Skriet från Vildmarken

Nu sitter jag och lyssnar igenom Skriet från Vildmarken för säkert femtonde gången. Alla verkar ha väldigt mycket åsikter om den. Det känns lite häftigt att ha hört den långt innan alla andra... Den har inte gått att ladda ned eller något innan skivsläppet för två dagar sedan, så vi som var på förhandslyssningen kan känna oss lite speciella på riktigt.

Jag var lite orolig innan förhandslyssningen. Världsherravälde hade kommit ut, och jag hade hört dem spela Lennart live. Jag var väl inte alltför imponerad, kanske. Båda låtarna är ganska sega, och texterna är väl kanske inte de bästa... Alla texter på Det finns bara Krig är heeelt fantastiska! Det är därför jag verkligen tokälskade att se dem live - Raubtier var det enda bandet där jag kunde yla med i varenda låt och verkligen mena varenda ord från djupet av min själ. Det är häftigt. Tyvärr försvann det när de började spela Världsherravälde och Lennart.

Vad ska man säga... Jag tycker att refrängen på Världsherravälde är fin, rent musikaliskt. Jag älskar den där lite olycksbådande känslan och marschtakten, men alltså... Jag tycker att texten är töntig. Den har höjdpunkter som frasen: "Världsherraväldet kan man höra genom hundars skall, världsherraväldet utav pansarplåt och tungmetall" som jag tokälskar, men själva saken att weina om att mtv spelar hiphop känns otroligt fånigt. Speciellt efter fantastiska, fantastiska Terror och Götterdämmerung som antagligen är två av de bästa texter som någonsin skrivits.

Nej. Jag var lite besviken. Efter att ha hört Lennart live var jag faktiskt orolig att hela skivan skulle vara lite oseriös. Lennart är en helt okej låt, men jag har svårt att ta den på allvar. Texten känns väldigt ironisk, och hela låten låter som att någon har gjort en svensk parodi på Rammstein. I sådana fall hade det ju varit helt klockrent, ungefär som Knut, men jag gillar inte riktigt att det är ett vanligt spår på en Raubtierskiva.

Hur som helst. Jag gick på förhandslyssningen. Jag hörde Praedator. Och jag slappnade av. Raubtier var inte förlorade! Efter förhandslyssningen tyckte jag att Praedator var den överlägset bästa låten. Nu är jag inte helt säker längre, men jag tycker fortfarande att den är sjukt bra. Det låter Raubtier, det är hårt och jag kan relatera till texten. Refrängen hade kanske kunnat vara bättre... Men andra versen värmer mitt hjärta så mycket att det inte gör något. Som stor rovdjursfantast blir jag helt glad och varm i hela kroppen. Det är vackert.

Andra låten, Himmelfärdkommando, är också jättebra. I början tyckte jag att den var lite anonym, men den växer. Skriet från Vildmarken är också en bra låt. Jag gillar texten. Hulkoff låter lite grym på versen, till skillnad från i t ex Lennart, och refrängen är otroligt catchy på ett bra sätt. Jag kommer att gilla den live, tror jag.

På förhandlyssningen fick vi rösta om Lennart eller Lebensgefahr skulle bli den nya singeln. Vid mitt bord röstade alla på helt andra låtar... I början gillade jag inte Lebensgefahr alls. Jag tyckte att den var trist och onödigt trallvänlig. Efter förhandslyssningen fick jag den på hjärnan (inte så konstigt kanske), och så hade jag den i huvudet när jag gick omkring ensam på stan i Stockholm mitt i natten och gjorde en massa tokiga grejer som kändes lite farliga. Då började den växa. När jag dessutom hörde den live på Close-upbåten växte den ännu mer. Den är ju som gjord för att spelas live! Så ja. Efter att ha upplevt den i en moshpit med en massa galningar som skriker i kör är jag nöjd. Jag gillar den.

Efter Lebensgefahr kommer Hulkovius Rex. Låten som folk både älskar och hatar. Jag tycker att den är rolig. Jag kan inte låta bli att skratta när han måste bära ut soporna, och det är ganska roligt att sjunga med som om allt vore på största allvar. Lite Kristet Utseende. Men... Det är inte så jag vill att Raubtier ska vara. Jag är en sådan där tönt som tar allting på för stort allvar. Men... Jag måste ändå säga att jag har lättare att acceptera Hulkovius Rex än Världsherrevälde, eftersom det är så otroligt tydligt att den är oseriös. Det är liksom inget snack om saken. Världsherrevälde är precis som vilken annan Raubtierlåt som helst, förutom att texten handlar om något töntigt. I mina ögon är det mycket värre.

Mordbrandsrök. Det var min andra favoritlåt efter förhandslyssningen, men nu vet jag inte riktigt. Jag gillar att den är rå, mörk och brutal. Det enda som är dåligt är att jag får en känsla av att texten är lite framtvingad. Ungefär som att de verkligen ansträngde sig för att skriva något provocerande och ondskefullt, kanske med lite inspiration från Rammstein. Den känns lite oäkta. Ja, framtvingad var ett bra ord. Var är passionen?

