Jag älskar mitt liv just nu. Den här dagen började med att jag vaknade bredvid min pudel av att min mobil spelade Mobile Homes klockan halv 6. Bara det är så mycket livskvalitet att man inte vet var man ska ta vägen. Jag gick upp, drack kaffe, åt lite yoghurt med bär och gick till badhuset för att möta Madde. Det var fortfarande mörkt ute, och gräset var hårt av frost. De enda människorna man möter är hundägare som passar på att ha sina hundar lösa innan normala människor vaknar och går till jobbet.
Vi simmade, badade bastu och snackade en massa i vanlig ordning. Det är så skönt att simma på morgonen. När jag kom hem lyssnade jag på Amon Amarth och the Cure, åt lyxigt godis och drack mer kaffe samtidigt som jag läste min senaste Topphälsa. Det är så mysigt!
Nu ska jag snart till jobbet och trimma en terrier. Sen kommer Jocke, och senare på kvällen väntar Raubtier i Borlänge. Jag stalkar dem på deras Sverigeturné. Jag ska se dem i Borlänge, Stockholm, Göteborg och ytterligare en gång på Östersjön. Det är riktigt kul. Det är faktiskt därför jag fortfarande bor hemma - För att jag ska ha pengar över till att göra sådant här.
Mitt liv är helt galet just nu. Jag har ALLA helger fram till jul inbokade. Helt seriöst. Någon helg kan jag ha söndagen eller fredagen ledig, men... Ja, galet. Fast jag gillar det som tusan. Jag känner mig uppskattad och kreativ. Det som jag ser fram emot mest just nu är helgen när jag ska till Göteborg, och helgen när jag först ska se Sabaton och sen ska till Hasseludden på japanskt spa med min mamma och syrra.
En annan sak som gör mig lycklig är att det har öppnat en Ben & Jerryglassbar i Västerås. HURRA!
fredag 15 oktober 2010
fredag 24 september 2010
Skriet från Vildmarken
Nu sitter jag och lyssnar igenom Skriet från Vildmarken för säkert femtonde gången. Alla verkar ha väldigt mycket åsikter om den. Det känns lite häftigt att ha hört den långt innan alla andra... Den har inte gått att ladda ned eller något innan skivsläppet för två dagar sedan, så vi som var på förhandslyssningen kan känna oss lite speciella på riktigt.
Jag var lite orolig innan förhandslyssningen. Världsherravälde hade kommit ut, och jag hade hört dem spela Lennart live. Jag var väl inte alltför imponerad, kanske. Båda låtarna är ganska sega, och texterna är väl kanske inte de bästa... Alla texter på Det finns bara Krig är heeelt fantastiska! Det är därför jag verkligen tokälskade att se dem live - Raubtier var det enda bandet där jag kunde yla med i varenda låt och verkligen mena varenda ord från djupet av min själ. Det är häftigt. Tyvärr försvann det när de började spela Världsherravälde och Lennart.
Vad ska man säga... Jag tycker att refrängen på Världsherravälde är fin, rent musikaliskt. Jag älskar den där lite olycksbådande känslan och marschtakten, men alltså... Jag tycker att texten är töntig. Den har höjdpunkter som frasen: "Världsherraväldet kan man höra genom hundars skall, världsherraväldet utav pansarplåt och tungmetall" som jag tokälskar, men själva saken att weina om att mtv spelar hiphop känns otroligt fånigt. Speciellt efter fantastiska, fantastiska Terror och Götterdämmerung som antagligen är två av de bästa texter som någonsin skrivits.
Nej. Jag var lite besviken. Efter att ha hört Lennart live var jag faktiskt orolig att hela skivan skulle vara lite oseriös. Lennart är en helt okej låt, men jag har svårt att ta den på allvar. Texten känns väldigt ironisk, och hela låten låter som att någon har gjort en svensk parodi på Rammstein. I sådana fall hade det ju varit helt klockrent, ungefär som Knut, men jag gillar inte riktigt att det är ett vanligt spår på en Raubtierskiva.
Hur som helst. Jag gick på förhandslyssningen. Jag hörde Praedator. Och jag slappnade av. Raubtier var inte förlorade! Efter förhandslyssningen tyckte jag att Praedator var den överlägset bästa låten. Nu är jag inte helt säker längre, men jag tycker fortfarande att den är sjukt bra. Det låter Raubtier, det är hårt och jag kan relatera till texten. Refrängen hade kanske kunnat vara bättre... Men andra versen värmer mitt hjärta så mycket att det inte gör något. Som stor rovdjursfantast blir jag helt glad och varm i hela kroppen. Det är vackert.
Andra låten, Himmelfärdkommando, är också jättebra. I början tyckte jag att den var lite anonym, men den växer. Skriet från Vildmarken är också en bra låt. Jag gillar texten. Hulkoff låter lite grym på versen, till skillnad från i t ex Lennart, och refrängen är otroligt catchy på ett bra sätt. Jag kommer att gilla den live, tror jag.
På förhandlyssningen fick vi rösta om Lennart eller Lebensgefahr skulle bli den nya singeln. Vid mitt bord röstade alla på helt andra låtar... I början gillade jag inte Lebensgefahr alls. Jag tyckte att den var trist och onödigt trallvänlig. Efter förhandslyssningen fick jag den på hjärnan (inte så konstigt kanske), och så hade jag den i huvudet när jag gick omkring ensam på stan i Stockholm mitt i natten och gjorde en massa tokiga grejer som kändes lite farliga. Då började den växa. När jag dessutom hörde den live på Close-upbåten växte den ännu mer. Den är ju som gjord för att spelas live! Så ja. Efter att ha upplevt den i en moshpit med en massa galningar som skriker i kör är jag nöjd. Jag gillar den.
Efter Lebensgefahr kommer Hulkovius Rex. Låten som folk både älskar och hatar. Jag tycker att den är rolig. Jag kan inte låta bli att skratta när han måste bära ut soporna, och det är ganska roligt att sjunga med som om allt vore på största allvar. Lite Kristet Utseende. Men... Det är inte så jag vill att Raubtier ska vara. Jag är en sådan där tönt som tar allting på för stort allvar. Men... Jag måste ändå säga att jag har lättare att acceptera Hulkovius Rex än Världsherrevälde, eftersom det är så otroligt tydligt att den är oseriös. Det är liksom inget snack om saken. Världsherrevälde är precis som vilken annan Raubtierlåt som helst, förutom att texten handlar om något töntigt. I mina ögon är det mycket värre.
Mordbrandsrök. Det var min andra favoritlåt efter förhandslyssningen, men nu vet jag inte riktigt. Jag gillar att den är rå, mörk och brutal. Det enda som är dåligt är att jag får en känsla av att texten är lite framtvingad. Ungefär som att de verkligen ansträngde sig för att skriva något provocerande och ondskefullt, kanske med lite inspiration från Rammstein. Den känns lite oäkta. Ja, framtvingad var ett bra ord. Var är passionen?
Jag var tvungen att skriva ett sms till Bob när Hulkoff berättade att Ingenting är Glömt var tillägnad close-up "för den fina recensionen". Bob är väldigt bitter på close-up efter en incident i samband med hans praktik, så det var lite roligt. Men... Alltså... Ja. Det är en bra låt. Och "lite roligt" var en väldigt bra beskrivning på vad jag tycker om texten. Jag kan inte relatera till den. I min värld finns det inte att på ALLVAR gå runt och vara bitter över något så litet som en recension. Världen håller på att gå under, miljoner djur plågas i industrier varje dag, oskyldiga människor våldtas och plågas i onödiga krig... Men nejdå, här är vi bittra över en recension vi fick i en tidning för ett år sedan. Vettigt? Nej. Jag har... *trumvirvel* - Svårt att ta den på allvar!
Jag fick gåshud på förhandslyssningen när jag hörde de metalliska ljuden i början av Polarvargen. Jag älskar riffen som kommer efteråt också, så jag blev nästan lite besviken när det var ytterligare en bitter kärlekslåt. Jag tycker att Hjärteblod är förra skivans svagaste spår. Och ja, jag kan väl erkänna att jag inte är något fan av kärlekslåtar... Men, efter 15 lyssningar tycker jag faktiskt att Polvarvargen är bra. Den äger sönder Hjärteblod. Den är... Fin. Alla rovdjursliknelser får mig att spinna som en liten katt, och för att vara en kärleksballad är den faktiskt jättebra. Det kan nog till och med vara den bästa metalkärleksballad jag har hört. Jag gillar att den är lite råare än Hjärteblod.
Armageddon är den enda låten som jag inte riktigt har fått ett grepp om än, men det beror nog bara på att jag har lite svårt att höra hela texten. Jag gillar den. Den har potential till att bli en favoritlåt, men jag känner att jag måste lyssna på den ännu mer innan jag kan uttala mig ordentligt.
Sista låten. Redan. En hjältes väg. <3
"Nu ska ni få höra det mest episka som har skrivits i svensk populärmusiks historia! Om ni inte gillar den, så gillar inte jag er!" var Hulkoffs presentation. Jag satt där, drack min tredje öl och läste texten på storbildskärmen... Ungefär när Fafner och Siegfried nämndes var långt borta i en annan värld, i någon slags meditationsaktig verklighetsflykt. Jag var helt inne i låten och glömde bort var jag var någonstans, tills jag plötsligt vaknade jag av ett "Men LILLA hjärtat, vad mycket du gillar krigsromantik!" från min farbror. Ojdå.
Den är sjukt episk. Jag tror att Raubtier ser på den här låten ungefär som jag ser på en sådan där överdrivet perfekt gullig hund med rosa rosetter och en lätt doft av berry delight. Det är svårt att förklara känslan. Det finns en viss distans, men ändå en slags passion. Nåja. Jag skäms nästan för att erkänna det, men jag faller pladask för En Hjältes Väg. Oavsett vad jag tycker om det tilltalas jag av den där vackra, episka krigsromantiken... Och... Jag tycker att den är otroligt vacker. Jag sitter och njuter med alla mina sinnen, och det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Så. Då var det sagt.
