"Vi kom inte så långt"

Nu är jag inne i en sådan där period där det bara händer FÖR mycket på FÖR kort tid igen. Jag hinner verkligen inte blogga om allting. Jag har haft en underbar segelsemester med min familj, gått på Grönan med mina småkusiner och åkt Insane, varit på Raubtiers förhandslyssning av deras nya platta och allt möjligt. Det har varit en episkt rolig sommar.

Allt det där känns dock väldigt avlägset just nu, för det enda som finns i mitt huvud är... Battleground.

Allt började i fredags. Jag och Torun skulle på Meuwcon. Tanken var att vi skulle gå runt och göra lite allt möjligt... Delta i Rock Bandturneringen, spela spel, kolla på tävlingar och bara ha kul. Vi hade pratat om att spela battleground också, men vi hade inte anmält oss, och vi hade inga cosplays. Torun har varit med i BG förut och varit helt lyrisk sedan dess. Jag tyckte att det lät väldigt roligt eftersom det skulle vara baserad på striderna t Final Fantasyspelen, men jag förstod inte riktigt hur allt fungerade.

Vi satt uppe halva natten och spelade rock band. Sen gick vi upp tidigt, åt frukost, spelade lite mer rock band, packade och åkte iväg. Jag hade en av mina favoritoutfits - Zebrajeans, tuff tröja med hål, kattmössa och mina svart/rosa linser. Allt var i svart/rosa. Till och med skorna. Vi fick ingen plats på tåget, så vi satt i en trappa mellan två vagnar. När vi reste dit hade vi fortfarande bara rock band på hjärnan. Jag tyckte att tåget lät som riffet på "the hand that feeds".

Till slut kom vi äntligen fram till konventet. Jag hittar till Fryshuset nu, speciellt efter att jag och Nisse råkade åka helt fel förra gången. Man lär sig av misstagen. Vi fick stå i en jättelång kö i väntan på att få komma in. Battlegroundarrangörerna ställde sig på scenen och sjung en rolig låt. Refrängen var ungefär: "

"Kom bort till BG, kom bort till oss!
Säg vem du är, så börjar vi slåss.
Kom bort till BG, kom bort till vårt bord!
Vi fixar ett papper sen fake'ar vi mord."

"Episkt", tyckte vi och bestämde att vi skulle vara med på riktigt. Vi träffade Toruns kompis Jackiie och släpade med honom också efter många om och men. Han var inte så jättepepp, men han hade ändå inget bättre för sig. Jag tror att han bestämde sig för att joina oss när vi berättade att vi tänkte döpa laget till "Power Metal Pinglorna". Senare under konventet upptäckte jag att jag faktiskt visste vem han var, men det är en annan historia.

Hur som helst. Till slut kom vi in, och vi gick direkt till BG-rummet. Jackiie ville vara Tank, dvs. en person som står i vägen, tar all skada och skyddar dem som är svagare. Torun ville vara någon slags magiker som både kunde hela oss och skada fienden. För att det skulle fungera behövdes det en person som var specialiserad på att göra en massa skada på fienden. Det var tydligen jag. "Skada folk? I can do that!".

Jag förstod ingenting av classerna. Jackiie blev knight, som jag känner igen från FF-spelen. Torun blev något som heter Warrior Priest. Jag lät Torun, Jackiie och arrangörerna bestämma vad jag skulle bli. De tyckte att jag skulle välja mellan ravager och matrial artist. Jag förstod inte alls vad det var för något om jag ska vara ärlig, men till slut blev jag i alla fall matrial artist. Det visade sig vara en ganska krångligt yrke med massa specialgrejer som inget annat hade. Typiskt.
Vi fick rollformulär som liknar dem vi använder i rollspel. Jag blev glad när jag kunde relatera allting till något jag kände igen, och hade inga problem med att bestämma mina värden i grundegenskaperna när jag väl förstod vad som var bra för mitt yrke. Vi gjorde färdigt våra roller, som vi döpte till Tajsi, Lyo och Katana-chan. Laget fick heta Power Metalspinglorna, och vi gjorde hjärtan och rosa färg på allt vi kunde. Sen gjorde vi en quest, och sen skulle vi tydligen slåss.

