Lugnt och Skönt

Den här helgen har jag tagit det lugnt, för en gångs skull. Jag, Jocke och Pricilla hade myskväll framför melodifestivalen igår. Jag åt vegetariska schnitzlar, Jocke åt revbensspjäll och Pricilla åt ungstorkad blodpudding. Helt okej!

Idag hade vi vår första fäktningslektion den här säsongen. Vi har äntligen börjat med grundkursen i medeltida fäktning med tyskt långsvärd. Jag hade hellre sett att vi tränade med kortsvärd + dolk, men det verkar bara vara jag som är intresserad av det. Långsvärd är också väldigt roligt, och det är helt klart bättre än ingen fäktning alls! Det är skönt att vara igång. Vi tränar dessutom i en hall i Västerås där jag brukade spela innebandycuper (och kolla på Johannes, tror jag) när jag var liten. Jag fick världens nostalgikick.

Det är trist att OS är slut nu, men vi har en del andra saker att tänka på. Hela familjen är på helspänn eftersom lilla Tiger kommer vilken dag som helst... Jag tror aldrig att både jag och mamma har flugit upp för att svara i telefonen när det ringer mitt i natten förut. Det är väldigt spännande! Jag lovar att säga till när han har kommit.

När jag såg dagens datum insåg jag att det bara är en månad kvar tills jag fyller 20. Jag vill göra något roligt då, men jag vet inte vad. Någon som har något förslag?

Spännande helger, part II.

Här kommer fortsättningen - Varning för skryt. Den här Rammsteinresan är alltså Jockes julklapp till mig och min pappa. Jag var lite deppig över att jag missade biljettsläppet med 40 minuter - igen - och inte fick någon biljett. Jag letade efter billiga och säkra andrahandsbiljetter hela hösten, men när Rammstein bekräftades för Metaltown gav jag upp det projektet och fixade en Metaltownbiljett istället. Döm om min förvåning när Jocke kom och sa att han inte hade några julklappar, men "i alla fall skulle fixa så att jag fick se Rammstein"... Jag blev helt chockad. Jag satt där med en gapande mun och kunde knappt säga tack.

Nåväl. Vi lämnade min mamma och Nea hemma med Pricilla och Elliott. De skulle ha myskväll och se på melodifestivalen. De hade bunkrat upp med en massa chips, godis och andra roligheter, så det verkade inte gå någon nöd på dem.

Vi hade skämtat om att pappa skulle göra en massa dumma saker när vi träffade bandet innan... Inte helt osannolikt, kanske. På bussen på väg till Globen, mindre än 3 timmar innan bandet skulle upp på scen, satt "gubbarna" helt lugnt och pratade om hur de ska renovera båten. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Om jag hade varit med mina vänner hade vi antagligen köat i kylan hela dagen, varit lite galna och haft en fin allsång istället. Jag var väldigt förväntansfull, och jag tror faktiskt att pappa också var det även om han inte visade det så mycket...

Vi stod utanför Globen Gate och väntade ett tag, men av någon anledning fick inte vakterna gästlistan. Det var inte så illa att stå utanför och prata, men det var ganska kallt. Vi pratade om hur fort tekniken utvecklas (vadå, har inte internetbanken alltid funnits?) och myntade en del roliga citat som: "Lite mindre metal, lite mer kängor". Pappa skulle egentligen jämföra sina gamla vinterskor med mina röda stålhättskängor, men det lät som något kängpunksrelaterat...

Hur som helst. Efter ett tag tröttnade vi på snöstorm och bråkiga AIK-are, så Jocke ringde Paul Landers (gitarristen). Han skickade ned någon slags säkerhetssnubbe som hämtade oss (efter många om och men. Vilken av alla entréer är huvudentrén, liksom?). Vakterna och personalen försökte stoppa oss, men han snäste av dem på ett sådant där härligt jag-är-sänd-av-bandet-och-gör-vad-jag-vill-sätt och tog med oss ändå. De såg väl inte alltför nöjda ut. Han var mycket trevlig mot oss, i alla fall. Vi fick backstagepass och fick följa med bakom scenen direkt. Spännande!