Så, ja. Om man ska sammanfatta lite, då. Jag tycker att Skriet från Vildmarken är en väldigt bra skiva. Jag älskar de återkommande rovdjur- och asatroinslagen i texterna, och jag gillar själva soundet. Jag älskar Hulkoffs dialekt och allt annat som känns Raubtier. Om det inte vore för att det är så mycket som känns oseriöst och ironiskt hade den varit i samma klass som Det finns bara Krig. Jag tycker att det är tråkig utveckling. Det hade räckt med Hulkovius Rex som ett bonusspår eller något, så hade resten av skivan kunnat få kännas "äkta" och "på allvar". Jag tycker fortfarande att Världsherravälde är det svagaste spåret, även om till och med den växer för varje gång jag hör den.
Jag ser fram emot att få höra Praedator och Skriet från Vildmarken live i höst (även om jag fortfarande längtar efter Götterdämmerung och Terror... Nu har jag sett den SEX gånger utan att få uppleva de bästa låtarna! INTE okej!!). Det här verkar vara en skiva som växer. Det känns lite konstigt, eftersom den förra skivan var helt galet tokbra redan första gången jag hörde den... Men, det känns helt okej. Det vore mycket värre om man tröttnade på den efter ett tag.
Jag hoppas att dem skippar den här självironiska attityden till nästa skiva, (och jag hoppas förstås att min farbror ska få vara med och greja lite så att den blir ännu bättre... ;) Jag hoppas på mer våld och mer hat, fast jag vill att det ska kännas äkta. Det ska komma naturligt, från djupet av ens själ. Inget påklistrat falskt tjafs. Och inga barnsliga fånigheter. Vem bryr sig om vad mtv spelar och vad close-up skriver? Inte jag, i alla fall.
Jag var lite orolig innan förhandslyssningen. Världsherravälde hade kommit ut, och jag hade hört dem spela Lennart live. Jag var väl inte alltför imponerad, kanske. Båda låtarna är ganska sega, och texterna är väl kanske inte de bästa... Alla texter på Det finns bara Krig är heeelt fantastiska! Det är därför jag verkligen tokälskade att se dem live - Raubtier var det enda bandet där jag kunde yla med i varenda låt och verkligen mena varenda ord från djupet av min själ. Det är häftigt. Tyvärr försvann det när de började spela Världsherravälde och Lennart.
Vad ska man säga... Jag tycker att refrängen på Världsherravälde är fin, rent musikaliskt. Jag älskar den där lite olycksbådande känslan och marschtakten, men alltså... Jag tycker att texten är töntig. Den har höjdpunkter som frasen: "Världsherraväldet kan man höra genom hundars skall, världsherraväldet utav pansarplåt och tungmetall" som jag tokälskar, men själva saken att weina om att mtv spelar hiphop känns otroligt fånigt. Speciellt efter fantastiska, fantastiska Terror och Götterdämmerung som antagligen är två av de bästa texter som någonsin skrivits.
Nej. Jag var lite besviken. Efter att ha hört Lennart live var jag faktiskt orolig att hela skivan skulle vara lite oseriös. Lennart är en helt okej låt, men jag har svårt att ta den på allvar. Texten känns väldigt ironisk, och hela låten låter som att någon har gjort en svensk parodi på Rammstein. I sådana fall hade det ju varit helt klockrent, ungefär som Knut, men jag gillar inte riktigt att det är ett vanligt spår på en Raubtierskiva.
Hur som helst. Jag gick på förhandslyssningen. Jag hörde Praedator. Och jag slappnade av. Raubtier var inte förlorade! Efter förhandslyssningen tyckte jag att Praedator var den överlägset bästa låten. Nu är jag inte helt säker längre, men jag tycker fortfarande att den är sjukt bra. Det låter Raubtier, det är hårt och jag kan relatera till texten. Refrängen hade kanske kunnat vara bättre... Men andra versen värmer mitt hjärta så mycket att det inte gör något. Som stor rovdjursfantast blir jag helt glad och varm i hela kroppen. Det är vackert.
Andra låten, Himmelfärdkommando, är också jättebra. I början tyckte jag att den var lite anonym, men den växer. Skriet från Vildmarken är också en bra låt. Jag gillar texten. Hulkoff låter lite grym på versen, till skillnad från i t ex Lennart, och refrängen är otroligt catchy på ett bra sätt. Jag kommer att gilla den live, tror jag.
På förhandlyssningen fick vi rösta om Lennart eller Lebensgefahr skulle bli den nya singeln. Vid mitt bord röstade alla på helt andra låtar... I början gillade jag inte Lebensgefahr alls. Jag tyckte att den var trist och onödigt trallvänlig. Efter förhandslyssningen fick jag den på hjärnan (inte så konstigt kanske), och så hade jag den i huvudet när jag gick omkring ensam på stan i Stockholm mitt i natten och gjorde en massa tokiga grejer som kändes lite farliga. Då började den växa. När jag dessutom hörde den live på Close-upbåten växte den ännu mer. Den är ju som gjord för att spelas live! Så ja. Efter att ha upplevt den i en moshpit med en massa galningar som skriker i kör är jag nöjd. Jag gillar den.
Efter Lebensgefahr kommer Hulkovius Rex. Låten som folk både älskar och hatar. Jag tycker att den är rolig. Jag kan inte låta bli att skratta när han måste bära ut soporna, och det är ganska roligt att sjunga med som om allt vore på största allvar. Lite Kristet Utseende. Men... Det är inte så jag vill att Raubtier ska vara. Jag är en sådan där tönt som tar allting på för stort allvar. Men... Jag måste ändå säga att jag har lättare att acceptera Hulkovius Rex än Världsherrevälde, eftersom det är så otroligt tydligt att den är oseriös. Det är liksom inget snack om saken. Världsherrevälde är precis som vilken annan Raubtierlåt som helst, förutom att texten handlar om något töntigt. I mina ögon är det mycket värre.
Mordbrandsrök. Det var min andra favoritlåt efter förhandslyssningen, men nu vet jag inte riktigt. Jag gillar att den är rå, mörk och brutal. Det enda som är dåligt är att jag får en känsla av att texten är lite framtvingad. Ungefär som att de verkligen ansträngde sig för att skriva något provocerande och ondskefullt, kanske med lite inspiration från Rammstein. Den känns lite oäkta. Ja, framtvingad var ett bra ord. Var är passionen?
Jag var tvungen att skriva ett sms till Bob när Hulkoff berättade att Ingenting är Glömt var tillägnad close-up "för den fina recensionen". Bob är väldigt bitter på close-up efter en incident i samband med hans praktik, så det var lite roligt. Men... Alltså... Ja. Det är en bra låt. Och "lite roligt" var en väldigt bra beskrivning på vad jag tycker om texten. Jag kan inte relatera till den. I min värld finns det inte att på ALLVAR gå runt och vara bitter över något så litet som en recension. Världen håller på att gå under, miljoner djur plågas i industrier varje dag, oskyldiga människor våldtas och plågas i onödiga krig... Men nejdå, här är vi bittra över en recension vi fick i en tidning för ett år sedan. Vettigt? Nej. Jag har... *trumvirvel* - Svårt att ta den på allvar!
Jag fick gåshud på förhandslyssningen när jag hörde de metalliska ljuden i början av Polarvargen. Jag älskar riffen som kommer efteråt också, så jag blev nästan lite besviken när det var ytterligare en bitter kärlekslåt. Jag tycker att Hjärteblod är förra skivans svagaste spår. Och ja, jag kan väl erkänna att jag inte är något fan av kärlekslåtar... Men, efter 15 lyssningar tycker jag faktiskt att Polvarvargen är bra. Den äger sönder Hjärteblod. Den är... Fin. Alla rovdjursliknelser får mig att spinna som en liten katt, och för att vara en kärleksballad är den faktiskt jättebra. Det kan nog till och med vara den bästa metalkärleksballad jag har hört. Jag gillar att den är lite råare än Hjärteblod.
Armageddon är den enda låten som jag inte riktigt har fått ett grepp om än, men det beror nog bara på att jag har lite svårt att höra hela texten. Jag gillar den. Den har potential till att bli en favoritlåt, men jag känner att jag måste lyssna på den ännu mer innan jag kan uttala mig ordentligt.
Sista låten. Redan. En hjältes väg. <3
"Nu ska ni få höra det mest episka som har skrivits i svensk populärmusiks historia! Om ni inte gillar den, så gillar inte jag er!" var Hulkoffs presentation. Jag satt där, drack min tredje öl och läste texten på storbildskärmen... Ungefär när Fafner och Siegfried nämndes var långt borta i en annan värld, i någon slags meditationsaktig verklighetsflykt. Jag var helt inne i låten och glömde bort var jag var någonstans, tills jag plötsligt vaknade jag av ett "Men LILLA hjärtat, vad mycket du gillar krigsromantik!" från min farbror. Ojdå.
Den är sjukt episk. Jag tror att Raubtier ser på den här låten ungefär som jag ser på en sådan där överdrivet perfekt gullig hund med rosa rosetter och en lätt doft av berry delight. Det är svårt att förklara känslan. Det finns en viss distans, men ändå en slags passion. Nåja. Jag skäms nästan för att erkänna det, men jag faller pladask för En Hjältes Väg. Oavsett vad jag tycker om det tilltalas jag av den där vackra, episka krigsromantiken... Och... Jag tycker att den är otroligt vacker. Jag sitter och njuter med alla mina sinnen, och det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Så. Då var det sagt.
Så, ja. Om man ska sammanfatta lite, då. Jag tycker att Skriet från Vildmarken är en väldigt bra skiva. Jag älskar de återkommande rovdjur- och asatroinslagen i texterna, och jag gillar själva soundet. Jag älskar Hulkoffs dialekt och allt annat som känns Raubtier. Om det inte vore för att det är så mycket som känns oseriöst och ironiskt hade den varit i samma klass som Det finns bara Krig. Jag tycker att det är tråkig utveckling. Det hade räckt med Hulkovius Rex som ett bonusspår eller något, så hade resten av skivan kunnat få kännas "äkta" och "på allvar". Jag tycker fortfarande att Världsherravälde är det svagaste spåret, även om till och med den växer för varje gång jag hör den.