Jag fick lite panik. Jag fattade ju ingenting! För det första hade jag inte alls förstått vad mitt yrke innebar, och jag förstod inte hur fighterna gick till. Jag ville egentligen kolla på en strid innan, men det var ingen annan som hade kommit igång. Jag ställde typ hundra frågor till domaren. Jag var bland annat helt förvirrad över att vanlig "Attack" inte var utskrivet på pappret. Jag trodde att man bara kunde göra skills som kostade mp, och det är ju inte alls som Final Fantasy...

Vi förlorade striden, som var mot laget som senare skulle komma att bli våra värsta rivaler. Jag började i alla fall förstå vad allt handlade om. Vi gick och levlade så att vi blev level 3, och sen ställde vi upp i en ny strid direkt. Vi blev utmanade av tre level 7:or - Mer än dubbelt så hög level som oss... Alla var helt säkra på att vi skulle fetdö. Vi hade dock blivit väldigt samspelta redan då. När vi levlade pratade med varandra hela tiden och bestämde skills så att vi kompletterade varandra till 100%, och vi försökte verkligen börja skapa en fungerande strategi med så få svagheter som möjligt. Jag döpte mina nya skills till FF-relaterade namn, typ Critical Hit, och var glad över att jag äntligen hade koll på läget.

Det var en väldigt långt fight. Men vi vann! Till slut lyckades vi döda deras healer, ta deras tank och döda deras summoners alla espers. Det var episkt. Domaren hade försökt övertala oss att ge upp flera gånger, så han höll på att skratta ihjäl sig när vi fick övertaget. Vi har nog aldrig varit så glada som när vi vann den striden... Det kan ha varit hela konventets höjdpunkt. Vi hoppade omkring i en stor gruppkram och skrek "Vi vann! VI VANN!!". Jag har inte varit så barnsligt glad sedan jag var jätteliten.

Det var där jag dessutom insåg att det fanns väldigt mycket sjävironi och humor i Battleground. Det fanns inga episka specialeffekter eller riktiga espers, och allt var inte på blodigt allvar. I lajv- och rollspelskretsarna kan allt ofta bli överseriöst, så det var väldigt skönt med lite lekfullhet för en gångs skull.

Vi fick jättemycket exp eftersom de var så mycket bättre än oss. Det var där allt vände. Plötsligt spöade vi alla, fast dem var i högre level, och efter några quests och några strider var vi plötsligt det bästa laget. Jag lyckades äntligen översätta mitt yrke till något FF-relaterad efter att ha pratat med arrangörerna. Jag var ungefär som en monk i FFV, som för övrigt är mitt favoritspel tack vare de underbara stridssystemet (och dessutom väldigt likt BG). Vi fortsatte att skapa våra skills och anpassa allting så att vi kompletterade varandra. Jag döpte mina skills till FF-namn som haste (så att man får fler attacker per runda) och limit break (fet skada som man bara kan göra ibland), men även flum som epic sneak (precis vad det låter som) och Cheetha (efter Soleil. Gör att man blir snabbare, precis som geparden i spelet). Katana-chans attacker hette saker i stil med Fuck no!, Nono, Jag är för dryg!, Jobbig och Supertjockis. Lyo lekte med metaltemat och döpte sina grejer till bl a Trollhammare och Power of the Seven Keys.

Vi blev löjligt samspelta. Det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Det enda vi gjorde hela fredagen var att hålla på med battleground. Vi hann inte ens äta ordentligt. Vi blev lite besvikna när vi blev utslängda en timme tidigare än vad som stod på schemat, men vi bestämde oss för att komma dit tidigt och fortsätta nästa dag.

Sagt och gjort. Vi spenderade förmiddagen och eftermiddagen fram till klockan 14.30 med att spöa bossar, göra quests och slåss mot andra lag. Sedan fick vi plötsligt reda på att hela BG skulle stänga under cosplaygalan! Fuck no, tänkte vi och tog på oss ett helt papper med questar. Vi spenderade hela dagen och kvällen med att bara göra questar. Vi vek en drake, deltog i en officiell tävling, gjorde en dans, en zombieplan och mycket, mycket annat. Vi umgicks en hel del med våra rivaler, som vi hade döpt till Team Gary (efter pokémon). Det är alltså Ed, Ed och Ace - Det första laget vi mötte, och det enda laget under hela konventet som vi förlorade mot. På slutet av kvällen umgicks vi med de andra BG-nördarna som dissade cosplaygalan; Rob Lucci från One Piece, Vivi från FFIX med flera. Vi var väl kanske 10 personer totalt.