Det är en helt ny värld för mig att vara med bakom allting. Vi gick omkring i en labyrint av korridorer. Jocke stannade och pratade med var och varannan person... Han är väldigt populär, min farbror. Clawfinger har ju turnerat med Rammstein förut, så han känner många som är inblandade. Vi blev presenterade för alla, och det var väldigt skoj. Vi fick komma in i cateringen, fast vi inte fick egentligen. Vi drack lite kaffe och tog det lugnt i några minuter innan vi gick in och träffade bandet.

Jag hade inte alls räknat med att jag skulle få prata med alla sådär mycket. Jag trodde mest att vi kanske skulle se dem på avstånd när de var upptagna, men vi möttes av en asglad Paul som hoppade fram och hälsade. Vi fick gå in i hans rum och hänga av oss kläderna. Vi träffade Till Lindemann (sångaren) som var lika party som Paul. Vi blev fint presenterade, tog i hand och jag fick en öl. I min lilla fanhjärna är det väldigt mycket status att få en öl av sångaren i Rammstein, haha. Jag brukar tycka att det är coolt att lyckas röra bandmedlemmarna när de står på scenen annars. De pratade med oss, drack ägglikör (AJ-likuuuuuur!) och lärde sig att säga "jag vill smiska dig" på svenska. Jag höll på att skratta ihjäl mig emellanåt.

Efter att vi pratat med dem ett tag fick vi träffa resten av bandet. Vi fick komma in i allas rum och prata med alla. Det var väldigt häftigt! Alla var väldigt glada och sociala. Jag hade inte väntat mig det. Paul visade oss runt, och efter ett vi umgåtts ett tag och det var dags för dem att förbereda sig inför showen fick vi varsitt pass till efterfesten också. Vid det laget hade förbandet redan gått upp på scenen, så vi satt och softade och drack öl istället. Vi insåg att Jockes penicillin (han hade haft halsfluss hela veckan) och min mobil var inlåst i Pauls rum, så vi bestämde en mötesplats efter spelningen.

Vi gick och kollade bakom scenen. Jocke och allt folk han kände förklarade lite hur ljudet fungerade och så. Jag fick ett plektrum av en snäll person. Bob skickade ett sms lite lägligt och berättade att han var hemma i Sala. Jag svarade något i stil med "Om det inte vore för att jag är backstage på Rammstein skulle jag säga hej och ge dig en kram ;)", och fick "Du är ett as och jag hatar dig, kvinna. <3" till svar. Typiskt mig och Bob. Vi är ganska bra på att spy kärleksfull galla över varandra.

Till slut var det dags att hitta en bra plats att stå på. Först gick vi till ljudkillen som står i en fin liten fyrkant i mitten av ståplatserna. Vi fick egentligen inte vara där heller, men han vinkade in oss förbi vakterna. Jocke har bra kontakter! Man såg scenen väldigt bra där. Tanken är ju att ljudfolket ska ha överblick över allting hela tiden. Jag blev till och med erbjuden att sitta på en mystisk låda så att jag skulle komma upp och garanterat se hela scenen. Det var ett frestande erbjudandet, men... Jag hade spanat in folket innanför skitstängslet (skitstängslet = internskämt mellan mig och Bob som har blivit ett riktigt ord. Det är alltså stängslet som skiljer ståplatserna från varandra på stora arenor). Det kändes så fel att stå i en skyddande bur tillsammans med ett VIP-barn som var son till någon som kände bandet. Jag åker inte på spelningar för att SE showen. Jag vill känna den. Uppleva den - Med alla mina sinnen.

Det var ingen konst att komma innanför skitstängslet med mitt backstagepass. Jag hoppade omkring i moshpiten hela konserten och var väl lite här och där i mitten framför scenen. Jag hittade inte några trogna galningar som jag höll ihop med hela tiden den här gången. Det var otroligt bra och roligt! Det blev en helt annan grad av show på Rammstein, om man jämför med t ex depeche och maiden. Som alla vet använder dem sjukt mycket saker som brinner och sprängs, så det blir väldigt varmt framför scenen. Det luktar fint av svavel och gas, och de roar sig dessutom med att spruta skum över oss, pudra oss med konfetti som fastnar i skummet och åka ut med en båt som hålls upp av publikens händer. Det var spännande! Det enda negativa med det var väl att många koncentrerade sig mer på att filma, ta kort eller bra njuta av showen istället för att mosha som idioter. Det tycker jag är lite tråkigt, men det fanns gott om galningar till mig ändå.