Jag ser fram emot att få höra Praedator och Skriet från Vildmarken live i höst (även om jag fortfarande längtar efter Götterdämmerung och Terror... Nu har jag sett den SEX gånger utan att få uppleva de bästa låtarna! INTE okej!!). Det här verkar vara en skiva som växer. Det känns lite konstigt, eftersom den förra skivan var helt galet tokbra redan första gången jag hörde den... Men, det känns helt okej. Det vore mycket värre om man tröttnade på den efter ett tag.
Jag hoppas att dem skippar den här självironiska attityden till nästa skiva, (och jag hoppas förstås att min farbror ska få vara med och greja lite så att den blir ännu bättre... ;) Jag hoppas på mer våld och mer hat, fast jag vill att det ska kännas äkta. Det ska komma naturligt, från djupet av ens själ. Inget påklistrat falskt tjafs. Och inga barnsliga fånigheter. Vem bryr sig om vad mtv spelar och vad close-up skriver? Inte jag, i alla fall.
torsdag 23 september 2010
En hyllning till Hösten
"Allt löser sig när det blir höst", sa jag och Bob när vi höll på att dö i högsommarvärmen. Vi var deprimerade och apatiska, och såg ut som vissna blommor båda två. Allt löser sig när det blir höst. Det var ingen underdrift.
Den här sommaren var den bästa på länge, trots den infernaliska värmen. Jag har en del riktigt bra minnen, bland annat från metaltown och meuwcon. Men en vecka in i september, när den kalla höstluften precis hade börjat bli en vana istället för en välkommen överraskning, hade jag redan fler positiva minnen av hösten än sommaren. Det är lite sjukt.
Nu är september snart slut, och jag kan bara inse att den här hösten har fått bästa möjliga start. Jag har varit med om så mycket bra att jag kommer att minnas det här som en bra höst, även om resten blir helt misslyckad.
Jag mår så bra. Jag mår så otroligt bra. Till er som inte gillar hösten - Sätt er på ett mysigt café och värm händerna på en varm höstlatte. Se ut på de gula löven och alla fina människor som rör sig på gatan utanför. Eller ta en promenad i skogen och andas in den krispiga höstluften, för att sedan komma in och lägga sig i ett varmt bad med en badbomd från Lush. Försök att inte vara lyckliga efter det.
Åh, jag älskar hösten!
Den här sommaren var den bästa på länge, trots den infernaliska värmen. Jag har en del riktigt bra minnen, bland annat från metaltown och meuwcon. Men en vecka in i september, när den kalla höstluften precis hade börjat bli en vana istället för en välkommen överraskning, hade jag redan fler positiva minnen av hösten än sommaren. Det är lite sjukt.
Nu är september snart slut, och jag kan bara inse att den här hösten har fått bästa möjliga start. Jag har varit med om så mycket bra att jag kommer att minnas det här som en bra höst, även om resten blir helt misslyckad.
Jag mår så bra. Jag mår så otroligt bra. Till er som inte gillar hösten - Sätt er på ett mysigt café och värm händerna på en varm höstlatte. Se ut på de gula löven och alla fina människor som rör sig på gatan utanför. Eller ta en promenad i skogen och andas in den krispiga höstluften, för att sedan komma in och lägga sig i ett varmt bad med en badbomd från Lush. Försök att inte vara lyckliga efter det.
Åh, jag älskar hösten!
lördag 11 september 2010
Lebensgefahr
Nu har jag nyss kommit hem från close-upbåten. Jag sitter i mörkret med en råtta på axeln och darkwave och metal i högtalarna. Jag pendlar mellan att vara party as hell och så trött att jag bara vill ta livet av mig. Jag tror att jag är lite övertrött... Den senaste månaden har varit ganska intensiv.
Båten var awesome! Jag älskar metaltowngänget. Det är nog världens bästa folk. Vi hann tyvärr inte relaxa den här gången, men det var mysigt ändå. Jag såg Raubtier och Kristet Utseende. På Raubtier stod jag längst fram vid stängslet, och efter halva spelningen kom Tess och ställde sig bakom mig. Jag lyckades övertala killen bakom mig att släppa fram henne. Publiken tryckte på som tusan, i vanlig ordning. Jag trodde att mina revben skulle gå av ett tag. Idag är jag helt mörbultad, men jag har inga allvarliga skador i alla fall.
Lebensgefahr var bra som tusan live! Den är ju himla trallvänlig, och jag gillar texten. Det är ett vinnande koncept. De spelade de gamla vanliga låtarna, plus Lennart och Världsherravälde. Tyvärr blev det inget Götterdämmerung eller Terror den här gången heller... Jag förstår inte varför. Nu hoppas jag på spelningen på Klubben. Där borde de i alla fall få mycket speltid.
Kristet Utseende var galet bra! Eller ja, jag såg inte mycket av bandet, men det var längesen jag hade så roligt. Moshpiten var hård, fast med schysst folk som verkligen gillade musiken. Det är väldigt viktigt för mig. De öppnade med Quinna, och jag fick dessutom skråla med i mina favoriter Kairos Fjollor och Pang på pungen i Portugal. Jag fnittrade oavbrutet under hela spelningen, förutom under en halv låt som jag gick ifrån min moshpit för att kolla läget i resten av publiken. Jag har inte varit så glad sedan... Ja. Sedan Finntroll. Det är frågan om jag inte var gladare nu. Jag tror faktiskt det. "Barn på julafton har fan ingenting att komma med i jämförelse med dig, Taj", för att citera Bob.
Jag lärde mig en sak på Metaltown - Hur viktigt det är att äta ordentligt. Den vegetariska maten brukar vara ganska dålig rent närningsmässigt, så jag tog med mig proteinbarer. De innehåller allt man behöver och kan ersätta måltider. Jag är väldigt glad över det, för maten på båten var sunkig och asdyr. När de andra åt tacobuffé för 180 kr åt jag en proteinbar för 13 kr och gick omkring på tax-freen i väntan på de andra. Jag köpte en kasse lakrits (i olika former) och blev lycklig.
Om jag skulle sammanfatta close-upbåten blir det: Rederiet, blinkade awesomedrinkar, öl, glädje och Bob på kryckor.
Båten var awesome! Jag älskar metaltowngänget. Det är nog världens bästa folk. Vi hann tyvärr inte relaxa den här gången, men det var mysigt ändå. Jag såg Raubtier och Kristet Utseende. På Raubtier stod jag längst fram vid stängslet, och efter halva spelningen kom Tess och ställde sig bakom mig. Jag lyckades övertala killen bakom mig att släppa fram henne. Publiken tryckte på som tusan, i vanlig ordning. Jag trodde att mina revben skulle gå av ett tag. Idag är jag helt mörbultad, men jag har inga allvarliga skador i alla fall.
Lebensgefahr var bra som tusan live! Den är ju himla trallvänlig, och jag gillar texten. Det är ett vinnande koncept. De spelade de gamla vanliga låtarna, plus Lennart och Världsherravälde. Tyvärr blev det inget Götterdämmerung eller Terror den här gången heller... Jag förstår inte varför. Nu hoppas jag på spelningen på Klubben. Där borde de i alla fall få mycket speltid.
Kristet Utseende var galet bra! Eller ja, jag såg inte mycket av bandet, men det var längesen jag hade så roligt. Moshpiten var hård, fast med schysst folk som verkligen gillade musiken. Det är väldigt viktigt för mig. De öppnade med Quinna, och jag fick dessutom skråla med i mina favoriter Kairos Fjollor och Pang på pungen i Portugal. Jag fnittrade oavbrutet under hela spelningen, förutom under en halv låt som jag gick ifrån min moshpit för att kolla läget i resten av publiken. Jag har inte varit så glad sedan... Ja. Sedan Finntroll. Det är frågan om jag inte var gladare nu. Jag tror faktiskt det. "Barn på julafton har fan ingenting att komma med i jämförelse med dig, Taj", för att citera Bob.
Jag lärde mig en sak på Metaltown - Hur viktigt det är att äta ordentligt. Den vegetariska maten brukar vara ganska dålig rent närningsmässigt, så jag tog med mig proteinbarer. De innehåller allt man behöver och kan ersätta måltider. Jag är väldigt glad över det, för maten på båten var sunkig och asdyr. När de andra åt tacobuffé för 180 kr åt jag en proteinbar för 13 kr och gick omkring på tax-freen i väntan på de andra. Jag köpte en kasse lakrits (i olika former) och blev lycklig.
Om jag skulle sammanfatta close-upbåten blir det: Rederiet, blinkade awesomedrinkar, öl, glädje och Bob på kryckor.
tisdag 7 september 2010
PEPPEN!!!
Nu ska jag skriva om det mest awesoma som har hänt sedan Meuwcon. Nämligen...
Mitt och Toruns BG-peppen-party! PEPPEN!!
Ja. Vår plan var alltså att samla ihop så mycket roligt folk från Battlegroundpeppen som möjligt på ett gulligt litet party. Vi hittade ett datum, gjorde ett event på facebook och bjöd in lite folk. Vi bestämde oss för att betala Lucci's tågbiljett eftersom han inte kunde gräva fram några pengar med så "kort varsel" (Tre veckor!! En EVIGHET!!!), och plötsligt gick det en tryckvåg av ren pepp över facebook.
Fler och fler joinade, och till slut var vi 16 personer. BARA bg-folk... Förutom Dejan, men han är blivande. Det var väldigt kul att samla så mycket random folk. Det enda vi har gemensamt är liksom att vi är awesome och älskar BG. Jag och Torun peppade järnet i tre veckor, och plötsligt blev det fredag och 16 personer var på väg hem till hennes lilla etta från örebro, göteborg, skövde, stockholm och till och med malmö (!). Vi trodde aldrig att så många skulle åka så långt bara för att peppa och parta med oss.
