Spännande helger, part II.

Här kommer fortsättningen - Varning för skryt. Den här Rammsteinresan är alltså Jockes julklapp till mig och min pappa. Jag var lite deppig över att jag missade biljettsläppet med 40 minuter - igen - och inte fick någon biljett. Jag letade efter billiga och säkra andrahandsbiljetter hela hösten, men när Rammstein bekräftades för Metaltown gav jag upp det projektet och fixade en Metaltownbiljett istället. Döm om min förvåning när Jocke kom och sa att han inte hade några julklappar, men "i alla fall skulle fixa så att jag fick se Rammstein"... Jag blev helt chockad. Jag satt där med en gapande mun och kunde knappt säga tack.

Nåväl. Vi lämnade min mamma och Nea hemma med Pricilla och Elliott. De skulle ha myskväll och se på melodifestivalen. De hade bunkrat upp med en massa chips, godis och andra roligheter, så det verkade inte gå någon nöd på dem.

Vi hade skämtat om att pappa skulle göra en massa dumma saker när vi träffade bandet innan... Inte helt osannolikt, kanske. På bussen på väg till Globen, mindre än 3 timmar innan bandet skulle upp på scen, satt "gubbarna" helt lugnt och pratade om hur de ska renovera båten. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Om jag hade varit med mina vänner hade vi antagligen köat i kylan hela dagen, varit lite galna och haft en fin allsång istället. Jag var väldigt förväntansfull, och jag tror faktiskt att pappa också var det även om han inte visade det så mycket...

Vi stod utanför Globen Gate och väntade ett tag, men av någon anledning fick inte vakterna gästlistan. Det var inte så illa att stå utanför och prata, men det var ganska kallt. Vi pratade om hur fort tekniken utvecklas (vadå, har inte internetbanken alltid funnits?) och myntade en del roliga citat som: "Lite mindre metal, lite mer kängor". Pappa skulle egentligen jämföra sina gamla vinterskor med mina röda stålhättskängor, men det lät som något kängpunksrelaterat...

Hur som helst. Efter ett tag tröttnade vi på snöstorm och bråkiga AIK-are, så Jocke ringde Paul Landers (gitarristen). Han skickade ned någon slags säkerhetssnubbe som hämtade oss (efter många om och men. Vilken av alla entréer är huvudentrén, liksom?). Vakterna och personalen försökte stoppa oss, men han snäste av dem på ett sådant där härligt jag-är-sänd-av-bandet-och-gör-vad-jag-vill-sätt och tog med oss ändå. De såg väl inte alltför nöjda ut. Han var mycket trevlig mot oss, i alla fall. Vi fick backstagepass och fick följa med bakom scenen direkt. Spännande!

Det är en helt ny värld för mig att vara med bakom allting. Vi gick omkring i en labyrint av korridorer. Jocke stannade och pratade med var och varannan person... Han är väldigt populär, min farbror. Clawfinger har ju turnerat med Rammstein förut, så han känner många som är inblandade. Vi blev presenterade för alla, och det var väldigt skoj. Vi fick komma in i cateringen, fast vi inte fick egentligen. Vi drack lite kaffe och tog det lugnt i några minuter innan vi gick in och träffade bandet.

Jag hade inte alls räknat med att jag skulle få prata med alla sådär mycket. Jag trodde mest att vi kanske skulle se dem på avstånd när de var upptagna, men vi möttes av en asglad Paul som hoppade fram och hälsade. Vi fick gå in i hans rum och hänga av oss kläderna. Vi träffade Till Lindemann (sångaren) som var lika party som Paul. Vi blev fint presenterade, tog i hand och jag fick en öl. I min lilla fanhjärna är det väldigt mycket status att få en öl av sångaren i Rammstein, haha. Jag brukar tycka att det är coolt att lyckas röra bandmedlemmarna när de står på scenen annars. De pratade med oss, drack ägglikör (AJ-likuuuuuur!) och lärde sig att säga "jag vill smiska dig" på svenska. Jag höll på att skratta ihjäl mig emellanåt.

Efter att vi pratat med dem ett tag fick vi träffa resten av bandet. Vi fick komma in i allas rum och prata med alla. Det var väldigt häftigt! Alla var väldigt glada och sociala. Jag hade inte väntat mig det. Paul visade oss runt, och efter ett vi umgåtts ett tag och det var dags för dem att förbereda sig inför showen fick vi varsitt pass till efterfesten också. Vid det laget hade förbandet redan gått upp på scenen, så vi satt och softade och drack öl istället. Vi insåg att Jockes penicillin (han hade haft halsfluss hela veckan) och min mobil var inlåst i Pauls rum, så vi bestämde en mötesplats efter spelningen.

Vi gick och kollade bakom scenen. Jocke och allt folk han kände förklarade lite hur ljudet fungerade och så. Jag fick ett plektrum av en snäll person. Bob skickade ett sms lite lägligt och berättade att han var hemma i Sala. Jag svarade något i stil med "Om det inte vore för att jag är backstage på Rammstein skulle jag säga hej och ge dig en kram ;)", och fick "Du är ett as och jag hatar dig, kvinna. <3" till svar. Typiskt mig och Bob. Vi är ganska bra på att spy kärleksfull galla över varandra.