Jag måste nog vara tråkig och tycka att Feuer Frei var bäst. Det är min favoritlåt... Den är så röjig! Jag såg till och med halva scenshowen på den låten, för jag hittade ett par axlar att sitta på. Bandet såg lite förvånade ut. Jag tror inte att de förväntade sig att hitta mig på någons axlar mitt i moshen... De andra VIP-släktingarna satt i säkert förvar någonstans och kollade på showen. Du Hast var mäktig för att alla kan den så bra, och Sonne är härlig för att den är så headbangvänlig. Jag gillade många av de nya låtarna också, fast jag tyvärr inte kommer ihåg vad de heter just nu. Jag har varit dålig på att lyssna på deras nya album. Under Pussy lyckades jag hamna tillsammans med några killar som antagligen hade rökt eller tagit något olämpligt. Det började bli lite obehagligt när de tog av sig sina kläder och blev lite VÄL klängiga... Men jag hittade några andra som röjde och hade kul utan att ta texten på för stort allvar.

Efter spelningen var jag svettig och fin med gammal konfetti i ansiktet och håret fullt av intorkat skum... Alla kollade lite konstigt på mig när jag gick backstage för att vänta på Jocke och pappa. Det visade sig att de tydligen inte fick komma in, så efter ett tag klättrade jag upp på läktaren till dem. Efter många om och men gick vi till efterfesten. Den var inte SÅ imponerande... Den bestod av en massa groupiefjortisar och vänner till bandet. Partyroomet var ett omklädningsrum med lite färgat ljus och konstig musik... Sådan där musik som de spelar om man går ut på typ Statt i Sala. Men ja. Vi var där ett tag, pratade med folk och drack lite öl, men det dröjde inte så länge innan vi gick ut i korridoren utanför. Eftersom våra kläder var inne hos Paul var vi tvungna att vänta på att de skulle komma ner till festen.

Det var ganska kul ändå. Det blev ännu bättre när bandet kom ned. Vi fick våra kläder ganska snabbt, men eftersom vi skulle få skjuts hem av Andre var vi tvungna att vänta på att hans son skulle fixa foton och autografer från alla bandmedlemmar. Gulligt. Jag tycker att det var helt okej att stå där och kolla på bandmedlemmarna, faktiskt. När de dessutom började spela depeche mode var jag nästan på väg in för att dansa med groupietjejerna, men då var det dags att gå.

Vi slussades ut på helt fel sida av globen och fick gå genom hela området i iskall snöstorm, men det gjorde ingenting. Vi sov hos Jocke och Nea under natten. När vi vaknade åt vi frukost framför reprisen av melodifestivalen. Vi skrattade lite åt Crucified Barbaras lilla eldshow som var väldigt fjantig i jämförelse med gårdagens inferno. Vi åkte hem ganska tidigt eftersom pappa ville hem och spela innebandy. Idag har jag haft slappdag med bastu, varma bad och godis... Skönt. Jag och pappa har gått runt och sjungt BANG BANG!! hela dagen. Mamma tycker inte att vi är riktigt kloka, tror jag. Jag har mer träningsvärk i vaderna än jag hade efter afrodansen i torsdags. Det är jobbigt att hoppa med kängor i två timmar.

Det mest oväntade på hela kvällen var att en kille i Globenpersonalen kände igen mig. "DU! Du var på depeche, va?" hörde jag bakom mig. - "Ja?", sa jag förvånat, och han svarade "Ja, jag kände igen dig". Mycket mystiskt. Man kan sammanfatta det här inlägget med att vi hade en väldigt trevlig kväll! Alla var mycket nöjda - till och med mamma och Nea. Till och med Pricilla fick myskväll med korv och en plats i soffan. Jag ser redan fram emot att se Rammstein igen på Metaltown. Då har jag Bob med mig. Då blir det drag.