Jag jobbade på fredagen, så när jag kom dit var nästan alla där. Jag välkomnades av skrik, headbanging och galna kramar av folk som nästan tryckte in sig själva genom bilrutan. Awesome! Torun ville ha skjuts till stationen direkt, så vi tog en liten vända och handlade, gick på systemet och hämtade folk. Det var sjukt mycket folk på stan, och jag och Jackiie hittade inte riktigt, så det tog ett bra tag.
Till slut var vi färdiga så att jag kunde gå in i lägenheten. Peppen! Öh... Vad hände sen? Öhm. Jag minns inte. Jag tror att jag sa hej och kramade alla, och sen spelade vi rock band. Torun försökte tvinga Lucci att baka kladdkaka. Köket blev ett mysrum där vi bara hade levande ljus, och i det andra rummet var det mer untz untz untz. Jag var mest i untzrummet.
Äh. Det var ett helt awesome party, i alla fall! Vi höll på hela helgen. På nätterna la vi ut madrasser ÖVERALLT. Det fanns ingen golvyta kvar när vi var färdiga. Jag är lite stolt över att alla fick plats, utan att någon klagade till och med. Jag sneakade en plats i sängen tillsammans med Fredrik, Torun, Lucci och Jackiie. Dejan fick använda min madrass, och någon annan använde min sovsäck. Sängmaffian tyckte att det var sjukt varmt, och lilla luftmadras-slummen höll på att frysa ihjäl. Hm. Varför bytte vi inte bara täcken?
Några av mina favoritmoments är:
- När Vanish kom in i rummet precis när jag och Torun stod och hånglade (fråga inte). Han skrek "SAY WHAAAAAAAT?!?!" och såg ut såhär: :O:OO:OO:O!!!!!!
- När vi dansade till 90-talspop någon kväll. Oo ee oo ah ah ting tang walla walla bing bang!
- När jag och Lucci dubbelK.O.ade varandra i flum-BG. Jag var lite missnöjd för att jag trodde att vi skulle spela seriöst battleground på fyllan med lite oseriösa inslag, så jag blev sjukt glad när det bara handlade om kreativt flum. Det var så roligt att jag inte ens tänker försöka beskriva det... Words is not enough. Mitt lag bestod av en fryst billys panpizza, en narwhal och skövde feskmarknad. Narwhalen var så awesome att den lyckades få över Arne Weise också.
- När vi myste med amv i över en timme på fredagnatt. I like!
- När vi gick ned till systemet och jag helt random blev ledare för ett sambatåg.
- När jag hörde den ljuva stämman av Doommusiken. Det var längesen jag blev så lycklig för något så litet.
- Toruns fummelmatlagning. Det var längesen jag skrattade så mycket.
- AAAARRRRFGGGGGHHHHHH!!!!!!11111!!
- När tre asförkylda halvnakna powermetalpinglor låg i en hög på köksgolvet och pratade om att gasa judar med en hemmagjord torktumlare...
Helgens låtar är magical trevor, fanten och my penis. Och doomsoundtracket.
Jag vet att jag har glömt jättemycket nu, men det får duga. Hur som helst var det ett EPISKT party. Det blev dessutom ett riktigt party och inte bara ett "party", vilket gjorde mig väldigt glad. Untz untz FTW!! Jag har fortfarande ont i ryggen efter att ha sovit på folk, jag är förkyld, trött och jag har ingen röst. Att spela singstar när man är så förkyld att man knappt kan prata är en dålig idé. Men... Det gör liksom ingenting. Jag är fortfarande så peppad att jag bara är glad.
Tack till alla som kom dit. Speciellt ni som åkte så himla långt... All heder till er! Ett stort tack till Torun, också! Jag är lite sentimental och jätteglad över att jag har dig. Du är nog den bästa peppkompisen jag någonsin haft... <3
ALLT ÄR BRA, INGET ÄR DÅLIGT!! På riktigt.
<3
Mitt och Toruns BG-peppen-party! PEPPEN!!
Ja. Vår plan var alltså att samla ihop så mycket roligt folk från Battlegroundpeppen som möjligt på ett gulligt litet party. Vi hittade ett datum, gjorde ett event på facebook och bjöd in lite folk. Vi bestämde oss för att betala Lucci's tågbiljett eftersom han inte kunde gräva fram några pengar med så "kort varsel" (Tre veckor!! En EVIGHET!!!), och plötsligt gick det en tryckvåg av ren pepp över facebook.
Fler och fler joinade, och till slut var vi 16 personer. BARA bg-folk... Förutom Dejan, men han är blivande. Det var väldigt kul att samla så mycket random folk. Det enda vi har gemensamt är liksom att vi är awesome och älskar BG. Jag och Torun peppade järnet i tre veckor, och plötsligt blev det fredag och 16 personer var på väg hem till hennes lilla etta från örebro, göteborg, skövde, stockholm och till och med malmö (!). Vi trodde aldrig att så många skulle åka så långt bara för att peppa och parta med oss.
Jag jobbade på fredagen, så när jag kom dit var nästan alla där. Jag välkomnades av skrik, headbanging och galna kramar av folk som nästan tryckte in sig själva genom bilrutan. Awesome! Torun ville ha skjuts till stationen direkt, så vi tog en liten vända och handlade, gick på systemet och hämtade folk. Det var sjukt mycket folk på stan, och jag och Jackiie hittade inte riktigt, så det tog ett bra tag.
Till slut var vi färdiga så att jag kunde gå in i lägenheten. Peppen! Öh... Vad hände sen? Öhm. Jag minns inte. Jag tror att jag sa hej och kramade alla, och sen spelade vi rock band. Torun försökte tvinga Lucci att baka kladdkaka. Köket blev ett mysrum där vi bara hade levande ljus, och i det andra rummet var det mer untz untz untz. Jag var mest i untzrummet.
Äh. Det var ett helt awesome party, i alla fall! Vi höll på hela helgen. På nätterna la vi ut madrasser ÖVERALLT. Det fanns ingen golvyta kvar när vi var färdiga. Jag är lite stolt över att alla fick plats, utan att någon klagade till och med. Jag sneakade en plats i sängen tillsammans med Fredrik, Torun, Lucci och Jackiie. Dejan fick använda min madrass, och någon annan använde min sovsäck. Sängmaffian tyckte att det var sjukt varmt, och lilla luftmadras-slummen höll på att frysa ihjäl. Hm. Varför bytte vi inte bara täcken?
Några av mina favoritmoments är:
- När Vanish kom in i rummet precis när jag och Torun stod och hånglade (fråga inte). Han skrek "SAY WHAAAAAAAT?!?!" och såg ut såhär: :O:OO:OO:O!!!!!!
- När vi dansade till 90-talspop någon kväll. Oo ee oo ah ah ting tang walla walla bing bang!
- När jag och Lucci dubbelK.O.ade varandra i flum-BG. Jag var lite missnöjd för att jag trodde att vi skulle spela seriöst battleground på fyllan med lite oseriösa inslag, så jag blev sjukt glad när det bara handlade om kreativt flum. Det var så roligt att jag inte ens tänker försöka beskriva det... Words is not enough. Mitt lag bestod av en fryst billys panpizza, en narwhal och skövde feskmarknad. Narwhalen var så awesome att den lyckades få över Arne Weise också.
- När vi myste med amv i över en timme på fredagnatt. I like!
- När vi gick ned till systemet och jag helt random blev ledare för ett sambatåg.
- När jag hörde den ljuva stämman av Doommusiken. Det var längesen jag blev så lycklig för något så litet.
- Toruns fummelmatlagning. Det var längesen jag skrattade så mycket.
- AAAARRRRFGGGGGHHHHHH!!!!!!11111!!
- När tre asförkylda halvnakna powermetalpinglor låg i en hög på köksgolvet och pratade om att gasa judar med en hemmagjord torktumlare...
Helgens låtar är magical trevor, fanten och my penis. Och doomsoundtracket.
Jag vet att jag har glömt jättemycket nu, men det får duga. Hur som helst var det ett EPISKT party. Det blev dessutom ett riktigt party och inte bara ett "party", vilket gjorde mig väldigt glad. Untz untz FTW!! Jag har fortfarande ont i ryggen efter att ha sovit på folk, jag är förkyld, trött och jag har ingen röst. Att spela singstar när man är så förkyld att man knappt kan prata är en dålig idé. Men... Det gör liksom ingenting. Jag är fortfarande så peppad att jag bara är glad.
Tack till alla som kom dit. Speciellt ni som åkte så himla långt... All heder till er! Ett stort tack till Torun, också! Jag är lite sentimental och jätteglad över att jag har dig. Du är nog den bästa peppkompisen jag någonsin haft... <3
ALLT ÄR BRA, INGET ÄR DÅLIGT!! På riktigt.
<3
söndag 29 augusti 2010
Epic Fail
Pappa: - "Hur gick det?"
Jag - "... Vet du vad Epic Fail betyder?"
Idag var det exakt två veckor sedan vi stod på scenen i Klubben och tog emot en stor guldpokal. Allt var awesome. Den här helgen har varit precis tvärtom. Det har faktiskt varit en rolig helg, men jag förstår inte hur man kan faila så mycket...
Fredagen var jättebra. Jag och Torun höll på med busiga spontana grejer. Det slutade med att jag sov två timmar på natten, för att gå upp tidigt och packa till barnlajvet (http://www.dracoargenteus.se/webb/page.php?65) där jag och Torun skulle vara statister.
Det gick ganska bra i början. Vi kom iväg lite sent, och vi fick inte tag i något smink fastän vi väckte stackars Joel. Jag blev fett opepp på morgonen, men jag blev glad när vi pratade One Piece och rollspel i bilen. Vi åkte bara fel en gång, och vi kom till och med fram i god tid. Det fanns vegetarisk korv, och vi fick låna smink av vättarna. Asbra!