Till slut var det dags att hitta en bra plats att stå på. Först gick vi till ljudkillen som står i en fin liten fyrkant i mitten av ståplatserna. Vi fick egentligen inte vara där heller, men han vinkade in oss förbi vakterna. Jocke har bra kontakter! Man såg scenen väldigt bra där. Tanken är ju att ljudfolket ska ha överblick över allting hela tiden. Jag blev till och med erbjuden att sitta på en mystisk låda så att jag skulle komma upp och garanterat se hela scenen. Det var ett frestande erbjudandet, men... Jag hade spanat in folket innanför skitstängslet (skitstängslet = internskämt mellan mig och Bob som har blivit ett riktigt ord. Det är alltså stängslet som skiljer ståplatserna från varandra på stora arenor). Det kändes så fel att stå i en skyddande bur tillsammans med ett VIP-barn som var son till någon som kände bandet. Jag åker inte på spelningar för att SE showen. Jag vill känna den. Uppleva den - Med alla mina sinnen.

Det var ingen konst att komma innanför skitstängslet med mitt backstagepass. Jag hoppade omkring i moshpiten hela konserten och var väl lite här och där i mitten framför scenen. Jag hittade inte några trogna galningar som jag höll ihop med hela tiden den här gången. Det var otroligt bra och roligt! Det blev en helt annan grad av show på Rammstein, om man jämför med t ex depeche och maiden. Som alla vet använder dem sjukt mycket saker som brinner och sprängs, så det blir väldigt varmt framför scenen. Det luktar fint av svavel och gas, och de roar sig dessutom med att spruta skum över oss, pudra oss med konfetti som fastnar i skummet och åka ut med en båt som hålls upp av publikens händer. Det var spännande! Det enda negativa med det var väl att många koncentrerade sig mer på att filma, ta kort eller bra njuta av showen istället för att mosha som idioter. Det tycker jag är lite tråkigt, men det fanns gott om galningar till mig ändå.

Jag måste nog vara tråkig och tycka att Feuer Frei var bäst. Det är min favoritlåt... Den är så röjig! Jag såg till och med halva scenshowen på den låten, för jag hittade ett par axlar att sitta på. Bandet såg lite förvånade ut. Jag tror inte att de förväntade sig att hitta mig på någons axlar mitt i moshen... De andra VIP-släktingarna satt i säkert förvar någonstans och kollade på showen. Du Hast var mäktig för att alla kan den så bra, och Sonne är härlig för att den är så headbangvänlig. Jag gillade många av de nya låtarna också, fast jag tyvärr inte kommer ihåg vad de heter just nu. Jag har varit dålig på att lyssna på deras nya album. Under Pussy lyckades jag hamna tillsammans med några killar som antagligen hade rökt eller tagit något olämpligt. Det började bli lite obehagligt när de tog av sig sina kläder och blev lite VÄL klängiga... Men jag hittade några andra som röjde och hade kul utan att ta texten på för stort allvar.

Efter spelningen var jag svettig och fin med gammal konfetti i ansiktet och håret fullt av intorkat skum... Alla kollade lite konstigt på mig när jag gick backstage för att vänta på Jocke och pappa. Det visade sig att de tydligen inte fick komma in, så efter ett tag klättrade jag upp på läktaren till dem. Efter många om och men gick vi till efterfesten. Den var inte SÅ imponerande... Den bestod av en massa groupiefjortisar och vänner till bandet. Partyroomet var ett omklädningsrum med lite färgat ljus och konstig musik... Sådan där musik som de spelar om man går ut på typ Statt i Sala. Men ja. Vi var där ett tag, pratade med folk och drack lite öl, men det dröjde inte så länge innan vi gick ut i korridoren utanför. Eftersom våra kläder var inne hos Paul var vi tvungna att vänta på att de skulle komma ner till festen.

Det var ganska kul ändå. Det blev ännu bättre när bandet kom ned. Vi fick våra kläder ganska snabbt, men eftersom vi skulle få skjuts hem av Andre var vi tvungna att vänta på att hans son skulle fixa foton och autografer från alla bandmedlemmar. Gulligt. Jag tycker att det var helt okej att stå där och kolla på bandmedlemmarna, faktiskt. När de dessutom började spela depeche mode var jag nästan på väg in för att dansa med groupietjejerna, men då var det dags att gå.

Vi slussades ut på helt fel sida av globen och fick gå genom hela området i iskall snöstorm, men det gjorde ingenting. Vi sov hos Jocke och Nea under natten. När vi vaknade åt vi frukost framför reprisen av melodifestivalen. Vi skrattade lite åt Crucified Barbaras lilla eldshow som var väldigt fjantig i jämförelse med gårdagens inferno. Vi åkte hem ganska tidigt eftersom pappa ville hem och spela innebandy. Idag har jag haft slappdag med bastu, varma bad och godis... Skönt. Jag och pappa har gått runt och sjungt BANG BANG!! hela dagen. Mamma tycker inte att vi är riktigt kloka, tror jag. Jag har mer träningsvärk i vaderna än jag hade efter afrodansen i torsdags. Det är jobbigt att hoppa med kängor i två timmar.

Det mest oväntade på hela kvällen var att en kille i Globenpersonalen kände igen mig. "DU! Du var på depeche, va?" hörde jag bakom mig. - "Ja?", sa jag förvånat, och han svarade "Ja, jag kände igen dig". Mycket mystiskt. Man kan sammanfatta det här inlägget med att vi hade en väldigt trevlig kväll! Alla var mycket nöjda - till och med mamma och Nea. Till och med Pricilla fick myskväll med korv och en plats i soffan. Jag ser redan fram emot att se Rammstein igen på Metaltown. Då har jag Bob med mig. Då blir det drag.

Om Jocke skulle läsa det här - Tack än en gång! Det var världens bästa julklapp!