Det var prat om att BG skulle starta hela kvällen, men galan var försenad som tusan. Vi erbjöd oss att hjälpa till med att städa efteråt för att BG skulle kunna starta tidigare, men det fick vi inte. Vi väntade utanför dörren till BG-rummet och peppade istället, men till slut fick vi reda på att det inte skulle bli något. Det var synd, men arrangören vi hade kontakt med var otroligt snäll och hjälpsam. Det märktes att han verkligen var irriterad och tyckte synd om oss. Det värmer! BG-arrangörerna måste ha varit de bästa och mest hjälpsamma på hela konventet. <3

Vi bestämde oss för att åka hem och sova för att samlas ännu tidigare och peppa BG innan de öppnade nästa dag. Det gick väl sådär. Jag sov 3 timmar under natten, och när jag somnade drömde jag om battleground. Det hade Lyo också gjort, fick jag reda på sen. Vi blev riktiga nördar under lördagen!

Sedan var det dags för söndag, den stora episka dagen med turneringen! Finalen skulle vara på en stor scen. Vi var sjukt peppade. Jag flög upp i sängen med en enda tanke i huvudet: "Måste LEVLA!!!". Jag slängde i mig ett glas yoghurt och kastade mig på tunnelbanan.

Insläppet var försenat, men vi väntade och peppade med några av nördarna från kvällen innan. När vi fick komma in sprang vi till... BG-rummet! Vi visade upp (nästan) alla våra questar från dagen innan, fick 73 exp och gick från level 14 till level 20. Egentligen hade vi massa exp kvar efter det, men vi fick inte bli bättre så. Vi bestämde oss för att stunta i att lämna in de andra questarna och möta andra lag och bossar istället, men... Plötsligt blev alla jättefega. Inte ett enda lag vågade möta oss längre, och vi FICK inte möta bossarna för att arrangörerna tyckte att det var slöseri med tid. Jahapp, tänkte vi. Trist. Vi tränade in poser till alla våra nya skills och pratade taktik inför turneringen istället.

Jackiie och Torun blev sjukt peppade av taktiksnacket. Speciellt Jackiie var helt övertygade om att vi var bäst och att ingen skulle kunna ta oss, men jag var inte alls lika kaxig. Alla andra skulle ju faktiskt också komma upp på level 20 för att få vara med i turneringen. När jag läste igenom allt igen insåg jag att mitt nya item som itemexperten hade rekommenderat för mig faktiskt var sjukt bra. Om jag använde min haste (som jag hade uppgraderat flera gånger) tillsammans med min cheetha och mitt item skulle jag kunna attackera alla medlemmar i motståndarlaget 12 gånger var första rundan. Det är ganska mycket skada eftersom jag hade 40 i power och skadade 400 i grund, med bara ett slag. Om någon var dum nog att slå mig skulle jag kunna kontra med en Limit Break + WTF-stick, som gör sjukt mycket i skada, oavsett om personen träffade eller missade. Tanken var att Katana-chan skulle ställa sig i vägen, Lyo skulle boosta honom, och att jag skulle slafsa järnet med mina 13 attacker x 3 per runda... Men vi kom inte så långt. Vi hade dessutom en massa grejer som skulle hindra oss från att dö, och om vi skulle dö hade vi en massa episka grejer som skulle skada dem jättemycket, plus revive så att vi kunde återuppväcka oss igen... Plus en massa andra grejer. Vi hade en väldigt genomtänkt taktik. Vår största svaghet var egentligen att jag och Lyo var väldigt sårbara första rundan.

Sedan var det äntligen dags för turneringen! Vi var löjligt taggade. Jag har inte haft så mycket adrenalin i kroppen av en fight i ett spel sedan min första rollspelsstrid för 7 år sedan. Vi skulle möta FF-teamet med modifikation. Vi hade mött det riktiga FF-teamet en gång tidigare, och vi spöade dem på två rundor. Jag fick sjukt dåligt samvete. De hade snygga dräkter, var väldigt trevliga och jag tokälskar att de leker Final Fantasy! De hade en Black Mage som hade klassen warlock och hade skills som "poison" och "bio". Kan det bli bättre, eller?