Vi blev färdiga först av alla i b-styrkan (de vuxna statisterna), så vi var först på plats. Vanish och hans svartblodsgrupp åkte innan oss, men de åkte vilse någonstans på vägen. På vägen dit insåg vi att vi hade glömt all tequende. Det var då failandet började. Det roliga var att vi kom ihåg en massa militära kommandon, men inte hur man sa "hej". Vi kom dessutom ihåg alla formationer och sådant, men inte vilken handrörelse man använder när man hälsar på varandra. Vi suger! Men Teffek borde vara stolta över oss. Jag och Torun var faktiskt de enda som var med på varenda krigarmöte - Fastän vi spelade en elementarist och en jägare...
Vi tog på oss vår utrustning, borstade håret en sista gång och gav oss iväg mot barnens huvudläger för att vara lite mystiska och ge dem en chans att förhandla. Vi hade fått en lätt vägbeskrivning och följde den lilla traktorvägen som de hade sagt åt oss. Till slut kom vi fram så att vi hade utsikt över en äng, men vi såg inga barn. Däremot såg vi taket på ett modernt hus... Hm. Vi insåg att det var fel äng. Vi gick tillbaka en liten bit och tog en annan väg när stigen delade sig. Vi följde den ett ganska bra tag, men sen hittade vi en jättemysig skogsväg istället. Det fanns hur mycket blåbär och lingon som helst, så vi gick och plockade bär samtidigt.
Efter ett tag blev skogen tätare. Vi trodde att ängen skulle ligga på andra sidan, så vi fortsatte att gå. Bären försvann. Det blev mer och mer snårskog... Till slut gick vi i en kompakt vägg av snår, mer eller mindre. Vi fortsatte att gå. Min kåpa, mina långa byxor och mina hökvingar fastnade i allt. Opeppen blev större och större.
När vi hade gått i en halv evighet hittade vi kantareller! Då blev jag glad igen. Efter många om och men lyckades vi ta oss igenom snårskogsträsket och kom ut på ett fält. Jippie, tänkte vi! Men glädjen blev inte långvarig. Gräset blev högre och högre, och till slut pulsade vi fram genom en skog av tistlar som var högre än mig (!). Till höger om oss fanns en oändlig bäck med massa vass och kaveldun, och på andra sidan var det en fin åker med rödklöver som "bara" var strax över mina knän.
Torun hoppade över. Jag kämpade på genom tistlarna ett tag till, men till slut bestämde jag mig för att också hoppa över. Torun stod på andra sidan och hejade på. Jag slängde över magikerstaven, höll upp kåpan med händerna och tog mod till mig för att hoppa över. Jag tog sats... Sprang nedför den lilla kanten ned till vattnet... Tog ett språng... Rakt ned i typ ett sorkhål med sumpmark längst ned! Min fot sögs fast, så jag snubblade till, landade med en fot i bäcken och typ "sprang" över istället. EPIC FAIL!!
Torun stod och gapade. Sen asgarvade vi båda två. Min vänstra fot blev väldigt blöt, men det gjorde ingenting. Vi sa "PEPPEN!!" och garvade åt att vi var så eländiga, och plötsligt var allt okej igen.
Vi kom fram till några hus. Vi hade ingen himla aning om vad vi var någonstans. Vi hittade en liten väg som ledde in i ett bostadsområde. Vi insåg att vi var lååångt borta från lajvet... Vi följde vägen ett tag, och efter många om och men gick vi in på en gård där vi hittade en barnfamilj. De berättade att vi var i Långmyran, som tydligen låg väldigt långt ifrån Skogstibble. Den jättesnälla mamman erbjöd sig att skjutsa oss. När vi såg klockan i bilen insåg vi att vi hade gått i två timmar, och det tog nästan en halvtimme när hon körde oss tillbaka... Om vi hade försökt gå tillbaka skulle vi ha kommit fram när lajvet var slut!
Klockan var efter 3 när vi kom tillrätta. Jag var hungrig, trött, kaffesugen och sjukt opepp. Arrangörerna hade dessutom tappat bort den vegetariska maten, så det fanns ingenting att äta i off-lägret... Jag ringde en arrangör som kom med bröd. Lingongrova har aldrig varit så gott! Jag och Torun åt upp halva limpan, utan pålägg, och svalde ned det med cola. Är man hungrig så är man.
Peppen kom tillbaka, och resten av dagen gick som det skulle. Barnen var så rädda för oss att de inte vågade spela mot oss fast vi gjorde helt uppenbara saker (som att gå in i deras läger för att förhandla och fråga om det "är något de letar efter"), så vi fick sprida ut en massa rykten om oss själva. När det äntligen kom en liten flicka och vågade spela mot oss blev vi så glada att vi bytte magipapper mot kakor... Stäppalviskt och bra. Haha.
Både jag och Torun är opeppa på lajv för tillfället, så vi åkte hem innan slutstriden (när hela b-styrkan sminkade om sig till zombies). Vi peppade rollspel, cosplay och BG-partyt på hela vägen hem istället. Så kan det gå!
Jag - "... Vet du vad Epic Fail betyder?"
Idag var det exakt två veckor sedan vi stod på scenen i Klubben och tog emot en stor guldpokal. Allt var awesome. Den här helgen har varit precis tvärtom. Det har faktiskt varit en rolig helg, men jag förstår inte hur man kan faila så mycket...
Fredagen var jättebra. Jag och Torun höll på med busiga spontana grejer. Det slutade med att jag sov två timmar på natten, för att gå upp tidigt och packa till barnlajvet (http://www.dracoargenteus.se/webb/page.php?65) där jag och Torun skulle vara statister.
Det gick ganska bra i början. Vi kom iväg lite sent, och vi fick inte tag i något smink fastän vi väckte stackars Joel. Jag blev fett opepp på morgonen, men jag blev glad när vi pratade One Piece och rollspel i bilen. Vi åkte bara fel en gång, och vi kom till och med fram i god tid. Det fanns vegetarisk korv, och vi fick låna smink av vättarna. Asbra!
Vi blev färdiga först av alla i b-styrkan (de vuxna statisterna), så vi var först på plats. Vanish och hans svartblodsgrupp åkte innan oss, men de åkte vilse någonstans på vägen. På vägen dit insåg vi att vi hade glömt all tequende. Det var då failandet började. Det roliga var att vi kom ihåg en massa militära kommandon, men inte hur man sa "hej". Vi kom dessutom ihåg alla formationer och sådant, men inte vilken handrörelse man använder när man hälsar på varandra. Vi suger! Men Teffek borde vara stolta över oss. Jag och Torun var faktiskt de enda som var med på varenda krigarmöte - Fastän vi spelade en elementarist och en jägare...
Vi tog på oss vår utrustning, borstade håret en sista gång och gav oss iväg mot barnens huvudläger för att vara lite mystiska och ge dem en chans att förhandla. Vi hade fått en lätt vägbeskrivning och följde den lilla traktorvägen som de hade sagt åt oss. Till slut kom vi fram så att vi hade utsikt över en äng, men vi såg inga barn. Däremot såg vi taket på ett modernt hus... Hm. Vi insåg att det var fel äng. Vi gick tillbaka en liten bit och tog en annan väg när stigen delade sig. Vi följde den ett ganska bra tag, men sen hittade vi en jättemysig skogsväg istället. Det fanns hur mycket blåbär och lingon som helst, så vi gick och plockade bär samtidigt.
Efter ett tag blev skogen tätare. Vi trodde att ängen skulle ligga på andra sidan, så vi fortsatte att gå. Bären försvann. Det blev mer och mer snårskog... Till slut gick vi i en kompakt vägg av snår, mer eller mindre. Vi fortsatte att gå. Min kåpa, mina långa byxor och mina hökvingar fastnade i allt. Opeppen blev större och större.
När vi hade gått i en halv evighet hittade vi kantareller! Då blev jag glad igen. Efter många om och men lyckades vi ta oss igenom snårskogsträsket och kom ut på ett fält. Jippie, tänkte vi! Men glädjen blev inte långvarig. Gräset blev högre och högre, och till slut pulsade vi fram genom en skog av tistlar som var högre än mig (!). Till höger om oss fanns en oändlig bäck med massa vass och kaveldun, och på andra sidan var det en fin åker med rödklöver som "bara" var strax över mina knän.
Torun hoppade över. Jag kämpade på genom tistlarna ett tag till, men till slut bestämde jag mig för att också hoppa över. Torun stod på andra sidan och hejade på. Jag slängde över magikerstaven, höll upp kåpan med händerna och tog mod till mig för att hoppa över. Jag tog sats... Sprang nedför den lilla kanten ned till vattnet... Tog ett språng... Rakt ned i typ ett sorkhål med sumpmark längst ned! Min fot sögs fast, så jag snubblade till, landade med en fot i bäcken och typ "sprang" över istället. EPIC FAIL!!
Torun stod och gapade. Sen asgarvade vi båda två. Min vänstra fot blev väldigt blöt, men det gjorde ingenting. Vi sa "PEPPEN!!" och garvade åt att vi var så eländiga, och plötsligt var allt okej igen.
Vi kom fram till några hus. Vi hade ingen himla aning om vad vi var någonstans. Vi hittade en liten väg som ledde in i ett bostadsområde. Vi insåg att vi var lååångt borta från lajvet... Vi följde vägen ett tag, och efter många om och men gick vi in på en gård där vi hittade en barnfamilj. De berättade att vi var i Långmyran, som tydligen låg väldigt långt ifrån Skogstibble. Den jättesnälla mamman erbjöd sig att skjutsa oss. När vi såg klockan i bilen insåg vi att vi hade gått i två timmar, och det tog nästan en halvtimme när hon körde oss tillbaka... Om vi hade försökt gå tillbaka skulle vi ha kommit fram när lajvet var slut!
