Nördig utvärdering av Depeche

Ah, nu är jag utvilad efter depechekonserten i Globen igår. Det var en väldigt bra idé att ta sovmorgon dagen efter och få lite ordning på nacken...

Nu har jag fått revansch efter Arvika! Jag åkte dit tidigt på eftermiddagen för att köa till mig en bra plats. Scenen var uppbyggd med en catwalkramp, och jag lyckades få en plats precis i hörnet mellan rampen och scenen. Jag stod längst fram vid stängslet och hade nog den bästa platsen när det gäller att se bra. Jag hade full koll på allt hela tiden. Första gången på depeche! Tidigare har jag bara kunnat se bandet när jag sitter på folks axlar...

Setlisten var helt okej. Den började bra med in chains, hole to feed och wrong från den nya skivan. Jag och nördarna som stod längst fram sjöng med och tyckte att det var bra, men majoriteten av publiken verkade tyvärr inte ha koll på de nya låtarna. De stod mest och såg uttråkade ut. Efter det körde dem walking in my shoes och it's no good efter varandra... Det är mina hatlåtar, tillsammans med come back (som jag i alla fall slapp den här gången!). Det fick lite fart på publiken i alla fall, och jag hämtade andan lite. De hade en väldigt fin bakgrund på skärmen under WIMS, så jag passade på att njuta av den och att se bandet för en gång skull. Jag tänkte att det var skönt att ha de tråkiga låtarna avklarade så snabbt. Av någon anledning envisas de alltid med att spela dem live.

Sen blev det question of time! Då blev det drag! Draget dog med vackra Precious, och jag fick tårar i ögonen för att Gore såg så himla ledsen ut. Det är en stark låt.

Jag tycker, oväntat nog, att in your room var en av de bästa låtarna. Den var nog bäst tillsammans med Gores tre låtar. Gore är min gud. Alla andra skrek när Dave tog av sig kläderna... Förutom jag, som skrek när Gore bytte gitarr. Det var mäktigt att se honom på så nära håll, och till och med få ögonkontakt... Jag agerade "liten tjej som står längst fram och ylar och gråter" under hans låtar. Det var riktigt kul att höra honom sjunga Insight. Det var första gången för mig. Dressed in Black är alltid otrolig.. Speciellt när Gore sjunger den. Det var helt fantastiskt! Jag älskar den här versionen av Home också, så jag är helnöjd. Inte som på Arvika när han bara fick sjunga en enda låt.

Den största överraskningen under kvällen var förbandet, Nitzer Ebb. De var asbra! Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare av någon anledning, men det ska det bli ändring på.

Det mest negativa var att publiken var så lugn. Jag antar att jag får acceptera att synthfolket helt enkelt inte är lika galna som metalfolket, men jag trodde faktiskt att det skulle vara lite mer drag längst fram. Jag hade inte ens tryck mot ryggen! Då har man i och för sig gott om plats för att dansa, men det blir helt fel för mig. Jag hade en liten tjej bredvid mig som ville leka lite med mig. Vi dansade tillsammans, hoppade och ylade i kör. Det var kul. Jag önskade att hela publiken kunde vara så...

Den största kicken för mig var under I Feel You. Dave och Martin headbangade, och jag gjorde förstås likadant. Det är ingen stor grej för mig - Man GÖR så. När jag slutade och tittade upp på verkligheten efter ett ganska bra tag upptäckte jag att alla som stod omkring mig stod och stirrade på mig med öppen mun. Jag fick kommentarer som "WOW!", "Hur länge har du tränat på det där?", "Faaan vad långt hår du har!" och liknande. Alla såg jätteglada och imponerade ut. Jag fattade ingenting.

Mina funderingar efter konserten är: Varför ha garderoben så långt bort? Jag struntade i den och hängde jackan på stängslet istället. Dem ramlade ned några gånger, men de snälla vakterna tog upp den åt mig.

Varför spelar dem aldrig något från Exciter? Och varför hole to feed och miles away istället för in sympathy? Eller varför inte fantastiska ghost eller oh, well?

Varför har man ståplats om man står helt stilla och analyserar scenshowen istället för att njuta av musiken?

Varför var alla så tysta i kön? När jag har köat länge inför metalspelningar, t ex de 5 timmarna inför Blind Guardian, har vi alltid haft världens gemenskap. Vi har allsång, lär känna varandra och bara leker. I depechekön var det helt tyst. Alla stod i sina små grupper och småpratade med sitt sällskap utan att ge resten så mycket som en blick.

Det roligaste var när tjejerna i kön några meter bakom mig började spela "fotflask" med en petflaska som jag hade ställt där. De höll på i typ 20 minuter, och utvecklade seriösa regler som "inkast" och "assist". Till slut slutade det för att de inte ville få rabies. "Man vet ju inte var den där flaskan har varit...". Haha!

Jag kan avsluta med att konstatera att det är underligt, men helt okej att ha tjejer omkring sig under en spelning. De luktar parfym istället för svett! Det är kul att dansa, men jag föredrar mina moshpits. Jag ansträngde mig för att se synthig när jag valde kläder, men jag är visst ändå metal i själ och hjärta. Jag får ta igen det på Rammstein om en månad.