulle förstå hur hemskt det såg ut. "Att inte mamman skämdes!"

"Du har ju också ärr som man skäms över", sa min pappa och blängde på mig. Igen.

Men... Jag måste säga att jag verkligen inte förstår den här hysterin över ärr. Ärr verkar alltid väcka starka känslor. Vissa tycker att det är tragiskt, andra tycker att det är patetiskt och vissa att det till och med är äckligt. Jag önskar att folk kunde tänka lite längre. Det enda ett ärr berättar är att personen en gång i tiden har haft ett sår, men att det numera är läkt. Jag tror att alla människor har ärr - fysiska eller psykiska - för det är egentligen inget annat än ett läkt sår. Jag tror inte att det finns en enda människa som aldrig har blivit sårad.

Huden kan inte återskapa sig exakt så som den såg ut innan såret, men ärret är fortfarande hud. Den fyller sin funktion precis lika bra, även om den ser lite annorlunda ut. Det är precis som sorgliga händelser i livet. Oavsett om man sörjer ett förlorad husdjur, en gammal pojkvän eller någonting helt annat är det fortfarande ett sår. Men i de flesta fall finner personerna glädjen igen till slut - Kanske med ett nytt djur, eller en ny partner. De nya glädjeämnena är förstås inte exakta kopior av de gamla, men de fyller samma tomrum. Samma funktion. Precis som ärrvävnaden.

De allra flesta verkar koppla ihop ärr med deprimerade tonåringar som skär sig själva för att lindra sin egen smärta. Men... Det enda sättet att veta vad det är som har orsakat ärret är att fråga bäraren själv. Kanske lekte hon för vilda lekar på dagis? Hoppas hon lärde sig något. Kanske är hon masochist? Hoppas hon njöt av det. Kanske var hon deprimerad? Hoppas det hjälpte henne att lindra smärtan. Hur som helst - Det är bara ett ärr. Ett fragment av ett minne. Det vore väl mycket värre om det var ett blödande sår?

Slutsats

Okej, nu kommer resultatet av mitt "mogna övervägande" som jag skrev om för några inlägg sedan...




Ta-daa! Pricilla. Pricilla är alltså en av Mias (på trimkompaniet) pudlar. Hon har varit med i trimmet under hela min utbildning, och jag har varit störtförälskad i henne ända sedan min första dag. Jag har valt henne till "Månadens djurkompis" flera gånger.

När jag höll på att vela som mest i kelpie/pudelvalet frågade jag Mia vilka kullar hon planerade inom den närmaste tiden.

Mia: - "Ja... Nästa kull blir väl efter Pricilla."

Jag (med Pricilla i knät, förstås): - "Ahaa!" *skiner upp* "Men det låter ju jättebra. Hon har ju alltid varit min stora favorit."

Mia: *funderar ett tag* - "...du vill inte ha Pricilla, då?"

Jag: "... ... ...men inte vill du väl ge bort Pricilla?"

Ja. Och sen har det blivit som det har blivit. Vi har diskuterat fram och tillbaka, och nu har vi bestämt att jag ska låna hem henne och se hur det känns. Om jag vill får jag bli hennes fodervärd.

Jag tror inte att det ska vara några problem. För att citera mig själv:

"Egentligen ville jag ju ha en EGEN hund... Och jag ville ju ha en valp... Och helst inte en svart... Men... Det är ju Pricilla."

Jag älskar fortfarande kelpies, och en vacker dag vill jag ha min kelpie också. Jag har ju hela livet på mig, och ärligt talat är det nog bra att jag får lite mer kött på benen först.

Hurra!

This sad Bouquet

Jag har en The Arkkväll framför youtube. Jag blev inspirerad av idol och fick lust att sjunga.

Den här låten är väldigt underskattad:
http://www.youtube.com/watch?v=0hAEc4k8f40

Alla älskar Disease och Tell me this night is over (jag är inget undantag!), men just nu tycker jag att This sad Bouquet är vackrare... Och sorgligare. Jag får nästan tårar i ögonen på slutet. Olas röst och känsla är helt fantastisk, och jag älskar låtens uppbyggnad.

Lyssna själva!