Klockan var efter 3 när vi kom tillrätta. Jag var hungrig, trött, kaffesugen och sjukt opepp. Arrangörerna hade dessutom tappat bort den vegetariska maten, så det fanns ingenting att äta i off-lägret... Jag ringde en arrangör som kom med bröd. Lingongrova har aldrig varit så gott! Jag och Torun åt upp halva limpan, utan pålägg, och svalde ned det med cola. Är man hungrig så är man.
Peppen kom tillbaka, och resten av dagen gick som det skulle. Barnen var så rädda för oss att de inte vågade spela mot oss fast vi gjorde helt uppenbara saker (som att gå in i deras läger för att förhandla och fråga om det "är något de letar efter"), så vi fick sprida ut en massa rykten om oss själva. När det äntligen kom en liten flicka och vågade spela mot oss blev vi så glada att vi bytte magipapper mot kakor... Stäppalviskt och bra. Haha.
Både jag och Torun är opeppa på lajv för tillfället, så vi åkte hem innan slutstriden (när hela b-styrkan sminkade om sig till zombies). Vi peppade rollspel, cosplay och BG-partyt på hela vägen hem istället. Så kan det gå!
måndag 16 augusti 2010
"Vi kom inte så långt"
Nu är jag inne i en sådan där period där det bara händer FÖR mycket på FÖR kort tid igen. Jag hinner verkligen inte blogga om allting. Jag har haft en underbar segelsemester med min familj, gått på Grönan med mina småkusiner och åkt Insane, varit på Raubtiers förhandslyssning av deras nya platta och allt möjligt. Det har varit en episkt rolig sommar.
Allt det där känns dock väldigt avlägset just nu, för det enda som finns i mitt huvud är... Battleground.
Allt började i fredags. Jag och Torun skulle på Meuwcon. Tanken var att vi skulle gå runt och göra lite allt möjligt... Delta i Rock Bandturneringen, spela spel, kolla på tävlingar och bara ha kul. Vi hade pratat om att spela battleground också, men vi hade inte anmält oss, och vi hade inga cosplays. Torun har varit med i BG förut och varit helt lyrisk sedan dess. Jag tyckte att det lät väldigt roligt eftersom det skulle vara baserad på striderna t Final Fantasyspelen, men jag förstod inte riktigt hur allt fungerade.
Vi satt uppe halva natten och spelade rock band. Sen gick vi upp tidigt, åt frukost, spelade lite mer rock band, packade och åkte iväg. Jag hade en av mina favoritoutfits - Zebrajeans, tuff tröja med hål, kattmössa och mina svart/rosa linser. Allt var i svart/rosa. Till och med skorna. Vi fick ingen plats på tåget, så vi satt i en trappa mellan två vagnar. När vi reste dit hade vi fortfarande bara rock band på hjärnan. Jag tyckte att tåget lät som riffet på "the hand that feeds".
Till slut kom vi äntligen fram till konventet. Jag hittar till Fryshuset nu, speciellt efter att jag och Nisse råkade åka helt fel förra gången. Man lär sig av misstagen. Vi fick stå i en jättelång kö i väntan på att få komma in. Battlegroundarrangörerna ställde sig på scenen och sjung en rolig låt. Refrängen var ungefär: "
"Kom bort till BG, kom bort till oss!
Säg vem du är, så börjar vi slåss.
Kom bort till BG, kom bort till vårt bord!
Vi fixar ett papper sen fake'ar vi mord."
"Episkt", tyckte vi och bestämde att vi skulle vara med på riktigt. Vi träffade Toruns kompis Jackiie och släpade med honom också efter många om och men. Han var inte så jättepepp, men han hade ändå inget bättre för sig. Jag tror att han bestämde sig för att joina oss när vi berättade att vi tänkte döpa laget till "Power Metal Pinglorna". Senare under konventet upptäckte jag att jag faktiskt visste vem han var, men det är en annan historia.
Hur som helst. Till slut kom vi in, och vi gick direkt till BG-rummet. Jackiie ville vara Tank, dvs. en person som står i vägen, tar all skada och skyddar dem som är svagare. Torun ville vara någon slags magiker som både kunde hela oss och skada fienden. För att det skulle fungera behövdes det en person som var specialiserad på att göra en massa skada på fienden. Det var tydligen jag. "Skada folk? I can do that!".
Jag förstod ingenting av classerna. Jackiie blev knight, som jag känner igen från FF-spelen. Torun blev något som heter Warrior Priest. Jag lät Torun, Jackiie och arrangörerna bestämma vad jag skulle bli. De tyckte att jag skulle välja mellan ravager och matrial artist. Jag förstod inte alls vad det var för något om jag ska vara ärlig, men till slut blev jag i alla fall matrial artist. Det visade sig vara en ganska krångligt yrke med massa specialgrejer som inget annat hade. Typiskt.
Vi fick rollformulär som liknar dem vi använder i rollspel. Jag blev glad när jag kunde relatera allting till något jag kände igen, och hade inga problem med att bestämma mina värden i grundegenskaperna när jag väl förstod vad som var bra för mitt yrke. Vi gjorde färdigt våra roller, som vi döpte till Tajsi, Lyo och Katana-chan. Laget fick heta Power Metalspinglorna, och vi gjorde hjärtan och rosa färg på allt vi kunde. Sen gjorde vi en quest, och sen skulle vi tydligen slåss.
Jag fick lite panik. Jag fattade ju ingenting! För det första hade jag inte alls förstått vad mitt yrke innebar, och jag förstod inte hur fighterna gick till. Jag ville egentligen kolla på en strid innan, men det var ingen annan som hade kommit igång. Jag ställde typ hundra frågor till domaren. Jag var bland annat helt förvirrad över att vanlig "Attack" inte var utskrivet på pappret. Jag trodde att man bara kunde göra skills som kostade mp, och det är ju inte alls som Final Fantasy...
Vi förlorade striden, som var mot laget som senare skulle komma att bli våra värsta rivaler. Jag började i alla fall förstå vad allt handlade om. Vi gick och levlade så att vi blev level 3, och sen ställde vi upp i en ny strid direkt. Vi blev utmanade av tre level 7:or - Mer än dubbelt så hög level som oss... Alla var helt säkra på att vi skulle fetdö. Vi hade dock blivit väldigt samspelta redan då. När vi levlade pratade med varandra hela tiden och bestämde skills så att vi kompletterade varandra till 100%, och vi försökte verkligen börja skapa en fungerande strategi med så få svagheter som möjligt. Jag döpte mina nya skills till FF-relaterade namn, typ Critical Hit, och var glad över att jag äntligen hade koll på läget.
Det var en väldigt långt fight. Men vi vann! Till slut lyckades vi döda deras healer, ta deras tank och döda deras summoners alla espers. Det var episkt. Domaren hade försökt övertala oss att ge upp flera gånger, så han höll på att skratta ihjäl sig när vi fick övertaget. Vi har nog aldrig varit så glada som när vi vann den striden... Det kan ha varit hela konventets höjdpunkt. Vi hoppade omkring i en stor gruppkram och skrek "Vi vann! VI VANN!!". Jag har inte varit så barnsligt glad sedan jag var jätteliten.
Det var där jag dessutom insåg att det fanns väldigt mycket sjävironi och humor i Battleground. Det fanns inga episka specialeffekter eller riktiga espers, och allt var inte på blodigt allvar. I lajv- och rollspelskretsarna kan allt ofta bli överseriöst, så det var väldigt skönt med lite lekfullhet för en gångs skull.
Vi fick jättemycket exp eftersom de var så mycket bättre än oss. Det var där allt vände. Plötsligt spöade vi alla, fast dem var i högre level, och efter några quests och några strider var vi plötsligt det bästa laget. Jag lyckades äntligen översätta mitt yrke till något FF-relaterad efter att ha pratat med arrangörerna. Jag var ungefär som en monk i FFV, som för övrigt är mitt favoritspel tack vare de underbara stridssystemet (och dessutom väldigt likt BG). Vi fortsatte att skapa våra skills och anpassa allting så att vi kompletterade varandra. Jag döpte mina skills till FF-namn som haste (så att man får fler attacker per runda) och limit break (fet skada som man bara kan göra ibland), men även flum som epic sneak (precis vad det låter som) och Cheetha (efter Soleil. Gör att man blir snabbare, precis som geparden i spelet). Katana-chans attacker hette saker i stil med Fuck no!, Nono, Jag är för dryg!, Jobbig och Supertjockis. Lyo lekte med metaltemat och döpte sina grejer till bl a Trollhammare och Power of the Seven Keys.
Vi blev löjligt samspelta. Det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Det enda vi gjorde hela fredagen var att hålla på med battleground. Vi hann inte ens äta ordentligt. Vi blev lite besvikna när vi blev utslängda en timme tidigare än vad som stod på schemat, men vi bestämde oss för att komma dit tidigt och fortsätta nästa dag.
Sagt och gjort. Vi spenderade förmiddagen och eftermiddagen fram till klockan 14.30 med att spöa bossar, göra quests och slåss mot andra lag. Sedan fick vi plötsligt reda på att hela BG skulle stänga under cosplaygalan! Fuck no, tänkte vi och tog på oss ett helt papper med questar. Vi spenderade hela dagen och kvällen med att bara göra questar. Vi vek en drake, deltog i en officiell tävling, gjorde en dans, en zombieplan och mycket, mycket annat. Vi umgicks en hel del med våra rivaler, som vi hade döpt till Team Gary (efter pokémon). Det är alltså Ed, Ed och Ace - Det första laget vi mötte, och det enda laget under hela konventet som vi förlorade mot. På slutet av kvällen umgicks vi med de andra BG-nördarna som dissade cosplaygalan; Rob Lucci från One Piece, Vivi från FFIX med flera. Vi var väl kanske 10 personer totalt.
