Schlagerfeber

I morgon är det dags för finalen i Melodifestivalen, och hela Sverige har schlagerfeber. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot det. Det är en väldigt mysig liten tradition, även om jag brukar missa hela festivalen vartannat år. Idag har jag i alla fall sett hälften av deltävlingarna för en gångs skull. Jag tycker att finalen är något man ska se med hela familjen och en stor skål med godis, men mina föräldrar åker tyvärr bort på fest hela kvällen. Jag funderar på att åka hem till Jocke bara för att få lite schlagergemenskap.

Till skillnad från min idoltokiga familj och vänner håller jag på Alcazar. Jag tycker att de är så klockrena! De kommer in där med världens fulaste kläder, en helskum dans, ett hav av epilepsifärger och en svängig låt med skön takt och fina stämmor. Jag säger som Nisse säger om Manowar: De är så ohäftiga att de går runt ett helt varv på tuffhetsskalan och blir häftiga istället.

Mitt roligaste schlagerminne måste vara när jag var liten och min syster och hennes kompis Jonas var hemma hos oss. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men av någon anledning var det jättetrevligt. Mitt favoritschlagerår var året när The Ark vann. Hela familjen var i Globen och kollade på genrepet, och sedan åkte vi hem och såg finalen på tv. Luuk var hur bra som helst som programledare, och folket röstade fram en bra låt för första gången någonsin. Det var dessutom under min praktik på Järvzoo, så jag kopplar ihop allt schlagersnack och all schlagermusik på radion med något positivt.

Vi får väl se om det blir en ensamkväll i mjukisbyxor eller en festkväll tillsammans med Jockes familj för mig i år. Båda alternativen är lockande på sitt lilla sätt.