Förberedelserna var i full gång. Domarna var lite förbryllade över min roll och gjorde den lite sämre. De ville göra den ännu sämre, men jag hade faktiskt inte brytit mot några regler. Allt var enligt pappret - Jag hade bara lyckats göra en väldigt bra kombination av items, skills och egenskaper. Alla har samma möjligheter. Jag har faktiskt rådfrågat arrangörerna om allt möjligt varje gång jag har levlat, så jag tänker inte ta åt mig äran själv... Men hur som helst var vårat lag tydligen väldigt bra. Nästan alla arrangörer samlades för att de ville se hur det skulle gå för oss.

Striden började. Adrenalinet pumpade. Vi hade en utarbetad strategi för X antal rundor framåt och var sjukt taggade. Lyo börjar och skadar deras healer med en trollhammare. Sedan var det min tur. Jag gjorde en Haste 3 på mig själv. Haste är min favoritmagi i FF-spelen. Jag älskar den. Som extraattack attackerade jag alla motståndare tolv gånger var. Slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs x3... Och... Dem dog! Hela laget! Shit, vad snopna vi blev. Vi fattade ingenting. Inte dem heller, tror jag. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något, och jag tyckte väldigt synd om de andra... Men ändå! Vi var i final! På SCENEN!!

Jag smittades lite av Jackiies självsäkerhet. Vi kanske faktiskt VAR bra på riktigt? Tänk om vi var det bästa laget? Tänk om vi hade en chans i finalen..? Hur som helst, vi var löjligt glada för att vi skulle få en slutstrid på scenen och hoppades på en utdragen, seg, riktigt episk final... Just då hade vi inte ett enda problem i hela världen.

Jag hann till och med äta en macka och ta med mig till kaffe ned till BG-rummet, och sen var det dags att kolla på den andra semi-finalen. Det var det enda laget vi inte hade mött mot våra rivaler, team Gary. Våra fiender. Vi har haft en intern kamp mot dem hela konventet. Vi har mött dem flera gånger, och det var deras planer vi tog reda på i questen "Ta reda på fiendens planer". Det andra laget innehöll en summoner, Rob Lucci och en datanörd. Vi visste inte vilka classer de var eller vad de kunde, så vi ställde fram några stolar som läktare och satte oss tillrätta för att studera. Vi var fortfarande lite kaxiga.

Ace attackerade. Jag och Lyo, som älskar one piece, tyckte att det var sjukt episkt att se Ace strida mot Lucci. Sedan var det Luccis tur... Och plötsligt försvann den där killen som vi hade suttit och peppat med dagen innan. Hans kroppsspråk och hela hans utstrålning ändrades. Han gav mig och Lyo en blick, helt iskall, och tittade på Ace igen. Vad hände med den där glada killen som alltid log? Sedan attackerade han... Och gjorde FINGERSKOTT!! Jag kunde känna hur blodet försvann från mitt ansikte och hur nackhåret reste sig. Jag slog mina händer till mitt huvud, spärrade upp mina ögon i ren fasa och kollade på Lyo. Hennes mun var vidöppen och hon såg helt skräckslagen ut. Vi såg på varandra och skrek.

"Lucci, gör din attack", sa domaren.
"Han GJORDE ju det!", kved vi från läktaren.

Det är det mest episka jag har varit med om sedan dvärgarna förhörde mig på Thule-lajvet. Det här kanske var ännu mer epsikt. Allt självförtroende rann bort från mig som en tsunami. Jag började kallsvettas. Vi kanske vann förra gången, men vi har inte en chans mot riktiga Rob Lucci! (hej, jag är barnslig och har livlig fantasi...).

Vi satt som på nålar, men efter ett tag lyckades Ace döda honom. Jag började slappna av lite. Han kanske inte var så farlig ändå... Vi lyckades lista ut classerna i laget vi inte hade mött. Fast det spelade ingen roll, för team Gary vann! Våra dödsrivaler var i final mot oss, precis som i pokémon! Epic, epic, epic...

Sen minns jag inte riktigt vad som hände. Vi gick på toa tusen gånger, drack litervis med vatten och jag var sjukt taggad. Alla verkade tro att jag var nervös för att stå på scenen, men det var ju inte det som var grejen. Finalen! Slutstriden! Sista bossen! Jag hörde en välbekant melodi när jag gick förbi klubben, och upptäckte att bandet som uppträdde spelade en cover på birth of a god, låten som spelas när man slåss mot Sephiroth sista gången i FFVII. Fighting dreamers hette dem visst. Det var sjukt stämningshöjande! Jag kände den där välbekanta adrenalinchocken. Man blir så fokuserad man kan bli. Man svettas och darrar lite lätt. Det enda som finns i ens huvud är "Nu gäller det. Nu eller aldrig".

