Agility.

Tiden går fort. Vi var på vår första agilityträning för två dagar sedan. Jag var riktigt nervös innan, faktiskt. Dagen innan blev lite hysterisk, eftersom jag inte hade Pricillas vaccinationspapper. Som tur var hade jag börjat tidigt på jobbet den dagen, så jag hann åka till Morgongåva mellan jobbet och boxträningen. Kaos!

På agilitydagen regnade det för första gången på över en hel solig vecka... Typiskt. Pricilla blev krullig och förstod inte alls vitsen med att stå ute i kylan och regnet med massa dryga hundar som bara ville hälsa på henne. Hon hoppade upp i mitt knä så fort hon fick chansen, och när hon var tvungen att stå själv darrade hon som tusan. Jag tror att hon darrar lite extra bara för att man ska tycka synd om henne och plocka upp henne i famnen...

Vi tog en skogspromenad med de andra 11 deltagarna. Jag är glad över att vi slipper det de andra träningarna. Mina löparskor var inte direkt lämpade för lera, slask och snö... Pricilla skötte sig utmärkt. Hon löper, så hon fick många intresserade blickar från hanhundarna.

Efter promenaden lämnade vi ifrån oss hundarna och byggde upp hinder. Det var väldigt sorgligt! Jag hörde Pricillas sorgsna stämma genom kören av ylande hundar, och det skar i hjärtat. Jag hatar att lämna henne ensam. "Det här är bra träning" sa instruktören, och jag tänkte "Ja, speciellt för hundägarna...".

Vi parade ihop oss två och två. Jag var tillsammans med en kille som var lite äldre än mig. Han hade en jättegullig amstaffblandis som hette Babe. Hon var 1 år, jätteglad och hade ett sådant där tydligt kroppspråk som jag älskar. Det var väldigt skoj! Pricilla var hur duktig som helst. Jag lämnade henne i en bur när det inte var hennes tur, och när jag hämtade henne var hon så glad att hon inte behövde koppel. Hon sprang efter mig på två ben och nafsade i min jacka. "Där har vi den enda hunden som inte lämnar sin matte", muttrade ägaren till en av hundarna som tog några ärevarv runt banan efter varje övning.

Det var väldigt lätt att lära henne vad hon skulle göra - Ett enkelt hopphinder och tunnel. Hennes bästa belöning var att få komma till mig. Jag berömde henne ordentligt - Dansade och skuttade omkring med världens töntigaste röst. Det måste se hur fånigt ut som helst, men hon blev så stolt! Hon kände sig så duktig, och man kunde nästan se hur hon växte flera meter. Precis som de små hästungarna på Sorf när de fick "viktiga uppdrag" från "de stooora assistenterna"!

Vi hade otroligt kul, och tiden gick jättefort. Vi avslutade med att fika tillsammans i klubbstugan (där hundar tyvärr inte är välkomna), och när jag kom tillbaka till bilen hade hon somnat i baksätet. Det har aldrig hänt förut. Nu har hon sovit i två dagar... Det är jobbigt med agility. Speciellt om man löper.