Epic Fail

Pappa: - "Hur gick det?"
Jag - "... Vet du vad Epic Fail betyder?"

Idag var det exakt två veckor sedan vi stod på scenen i Klubben och tog emot en stor guldpokal. Allt var awesome. Den här helgen har varit precis tvärtom. Det har faktiskt varit en rolig helg, men jag förstår inte hur man kan faila så mycket...

Fredagen var jättebra. Jag och Torun höll på med busiga spontana grejer. Det slutade med att jag sov två timmar på natten, för att gå upp tidigt och packa till barnlajvet (http://www.dracoargenteus.se/webb/page.php?65) där jag och Torun skulle vara statister.

Det gick ganska bra i början. Vi kom iväg lite sent, och vi fick inte tag i något smink fastän vi väckte stackars Joel. Jag blev fett opepp på morgonen, men jag blev glad när vi pratade One Piece och rollspel i bilen. Vi åkte bara fel en gång, och vi kom till och med fram i god tid. Det fanns vegetarisk korv, och vi fick låna smink av vättarna. Asbra!

Vi blev färdiga först av alla i b-styrkan (de vuxna statisterna), så vi var först på plats. Vanish och hans svartblodsgrupp åkte innan oss, men de åkte vilse någonstans på vägen. På vägen dit insåg vi att vi hade glömt all tequende. Det var då failandet började. Det roliga var att vi kom ihåg en massa militära kommandon, men inte hur man sa "hej". Vi kom dessutom ihåg alla formationer och sådant, men inte vilken handrörelse man använder när man hälsar på varandra. Vi suger! Men Teffek borde vara stolta över oss. Jag och Torun var faktiskt de enda som var med på varenda krigarmöte - Fastän vi spelade en elementarist och en jägare...

Vi tog på oss vår utrustning, borstade håret en sista gång och gav oss iväg mot barnens huvudläger för att vara lite mystiska och ge dem en chans att förhandla. Vi hade fått en lätt vägbeskrivning och följde den lilla traktorvägen som de hade sagt åt oss. Till slut kom vi fram så att vi hade utsikt över en äng, men vi såg inga barn. Däremot såg vi taket på ett modernt hus... Hm. Vi insåg att det var fel äng. Vi gick tillbaka en liten bit och tog en annan väg när stigen delade sig. Vi följde den ett ganska bra tag, men sen hittade vi en jättemysig skogsväg istället. Det fanns hur mycket blåbär och lingon som helst, så vi gick och plockade bär samtidigt.

Efter ett tag blev skogen tätare. Vi trodde att ängen skulle ligga på andra sidan, så vi fortsatte att gå. Bären försvann. Det blev mer och mer snårskog... Till slut gick vi i en kompakt vägg av snår, mer eller mindre. Vi fortsatte att gå. Min kåpa, mina långa byxor och mina hökvingar fastnade i allt. Opeppen blev större och större.

När vi hade gått i en halv evighet hittade vi kantareller! Då blev jag glad igen. Efter många om och men lyckades vi ta oss igenom snårskogsträsket och kom ut på ett fält. Jippie, tänkte vi! Men glädjen blev inte långvarig. Gräset blev högre och högre, och till slut pulsade vi fram genom en skog av tistlar som var högre än mig (!). Till höger om oss fanns en oändlig bäck med massa vass och kaveldun, och på andra sidan var det en fin åker med rödklöver som "bara" var strax över mina knän.

Torun hoppade över. Jag kämpade på genom tistlarna ett tag till, men till slut bestämde jag mig för att också hoppa över. Torun stod på andra sidan och hejade på. Jag slängde över magikerstaven, höll upp kåpan med händerna och tog mod till mig för att hoppa över. Jag tog sats... Sprang nedför den lilla kanten ned till vattnet... Tog ett språng... Rakt ned i typ ett sorkhål med sumpmark längst ned! Min fot sögs fast, så jag snubblade till, landade med en fot i bäcken och typ "sprang" över istället. EPIC FAIL!!

Torun stod och gapade. Sen asgarvade vi båda två. Min vänstra fot blev väldigt blöt, men det gjorde ingenting. Vi sa "PEPPEN!!" och garvade åt att vi var så eländiga, och plötsligt var allt okej igen.

Vi kom fram till några hus. Vi hade ingen himla aning om vad vi var någonstans. Vi hittade en liten väg som ledde in i ett bostadsområde. Vi insåg att vi var lååångt borta från lajvet... Vi följde vägen ett tag, och efter många om och men gick vi in på en gård där vi hittade en barnfamilj. De berättade att vi var i Långmyran, som tydligen låg väldigt långt ifrån Skogstibble. Den jättesnälla mamman erbjöd sig att skjutsa oss. När vi såg klockan i bilen insåg vi att vi hade gått i två timmar, och det tog nästan en halvtimme när hon körde oss tillbaka... Om vi hade försökt gå tillbaka skulle vi ha kommit fram när lajvet var slut!

Klockan var efter 3 när vi kom tillrätta. Jag var hungrig, trött, kaffesugen och sjukt opepp. Arrangörerna hade dessutom tappat bort den vegetariska maten, så det fanns ingenting att äta i off-lägret... Jag ringde en arrangör som kom med bröd. Lingongrova har aldrig varit så gott! Jag och Torun åt upp halva limpan, utan pålägg, och svalde ned det med cola. Är man hungrig så är man.

Peppen kom tillbaka, och resten av dagen gick som det skulle. Barnen var så rädda för oss att de inte vågade spela mot oss fast vi gjorde helt uppenbara saker (som att gå in i deras läger för att förhandla och fråga om det "är något de letar efter"), så vi fick sprida ut en massa rykten om oss själva. När det äntligen kom en liten flicka och vågade spela mot oss blev vi så glada att vi bytte magipapper mot kakor... Stäppalviskt och bra. Haha.

Både jag och Torun är opeppa på lajv för tillfället, så vi åkte hem innan slutstriden (när hela b-styrkan sminkade om sig till zombies). Vi peppade rollspel, cosplay och BG-partyt på hela vägen hem istället. Så kan det gå!