Sen kom BG-arrangörerna och ville gå igenom allt inför slutscenen. Vi samlades backstage och gick igenom allting... De skulle berätta en liten rolig saga om vår väg till finalen, och vi skulle stå på scenen och spela med, göra rörelser och mima. Awesome! Jag älskar sådant. När alla hade koll fick vi en sista chans att gå på toa och sådär. Vi pratade ihop oss med team Gary så att allt skulle se snyggt ut på scenen. När alla var färdiga gick vi till det riktiga backstagerummet bakom klubben. Vi kände oss väldigt coola som hade fått ett sådant. Jag har varit på klubben väldigt många gånger och sett bland annat blind guardian, skid row och dark funeral, så... Det var tufft. Fighting dreamsers spelade fortfarande fightlåtar, så adrenalinet vällde upp igen och jag blev taggad till förbannelsen. Jag ställde mig i min fightingpose och började gunga. Lyo hängde på, och snart stod alla och var fit for fight. Pepp!

Bandet slutade spela. Jag hann med ett sista snack med domaren om vad jag ville göra om Ace attackerade mig första rundan. Vår taktik var att ta ned Ace först, boosta oss själva och sen ta deras healer. Jag minns inte varför, för vi har alltid tagit deras healer först tidigare. Tanken var att jag skulle kontra med en limit break-WTF-stick. Det gör ont. Men... Vi kom inte så långt.

Till slut blev det vår tur att gå upp på scenen! Det var massa folk som stod och kollade, men jag hade inte en tanke på dem förutom att jag ansträngde mig för att överdriva alla rörelser och showa lite. De presenterade alla roller med episka titlar, så fick vi hoppa fram och göra en cool pose så att publiken jublade. Haha. Tänk om lajvare kunde vara lika lättsamma? Jag fick vara Tajsi, den supersnabba! Sagan gick enligt planen. Meuw kompade oss på ett piano. Det roligaste var när berättaren började med "För längesedan, på ett konvent långt borta... Eller, för två timmar sen. Öh, HÄR." Introt handlade typ om att vi var rivaler, men blev vänner, och mötte diverse faror tillsammans för att hitta de heliga graalarna. När vi äntligen kom fram upptäckte vi att det bara fanns EN helig graal, och började bråka om vem som skulle ha den. Då kom guden Arrangören och berättade att en episk strid till döden skulle avgöra det, så han sände en domare som skulle avgöra allt. Klockrent!

Sen började striden. Det var sjukt spännande, för vi visste inte alls hur det skulle gå. Jag föreslog att vi skulle hålla igen lite i början och få en utdragen, episk strid, men det var ingen annan som ville det varken i mitt lag eller i motståndarlaget. Trist. Eftersom vi hade mött dem flera gånger förut visste vi att dem inte hade någon tank. Vi hade dessutom saker som kan ta bort deras sköldar och grejer, och i semifinalen verkade det inte som att de kunde reviva folk. Vi trodde att vi skulle vinna bara vi lyckades komma igång - Få tanken framför oss, lägga våra dödsspells och boosta tanken och Lyo (jag var den där personen som vi offrar om någon måste dö) - men vi var rädda att de skulle lyckas döda Lyo första rundan. I så fall skulle vi ha fått det väldigt jobbigt. Vi visste att Ace också var matrial artist, så han skulle kunna ha exakt samma skills och grejer som mig. Om han dessutom skulle ha högre agility... Ja, då hade det kanske varit kört.

Lyo började. Vi körde samma taktik - Trollhammare med WTF-stick på Ace och Ed. Sen var det min tur. Jag gjorde samma sak som förra gången... Haste. Berättaren berättade om hur luften omkring mig började glöda, och jag gjorde en stor grej av att dra ut på rörelsen. Sen började jag gunga snabbare, och väntade på att domaren skulle slå klart alla tärningsslag på mina attacker. Jag gissade att dem hade högt def, men det är liksom 12 himla attacker. NÅGON borde ju träffa.