Det var prat om att BG skulle starta hela kvällen, men galan var försenad som tusan. Vi erbjöd oss att hjälpa till med att städa efteråt för att BG skulle kunna starta tidigare, men det fick vi inte. Vi väntade utanför dörren till BG-rummet och peppade istället, men till slut fick vi reda på att det inte skulle bli något. Det var synd, men arrangören vi hade kontakt med var otroligt snäll och hjälpsam. Det märktes att han verkligen var irriterad och tyckte synd om oss. Det värmer! BG-arrangörerna måste ha varit de bästa och mest hjälpsamma på hela konventet. <3
Vi bestämde oss för att åka hem och sova för att samlas ännu tidigare och peppa BG innan de öppnade nästa dag. Det gick väl sådär. Jag sov 3 timmar under natten, och när jag somnade drömde jag om battleground. Det hade Lyo också gjort, fick jag reda på sen. Vi blev riktiga nördar under lördagen!
Sedan var det dags för söndag, den stora episka dagen med turneringen! Finalen skulle vara på en stor scen. Vi var sjukt peppade. Jag flög upp i sängen med en enda tanke i huvudet: "Måste LEVLA!!!". Jag slängde i mig ett glas yoghurt och kastade mig på tunnelbanan.
Insläppet var försenat, men vi väntade och peppade med några av nördarna från kvällen innan. När vi fick komma in sprang vi till... BG-rummet! Vi visade upp (nästan) alla våra questar från dagen innan, fick 73 exp och gick från level 14 till level 20. Egentligen hade vi massa exp kvar efter det, men vi fick inte bli bättre så. Vi bestämde oss för att stunta i att lämna in de andra questarna och möta andra lag och bossar istället, men... Plötsligt blev alla jättefega. Inte ett enda lag vågade möta oss längre, och vi FICK inte möta bossarna för att arrangörerna tyckte att det var slöseri med tid. Jahapp, tänkte vi. Trist. Vi tränade in poser till alla våra nya skills och pratade taktik inför turneringen istället.
Jackiie och Torun blev sjukt peppade av taktiksnacket. Speciellt Jackiie var helt övertygade om att vi var bäst och att ingen skulle kunna ta oss, men jag var inte alls lika kaxig. Alla andra skulle ju faktiskt också komma upp på level 20 för att få vara med i turneringen. När jag läste igenom allt igen insåg jag att mitt nya item som itemexperten hade rekommenderat för mig faktiskt var sjukt bra. Om jag använde min haste (som jag hade uppgraderat flera gånger) tillsammans med min cheetha och mitt item skulle jag kunna attackera alla medlemmar i motståndarlaget 12 gånger var första rundan. Det är ganska mycket skada eftersom jag hade 40 i power och skadade 400 i grund, med bara ett slag. Om någon var dum nog att slå mig skulle jag kunna kontra med en Limit Break + WTF-stick, som gör sjukt mycket i skada, oavsett om personen träffade eller missade. Tanken var att Katana-chan skulle ställa sig i vägen, Lyo skulle boosta honom, och att jag skulle slafsa järnet med mina 13 attacker x 3 per runda... Men vi kom inte så långt. Vi hade dessutom en massa grejer som skulle hindra oss från att dö, och om vi skulle dö hade vi en massa episka grejer som skulle skada dem jättemycket, plus revive så att vi kunde återuppväcka oss igen... Plus en massa andra grejer. Vi hade en väldigt genomtänkt taktik. Vår största svaghet var egentligen att jag och Lyo var väldigt sårbara första rundan.
Sedan var det äntligen dags för turneringen! Vi var löjligt taggade. Jag har inte haft så mycket adrenalin i kroppen av en fight i ett spel sedan min första rollspelsstrid för 7 år sedan. Vi skulle möta FF-teamet med modifikation. Vi hade mött det riktiga FF-teamet en gång tidigare, och vi spöade dem på två rundor. Jag fick sjukt dåligt samvete. De hade snygga dräkter, var väldigt trevliga och jag tokälskar att de leker Final Fantasy! De hade en Black Mage som hade klassen warlock och hade skills som "poison" och "bio". Kan det bli bättre, eller?
Förberedelserna var i full gång. Domarna var lite förbryllade över min roll och gjorde den lite sämre. De ville göra den ännu sämre, men jag hade faktiskt inte brytit mot några regler. Allt var enligt pappret - Jag hade bara lyckats göra en väldigt bra kombination av items, skills och egenskaper. Alla har samma möjligheter. Jag har faktiskt rådfrågat arrangörerna om allt möjligt varje gång jag har levlat, så jag tänker inte ta åt mig äran själv... Men hur som helst var vårat lag tydligen väldigt bra. Nästan alla arrangörer samlades för att de ville se hur det skulle gå för oss.
Striden började. Adrenalinet pumpade. Vi hade en utarbetad strategi för X antal rundor framåt och var sjukt taggade. Lyo börjar och skadar deras healer med en trollhammare. Sedan var det min tur. Jag gjorde en Haste 3 på mig själv. Haste är min favoritmagi i FF-spelen. Jag älskar den. Som extraattack attackerade jag alla motståndare tolv gånger var. Slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs x3... Och... Dem dog! Hela laget! Shit, vad snopna vi blev. Vi fattade ingenting. Inte dem heller, tror jag. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något, och jag tyckte väldigt synd om de andra... Men ändå! Vi var i final! På SCENEN!!
Jag smittades lite av Jackiies självsäkerhet. Vi kanske faktiskt VAR bra på riktigt? Tänk om vi var det bästa laget? Tänk om vi hade en chans i finalen..? Hur som helst, vi var löjligt glada för att vi skulle få en slutstrid på scenen och hoppades på en utdragen, seg, riktigt episk final... Just då hade vi inte ett enda problem i hela världen.
Jag hann till och med äta en macka och ta med mig till kaffe ned till BG-rummet, och sen var det dags att kolla på den andra semi-finalen. Det var det enda laget vi inte hade mött mot våra rivaler, team Gary. Våra fiender. Vi har haft en intern kamp mot dem hela konventet. Vi har mött dem flera gånger, och det var deras planer vi tog reda på i questen "Ta reda på fiendens planer". Det andra laget innehöll en summoner, Rob Lucci och en datanörd. Vi visste inte vilka classer de var eller vad de kunde, så vi ställde fram några stolar som läktare och satte oss tillrätta för att studera. Vi var fortfarande lite kaxiga.
Ace attackerade. Jag och Lyo, som älskar one piece, tyckte att det var sjukt episkt att se Ace strida mot Lucci. Sedan var det Luccis tur... Och plötsligt försvann den där killen som vi hade suttit och peppat med dagen innan. Hans kroppsspråk och hela hans utstrålning ändrades. Han gav mig och Lyo en blick, helt iskall, och tittade på Ace igen. Vad hände med den där glada killen som alltid log? Sedan attackerade han... Och gjorde FINGERSKOTT!! Jag kunde känna hur blodet försvann från mitt ansikte och hur nackhåret reste sig. Jag slog mina händer till mitt huvud, spärrade upp mina ögon i ren fasa och kollade på Lyo. Hennes mun var vidöppen och hon såg helt skräckslagen ut. Vi såg på varandra och skrek.
"Lucci, gör din attack", sa domaren.
"Han GJORDE ju det!", kved vi från läktaren.
Det är det mest episka jag har varit med om sedan dvärgarna förhörde mig på Thule-lajvet. Det här kanske var ännu mer epsikt. Allt självförtroende rann bort från mig som en tsunami. Jag började kallsvettas. Vi kanske vann förra gången, men vi har inte en chans mot riktiga Rob Lucci! (hej, jag är barnslig och har livlig fantasi...).
Vi satt som på nålar, men efter ett tag lyckades Ace döda honom. Jag började slappna av lite. Han kanske inte var så farlig ändå... Vi lyckades lista ut classerna i laget vi inte hade mött. Fast det spelade ingen roll, för team Gary vann! Våra dödsrivaler var i final mot oss, precis som i pokémon! Epic, epic, epic...
Sen minns jag inte riktigt vad som hände. Vi gick på toa tusen gånger, drack litervis med vatten och jag var sjukt taggad. Alla verkade tro att jag var nervös för att stå på scenen, men det var ju inte det som var grejen. Finalen! Slutstriden! Sista bossen! Jag hörde en välbekant melodi när jag gick förbi klubben, och upptäckte att bandet som uppträdde spelade en cover på birth of a god, låten som spelas när man slåss mot Sephiroth sista gången i FFVII. Fighting dreamers hette dem visst. Det var sjukt stämningshöjande! Jag kände den där välbekanta adrenalinchocken. Man blir så fokuserad man kan bli. Man svettas och darrar lite lätt. Det enda som finns i ens huvud är "Nu gäller det. Nu eller aldrig".
Sen kom BG-arrangörerna och ville gå igenom allt inför slutscenen. Vi samlades backstage och gick igenom allting... De skulle berätta en liten rolig saga om vår väg till finalen, och vi skulle stå på scenen och spela med, göra rörelser och mima. Awesome! Jag älskar sådant. När alla hade koll fick vi en sista chans att gå på toa och sådär. Vi pratade ihop oss med team Gary så att allt skulle se snyggt ut på scenen. När alla var färdiga gick vi till det riktiga backstagerummet bakom klubben. Vi kände oss väldigt coola som hade fått ett sådant. Jag har varit på klubben väldigt många gånger och sett bland annat blind guardian, skid row och dark funeral, så... Det var tufft. Fighting dreamsers spelade fortfarande fightlåtar, så adrenalinet vällde upp igen och jag blev taggad till förbannelsen. Jag ställde mig i min fightingpose och började gunga. Lyo hängde på, och snart stod alla och var fit for fight. Pepp!
Bandet slutade spela. Jag hann med ett sista snack med domaren om vad jag ville göra om Ace attackerade mig första rundan. Vår taktik var att ta ned Ace först, boosta oss själva och sen ta deras healer. Jag minns inte varför, för vi har alltid tagit deras healer först tidigare. Tanken var att jag skulle kontra med en limit break-WTF-stick. Det gör ont. Men... Vi kom inte så långt.