Om Jocke skulle läsa det här - Tack än en gång! Det var världens bästa julklapp!

Spännande helger, part I.

Nu är jag hemkommen efter ytterligare en händelserik helg. Sedan jag bloggade senast har jag varit med om två mycket roliga och spännande helger... Först var jag på lajvet Vid Vägens Ände i Thulekampanjen. Det var ett tag sedan jag lajvade. Jag hade ingen inspiration dagarna innan, och verkligen inga förväntningar alls. Till min stora förvåning blev det ett otroligt roligt lajv - Ett av de bästa någonsin, faktiskt. Glädje, dubbelspel, adrenalin och många starka känslor tillsammans med otroligt god mat och härlig feststämning. Klockrent!

Jag fick ett väldigt blodad lajvtand, så nu blir det antagligen Kastaria i sommar. Det känns inte lika tungt att arrangera Frosthjärta heller.

Men, det som är färskast i mitt minne är förstås den här helgen. Den började på fredagen med en försenad tågresa tillsammans med min syrras gamla skolkamrat Anders Persson. Oväntat och roligt. Jag och syrran gick på Castlevania - The Concert i Stockholms Konserthus (http://www.castlevaniaconcert.com/). Det är en konsert med tv-spellsmusik som spelas av en symfoniorkester, precis som Play som vi har varit på tidigare några gånger, men den här gången var det bara musik från Castlevaniaspelen.

Konserten var väldigt bra. Det var många låtar från mitt favoritspel Symphony of the Night. Arrangörerna hade lite roliga scenkläder och teaterspexade lite. Det var väldigt trevlig stämning. Det var en väldig blandning på folk i publiken. Jag hade väntat mig fler cosplayare och vampyrfjortisar, men det gjorde väl inte så mycket att dem höll sig borta... Det enda negativa med hela konserten var att gästpianisten kom helt i otakt på den enda låten från Aria of Sorrow. Konstigt nog verkade inte resten av publiken märka det.

Det roligaste var kontrasten mellan mig och Emilie. Hon, som är sådär övermusikalisk och pluggar musik, lade märke till alla brister och finesser i arrangeringen. Jag märkte inte ens hälften av alla saker. Jag är däremot lite sådär nördig, så jag märkte alla nördgrejer som de smög in överallt. Han som spelade orgel var utklädd till en karaktär i spelen. Ibland gjorde han små poser som är hämtade ur spelen. I slutet sa arrangörerna en massa citat från spelen. Jag satt och asgarvade, men Emilie fattade ingenting. När Emilie störde sig på fantasilösa arrangeringar störde jag mig på folk som gick runt med piskor utan att kunna hantera dem. Kul!

Efter konserten gick vi till en restaurang och åt mat. Jag tog en vegetarisk foccacia och en smoothie. Typisk Tajmat. Jag älskar cafémat! Sen åkte vi hem till Emilie. Hon somnade ganska fort, så jag låg och läste ett tag.

Lördagmorgonen var väldigt mysig! Jag lånade ett nattlinne av Emilie, som jag hade på mig hela förmiddagen. Vi åt jättegod gröt, lyssnade på folkmusik, såg på Seinfeld och drack kaffe. Efter ett tag kom våra föräldrar och Pricilla med tårta. Stackars Emilie blev sjuk, men förutom det var det väldigt mysigt.

Efter Emilievisiten bar det av till min farbror Jocke, hans fru Nea och min kusin Elliott. Vi åt god mat, beundrade deras nya tv och hade mysigt i några timmar innan vi satte oss på bussen till Globen för att se... RAMMSTEIN! Det får bli ett eget blogginlägg, för annars kommer ingen orka läsa det.

Nostalgi och Mys

Idag har jag tagit det lugnt. Det enda jag gjorde på jobbet var att pyssla med Pricilla. Sen gick jag hem och slappade resten av dagen... Kaffe, singstar och bläddrande i kokböcker. Lagom ansträngade idag.