Domaren slog, utbytte blickar med berättaren, och deras minspel blev bara konstigare och konstigare. Jag förstod att det var något skumt på gång och blev rädd att jag hade misslyckats totalt. Till slut berättade dem äntligen vad som hände - Alla attacker träffade utom en, som Ace lyckades kontra. Jag skuttade fram, slafsade med klorna ett tag på allihopa, tills jag blev slagen av Ace och ryggade tillbaka till min plats. Berättaren berättade... Att det var slut! Alla dog. Hela laget. På en attack. IGEN!!

Jag blev snopen och lite besviken över att jag inte fick någon episk slutstrid. Ungefär som när man är i level 99 och spöar One Winged Angel med bara vanliga attacker innan låten hinner komma igång. Team Gary såg ledsna ut innan de föll ihop, såklart. Jag kan ju tänka mig hur besviken jag skulle ha blivit själv. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något den här gången heller. Men Lyo blev glad! Det första jag sa till team Gary var "Alltså... Förlåt. Jag var tvungen". De tyckte att det var okej. Och black magen i FF-teamet blev glad för att han kunde säga att det var oss dem förlorade mot.

Nejdå. Det var jättekul att vinna. Även om vi inte kämpade under själva turneringen så har vi kämpat som tusan hela konventet. Vi har BARA spelat battleground. Ingenting annat. De gånger som vi har ätit har vi gjort questar samtidigt, och vi spenderade cosplaygalan (14.30 - 01) med att bara göra quests. Jag kan nog utan att överdriva säga att vi var de mest hängivna BG-spelarna på hela konventet. Under den här helgen var vi vigt hela våra liv till Battleground. Vi har inte haft en tanke på något annat - Inte ens när vi sover. Till alla som tycker att min roll är overpower har jag berättat att hon sög i början. Jag dog hela tiden, hade jättelite hp, ännu mindre mp och var allmänt sämst. Jag blev inte bra förrän på slutet när jag hade råd med items och kunde höja min mp. Jag tror att alla klasser kan bli så bra om man gör en perfekt combo av alla skills, items och egenskaper. Och teammedlemmar, såklart. Jag hade aldrig överlevt ensam. Jag hade fortfarande bara 2 i def på level 20.

Jag tror att vi vann på att vi har varit så sjukt samspelta hela tiden. Vi har gjort allt tillsammans och haft en tanke bakom varenda sak vi gör, från att vi skapade rollerna till att vi vann hela turneringen. Egentligen är det bara Lyos roll som faktiskt kan klara sig ensam. Jag och Katana-chan är ganska värdelösa utan de andra. Vi har valt bort alla skills som inte passar in med de andra, och skapat egna skills så att vi blir ett bättre team. Vi har ägnat väldigt, väldigt mycket tid till att diskutera taktik och hitta svagheter och brister i den. Dessutom har vi inte varit rädda för att fråga arrangörerna om råd när vi levlar och köper items.

Vi fick en jättefin guldpokal som pris. Vi blev intervjuade på scenen, fick massa applåder och jag fick visa vad jag gjorde en gång till medan berättaren förklarade vad som faktiskt hände. Vi fattade knappt att vi hade vunnit finalen. Det var mitt första konvent, och det var första gången jag och Jackiie spelade BG överhuvudtaget. Obeskrivligt roligt! Nu är vi helt sålda på BG, och jag kommer i alla fall att bara åka på konvent som har BG. Arrangörerna pratade om att de ev. skulle arrangera att BG-konvent där BG är i centrum, och det vore så kul att jag inte vet var jag ska ta vägen riktigt. Vi har blivit helt sålda på Battleground. Jag älskar hela grejen!

Vi fick dessutom två svärd som pris, som vi får använda nästa gång vi spelar BG. Dem gör att vi kan uppgradera skills till level 5. Den här gången var 4 högst. Jag fattade inte hur bra det var förrän på t-centralen på vägen hem.

- "Men vänta... FEM? Det är ju ASBRA!!"
- "Ååååh, SEEEGO!!"

Vi kommer antagligen att fortsätta heta Power Metalpinglorna, men nästa gång kommer vi med nya roller. Jag ser fram emot nästa gång redan nu. Det var lite vemodigt att åka hem i söndags.

Om någon BG-are skulle läsa det här så säger jag TACK så jättemycket för att ni finns! Ni gjorde mitt konvent, och det var precis vad jag behövde just nu. Words is nog enough.

Det odödliga Meuwconcitatet är: "...men vi kom inte så långt". Och det roligaste såhär i efterhand är att folk inte ville attackera mig i början för att jag såg så mesig ut. Humor på hög nivå efter turneringen!