Jag var tvungen att skriva ett sms till Bob när Hulkoff berättade att Ingenting är Glömt var tillägnad close-up "för den fina recensionen". Bob är väldigt bitter på close-up efter en incident i samband med hans praktik, så det var lite roligt. Men... Alltså... Ja. Det är en bra låt. Och "lite roligt" var en väldigt bra beskrivning på vad jag tycker om texten. Jag kan inte relatera till den. I min värld finns det inte att på ALLVAR gå runt och vara bitter över något så litet som en recension. Världen håller på att gå under, miljoner djur plågas i industrier varje dag, oskyldiga människor våldtas och plågas i onödiga krig... Men nejdå, här är vi bittra över en recension vi fick i en tidning för ett år sedan. Vettigt? Nej. Jag har... *trumvirvel* - Svårt att ta den på allvar!

Jag fick gåshud på förhandslyssningen när jag hörde de metalliska ljuden i början av Polarvargen. Jag älskar riffen som kommer efteråt också, så jag blev nästan lite besviken när det var ytterligare en bitter kärlekslåt. Jag tycker att Hjärteblod är förra skivans svagaste spår. Och ja, jag kan väl erkänna att jag inte är något fan av kärlekslåtar... Men, efter 15 lyssningar tycker jag faktiskt att Polvarvargen är bra. Den äger sönder Hjärteblod. Den är... Fin. Alla rovdjursliknelser får mig att spinna som en liten katt, och för att vara en kärleksballad är den faktiskt jättebra. Det kan nog till och med vara den bästa metalkärleksballad jag har hört. Jag gillar att den är lite råare än Hjärteblod.

Armageddon är den enda låten som jag inte riktigt har fått ett grepp om än, men det beror nog bara på att jag har lite svårt att höra hela texten. Jag gillar den. Den har potential till att bli en favoritlåt, men jag känner att jag måste lyssna på den ännu mer innan jag kan uttala mig ordentligt.

Sista låten. Redan. En hjältes väg. <3

"Nu ska ni få höra det mest episka som har skrivits i svensk populärmusiks historia! Om ni inte gillar den, så gillar inte jag er!" var Hulkoffs presentation. Jag satt där, drack min tredje öl och läste texten på storbildskärmen... Ungefär när Fafner och Siegfried nämndes var långt borta i en annan värld, i någon slags meditationsaktig verklighetsflykt. Jag var helt inne i låten och glömde bort var jag var någonstans, tills jag plötsligt vaknade jag av ett "Men LILLA hjärtat, vad mycket du gillar krigsromantik!" från min farbror. Ojdå.

Den är sjukt episk. Jag tror att Raubtier ser på den här låten ungefär som jag ser på en sådan där överdrivet perfekt gullig hund med rosa rosetter och en lätt doft av berry delight. Det är svårt att förklara känslan. Det finns en viss distans, men ändå en slags passion. Nåja. Jag skäms nästan för att erkänna det, men jag faller pladask för En Hjältes Väg. Oavsett vad jag tycker om det tilltalas jag av den där vackra, episka krigsromantiken... Och... Jag tycker att den är otroligt vacker. Jag sitter och njuter med alla mina sinnen, och det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Så. Då var det sagt.

Så, ja. Om man ska sammanfatta lite, då. Jag tycker att Skriet från Vildmarken är en väldigt bra skiva. Jag älskar de återkommande rovdjur- och asatroinslagen i texterna, och jag gillar själva soundet. Jag älskar Hulkoffs dialekt och allt annat som känns Raubtier. Om det inte vore för att det är så mycket som känns oseriöst och ironiskt hade den varit i samma klass som Det finns bara Krig. Jag tycker att det är tråkig utveckling. Det hade räckt med Hulkovius Rex som ett bonusspår eller något, så hade resten av skivan kunnat få kännas "äkta" och "på allvar". Jag tycker fortfarande att Världsherravälde är det svagaste spåret, även om till och med den växer för varje gång jag hör den.

Jag ser fram emot att få höra Praedator och Skriet från Vildmarken live i höst (även om jag fortfarande längtar efter Götterdämmerung och Terror... Nu har jag sett den SEX gånger utan att få uppleva de bästa låtarna! INTE okej!!). Det här verkar vara en skiva som växer. Det känns lite konstigt, eftersom den förra skivan var helt galet tokbra redan första gången jag hörde den... Men, det känns helt okej. Det vore mycket värre om man tröttnade på den efter ett tag.

Jag hoppas att dem skippar den här självironiska attityden till nästa skiva, (och jag hoppas förstås att min farbror ska få vara med och greja lite så att den blir ännu bättre... ;) Jag hoppas på mer våld och mer hat, fast jag vill att det ska kännas äkta. Det ska komma naturligt, från djupet av ens själ. Inget påklistrat falskt tjafs. Och inga barnsliga fånigheter. Vem bryr sig om vad mtv spelar och vad close-up skriver? Inte jag, i alla fall.