Jag har Just Like Heaven med the Cure i huvudet. Jag läste texten på mitt nya singstar igår, och jag har inte förstått att den är så sorglig tidigare. Jag fick tårar i ögonen.

Jag håller på och förbereder inför Alla Hjärtans Dag. Många säger att det bara är en lömsk dag för att få folk att handla mer, men i så fall är jag en väldigt lättmanipulerad konsument... Jag tycker att Alla Hjärtans Dag är jättemysigt. Jag sitter redan och förbereder desserten.

Jag hittade en massa bilder från studentbalen. Tänk att man har varit såhär fin?

Erika gjorde ett otroligt bra jobb med håret och sminkningen. Jag är fortfarande imponerad.

Ljus Framtid

Jag sitter och lyssnar på Helloweens nya Unarmed: Best of 25th Anniversary. Det är alltid kul att höra sina favoritlåtar akustiska, men ibland blir det lite för mycket gospelkänsla för min smak. Eagle Fly Free var lite intressant. Den skulle kunna vara hämtad ur någon Disneyfilm, typ Lejonkungen.

Jag håller på med ett projekt för att få Tharos och Pricilla att äta. Båda två är lite kinkiga med maten. Min tanke är att jag inte ska skämma bort dem för mycket och att de äter när de blir hungriga, men jag har svårt att bara stå och se på när mina skyddslingar blir magrare och magrare framför mina ögon... Så ja. Pricilla äter aldrig på morgonen, så nu får hon "god frukost". Jag blandar ut hennes mat med smaskigheter som leverpastej, ägg och lite mejeriprodukter. På kvällen matar jag henne i början, så att hon förstår att maten inte är så tokig ändå. Det fungerar hittills.

Tharos har fått för sig att de vuxna kackerlackorna med vingar är äckliga, så han får bara nymfer. Han får bara ett fåtal varje gång, så matar jag honom oftare istället. Jag hoppas att de börjar lägga på sig lite snart...

Det här året har verkligen potential att bli något riktigt bra. Jag har fått en riktig kickstart. Trots lågsäsong på jobbet och bristande tid med Jocke mår jag helt otroligt bra! Det har hänt något med mig. Snart kommer dessutom Tiger - Johannes och Erikas bebis - och det ska bli jättekul! Det är faktiskt roligare än alla spännande festivaler och spelningar jag har biljetter till.

Jag fick av en slump (ett litet häfte som delades ut på depeche) reda på att Blind Guardian kommer hit i oktober! De släpper dessutom en ny skiva i år. Det är lite roligt, för jag har sagt hela tiden att "nu fattar bara Blind Guardian och Manowar. Sen kan det inte bli bättre". Det första jag gjorde var att ringa till Tess!

Nästa roliga sak, förutom lajv, alla hjärtans dag och sådant, blir Castlevaniakonserten med min syrra Emilie. Det går nästan lite FÖR bra just nu. Jag passar på att njuta medan jag kan.

Nördig utvärdering av Depeche

Ah, nu är jag utvilad efter depechekonserten i Globen igår. Det var en väldigt bra idé att ta sovmorgon dagen efter och få lite ordning på nacken...

Nu har jag fått revansch efter Arvika! Jag åkte dit tidigt på eftermiddagen för att köa till mig en bra plats. Scenen var uppbyggd med en catwalkramp, och jag lyckades få en plats precis i hörnet mellan rampen och scenen. Jag stod längst fram vid stängslet och hade nog den bästa platsen när det gäller att se bra. Jag hade full koll på allt hela tiden. Första gången på depeche! Tidigare har jag bara kunnat se bandet när jag sitter på folks axlar...

Setlisten var helt okej. Den började bra med in chains, hole to feed och wrong från den nya skivan. Jag och nördarna som stod längst fram sjöng med och tyckte att det var bra, men majoriteten av publiken verkade tyvärr inte ha koll på de nya låtarna. De stod mest och såg uttråkade ut. Efter det körde dem walking in my shoes och it's no good efter varandra... Det är mina hatlåtar, tillsammans med come back (som jag i alla fall slapp den här gången!). Det fick lite fart på publiken i alla fall, och jag hämtade andan lite. De hade en väldigt fin bakgrund på skärmen under WIMS, så jag passade på att njuta av den och att se bandet för en gång skull. Jag tänkte att det var skönt att ha de tråkiga låtarna avklarade så snabbt. Av någon anledning envisas de alltid med att spela dem live.

Sen blev det question of time! Då blev det drag! Draget dog med vackra Precious, och jag fick tårar i ögonen för att Gore såg så himla ledsen ut. Det är en stark låt.

Jag tycker, oväntat nog, att in your room var en av de bästa låtarna. Den var nog bäst tillsammans med Gores tre låtar. Gore är min gud. Alla andra skrek när Dave tog av sig kläderna... Förutom jag, som skrek när Gore bytte gitarr. Det var mäktigt att se honom på så nära håll, och till och med få ögonkontakt... Jag agerade "liten tjej som står längst fram och ylar och gråter" under hans låtar. Det var riktigt kul att höra honom sjunga Insight. Det var första gången för mig. Dressed in Black är alltid otrolig.. Speciellt när Gore sjunger den. Det var helt fantastiskt! Jag älskar den här versionen av Home också, så jag är helnöjd. Inte som på Arvika när han bara fick sjunga en enda låt.

Den största överraskningen under kvällen var förbandet, Nitzer Ebb. De var asbra! Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare av någon anledning, men det ska det bli ändring på.

Det mest negativa var att publiken var så lugn. Jag antar att jag får acceptera att synthfolket helt enkelt inte är lika galna som metalfolket, men jag trodde faktiskt att det skulle vara lite mer drag längst fram. Jag hade inte ens tryck mot ryggen! Då har man i och för sig gott om plats för att dansa, men det blir helt fel för mig. Jag hade en liten tjej bredvid mig som ville leka lite med mig. Vi dansade tillsammans, hoppade och ylade i kör. Det var kul. Jag önskade att hela publiken kunde vara så...

Den största kicken för mig var under I Feel You. Dave och Martin headbangade, och jag gjorde förstås likadant. Det är ingen stor grej för mig - Man GÖR så. När jag slutade och tittade upp på verkligheten efter ett ganska bra tag upptäckte jag att alla som stod omkring mig stod och stirrade på mig med öppen mun. Jag fick kommentarer som "WOW!", "Hur länge har du tränat på det där?", "Faaan vad långt hår du har!" och liknande. Alla såg jätteglada och imponerade ut. Jag fattade ingenting.

Mina funderingar efter konserten är: Varför ha garderoben så långt bort? Jag struntade i den och hängde jackan på stängslet istället. Dem ramlade ned några gånger, men de snälla vakterna tog upp den åt mig.

Varför spelar dem aldrig något från Exciter? Och varför hole to feed och miles away istället för in sympathy? Eller varför inte fantastiska ghost eller oh, well?

Varför har man ståplats om man står helt stilla och analyserar scenshowen istället för att njuta av musiken?

Varför var alla så tysta i kön? När jag har köat länge inför metalspelningar, t ex de 5 timmarna inför Blind Guardian, har vi alltid haft världens gemenskap. Vi har allsång, lär känna varandra och bara leker. I depechekön var det helt tyst. Alla stod i sina små grupper och småpratade med sitt sällskap utan att ge resten så mycket som en blick.

Det roligaste var när tjejerna i kön några meter bakom mig började spela "fotflask" med en petflaska som jag hade ställt där. De höll på i typ 20 minuter, och utvecklade seriösa regler som "inkast" och "assist". Till slut slutade det för att de inte ville få rabies. "Man vet ju inte var den där flaskan har varit...". Haha!

Jag kan avsluta med att konstatera att det är underligt, men helt okej att ha tjejer omkring sig under en spelning. De luktar parfym istället för svett! Det är kul att dansa, men jag föredrar mina moshpits. Jag ansträngde mig för att se synthig när jag valde kläder, men jag är visst ändå metal i själ och hjärta. Jag får ta igen det på Rammstein om en månad.