Till slut blev det vår tur att gå upp på scenen! Det var massa folk som stod och kollade, men jag hade inte en tanke på dem förutom att jag ansträngde mig för att överdriva alla rörelser och showa lite. De presenterade alla roller med episka titlar, så fick vi hoppa fram och göra en cool pose så att publiken jublade. Haha. Tänk om lajvare kunde vara lika lättsamma? Jag fick vara Tajsi, den supersnabba! Sagan gick enligt planen. Meuw kompade oss på ett piano. Det roligaste var när berättaren började med "För längesedan, på ett konvent långt borta... Eller, för två timmar sen. Öh, HÄR." Introt handlade typ om att vi var rivaler, men blev vänner, och mötte diverse faror tillsammans för att hitta de heliga graalarna. När vi äntligen kom fram upptäckte vi att det bara fanns EN helig graal, och började bråka om vem som skulle ha den. Då kom guden Arrangören och berättade att en episk strid till döden skulle avgöra det, så han sände en domare som skulle avgöra allt. Klockrent!
Sen började striden. Det var sjukt spännande, för vi visste inte alls hur det skulle gå. Jag föreslog att vi skulle hålla igen lite i början och få en utdragen, episk strid, men det var ingen annan som ville det varken i mitt lag eller i motståndarlaget. Trist. Eftersom vi hade mött dem flera gånger förut visste vi att dem inte hade någon tank. Vi hade dessutom saker som kan ta bort deras sköldar och grejer, och i semifinalen verkade det inte som att de kunde reviva folk. Vi trodde att vi skulle vinna bara vi lyckades komma igång - Få tanken framför oss, lägga våra dödsspells och boosta tanken och Lyo (jag var den där personen som vi offrar om någon måste dö) - men vi var rädda att de skulle lyckas döda Lyo första rundan. I så fall skulle vi ha fått det väldigt jobbigt. Vi visste att Ace också var matrial artist, så han skulle kunna ha exakt samma skills och grejer som mig. Om han dessutom skulle ha högre agility... Ja, då hade det kanske varit kört.
Lyo började. Vi körde samma taktik - Trollhammare med WTF-stick på Ace och Ed. Sen var det min tur. Jag gjorde samma sak som förra gången... Haste. Berättaren berättade om hur luften omkring mig började glöda, och jag gjorde en stor grej av att dra ut på rörelsen. Sen började jag gunga snabbare, och väntade på att domaren skulle slå klart alla tärningsslag på mina attacker. Jag gissade att dem hade högt def, men det är liksom 12 himla attacker. NÅGON borde ju träffa.
Domaren slog, utbytte blickar med berättaren, och deras minspel blev bara konstigare och konstigare. Jag förstod att det var något skumt på gång och blev rädd att jag hade misslyckats totalt. Till slut berättade dem äntligen vad som hände - Alla attacker träffade utom en, som Ace lyckades kontra. Jag skuttade fram, slafsade med klorna ett tag på allihopa, tills jag blev slagen av Ace och ryggade tillbaka till min plats. Berättaren berättade... Att det var slut! Alla dog. Hela laget. På en attack. IGEN!!
Jag blev snopen och lite besviken över att jag inte fick någon episk slutstrid. Ungefär som när man är i level 99 och spöar One Winged Angel med bara vanliga attacker innan låten hinner komma igång. Team Gary såg ledsna ut innan de föll ihop, såklart. Jag kan ju tänka mig hur besviken jag skulle ha blivit själv. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något den här gången heller. Men Lyo blev glad! Det första jag sa till team Gary var "Alltså... Förlåt. Jag var tvungen". De tyckte att det var okej. Och black magen i FF-teamet blev glad för att han kunde säga att det var oss dem förlorade mot.
Nejdå. Det var jättekul att vinna. Även om vi inte kämpade under själva turneringen så har vi kämpat som tusan hela konventet. Vi har BARA spelat battleground. Ingenting annat. De gånger som vi har ätit har vi gjort questar samtidigt, och vi spenderade cosplaygalan (14.30 - 01) med att bara göra quests. Jag kan nog utan att överdriva säga att vi var de mest hängivna BG-spelarna på hela konventet. Under den här helgen var vi vigt hela våra liv till Battleground. Vi har inte haft en tanke på något annat - Inte ens när vi sover. Till alla som tycker att min roll är overpower har jag berättat att hon sög i början. Jag dog hela tiden, hade jättelite hp, ännu mindre mp och var allmänt sämst. Jag blev inte bra förrän på slutet när jag hade råd med items och kunde höja min mp. Jag tror att alla klasser kan bli så bra om man gör en perfekt combo av alla skills, items och egenskaper. Och teammedlemmar, såklart. Jag hade aldrig överlevt ensam. Jag hade fortfarande bara 2 i def på level 20.
Jag tror att vi vann på att vi har varit så sjukt samspelta hela tiden. Vi har gjort allt tillsammans och haft en tanke bakom varenda sak vi gör, från att vi skapade rollerna till att vi vann hela turneringen. Egentligen är det bara Lyos roll som faktiskt kan klara sig ensam. Jag och Katana-chan är ganska värdelösa utan de andra. Vi har valt bort alla skills som inte passar in med de andra, och skapat egna skills så att vi blir ett bättre team. Vi har ägnat väldigt, väldigt mycket tid till att diskutera taktik och hitta svagheter och brister i den. Dessutom har vi inte varit rädda för att fråga arrangörerna om råd när vi levlar och köper items.
Vi fick en jättefin guldpokal som pris. Vi blev intervjuade på scenen, fick massa applåder och jag fick visa vad jag gjorde en gång till medan berättaren förklarade vad som faktiskt hände. Vi fattade knappt att vi hade vunnit finalen. Det var mitt första konvent, och det var första gången jag och Jackiie spelade BG överhuvudtaget. Obeskrivligt roligt! Nu är vi helt sålda på BG, och jag kommer i alla fall att bara åka på konvent som har BG. Arrangörerna pratade om att de ev. skulle arrangera att BG-konvent där BG är i centrum, och det vore så kul att jag inte vet var jag ska ta vägen riktigt. Vi har blivit helt sålda på Battleground. Jag älskar hela grejen!
Vi fick dessutom två svärd som pris, som vi får använda nästa gång vi spelar BG. Dem gör att vi kan uppgradera skills till level 5. Den här gången var 4 högst. Jag fattade inte hur bra det var förrän på t-centralen på vägen hem.
- "Men vänta... FEM? Det är ju ASBRA!!"
- "Ååååh, SEEEGO!!"
Vi kommer antagligen att fortsätta heta Power Metalpinglorna, men nästa gång kommer vi med nya roller. Jag ser fram emot nästa gång redan nu. Det var lite vemodigt att åka hem i söndags.
Om någon BG-are skulle läsa det här så säger jag TACK så jättemycket för att ni finns! Ni gjorde mitt konvent, och det var precis vad jag behövde just nu. Words is nog enough.
Det odödliga Meuwconcitatet är: "...men vi kom inte så långt". Och det roligaste såhär i efterhand är att folk inte ville attackera mig i början för att jag såg så mesig ut. Humor på hög nivå efter turneringen!
Allt det där känns dock väldigt avlägset just nu, för det enda som finns i mitt huvud är... Battleground.
Allt började i fredags. Jag och Torun skulle på Meuwcon. Tanken var att vi skulle gå runt och göra lite allt möjligt... Delta i Rock Bandturneringen, spela spel, kolla på tävlingar och bara ha kul. Vi hade pratat om att spela battleground också, men vi hade inte anmält oss, och vi hade inga cosplays. Torun har varit med i BG förut och varit helt lyrisk sedan dess. Jag tyckte att det lät väldigt roligt eftersom det skulle vara baserad på striderna t Final Fantasyspelen, men jag förstod inte riktigt hur allt fungerade.
Vi satt uppe halva natten och spelade rock band. Sen gick vi upp tidigt, åt frukost, spelade lite mer rock band, packade och åkte iväg. Jag hade en av mina favoritoutfits - Zebrajeans, tuff tröja med hål, kattmössa och mina svart/rosa linser. Allt var i svart/rosa. Till och med skorna. Vi fick ingen plats på tåget, så vi satt i en trappa mellan två vagnar. När vi reste dit hade vi fortfarande bara rock band på hjärnan. Jag tyckte att tåget lät som riffet på "the hand that feeds".
Till slut kom vi äntligen fram till konventet. Jag hittar till Fryshuset nu, speciellt efter att jag och Nisse råkade åka helt fel förra gången. Man lär sig av misstagen. Vi fick stå i en jättelång kö i väntan på att få komma in. Battlegroundarrangörerna ställde sig på scenen och sjung en rolig låt. Refrängen var ungefär: "
"Kom bort till BG, kom bort till oss!
Säg vem du är, så börjar vi slåss.
Kom bort till BG, kom bort till vårt bord!
Vi fixar ett papper sen fake'ar vi mord."
"Episkt", tyckte vi och bestämde att vi skulle vara med på riktigt. Vi träffade Toruns kompis Jackiie och släpade med honom också efter många om och men. Han var inte så jättepepp, men han hade ändå inget bättre för sig. Jag tror att han bestämde sig för att joina oss när vi berättade att vi tänkte döpa laget till "Power Metal Pinglorna". Senare under konventet upptäckte jag att jag faktiskt visste vem han var, men det är en annan historia.
Hur som helst. Till slut kom vi in, och vi gick direkt till BG-rummet. Jackiie ville vara Tank, dvs. en person som står i vägen, tar all skada och skyddar dem som är svagare. Torun ville vara någon slags magiker som både kunde hela oss och skada fienden. För att det skulle fungera behövdes det en person som var specialiserad på att göra en massa skada på fienden. Det var tydligen jag. "Skada folk? I can do that!".
Jag förstod ingenting av classerna. Jackiie blev knight, som jag känner igen från FF-spelen. Torun blev något som heter Warrior Priest. Jag lät Torun, Jackiie och arrangörerna bestämma vad jag skulle bli. De tyckte att jag skulle välja mellan ravager och matrial artist. Jag förstod inte alls vad det var för något om jag ska vara ärlig, men till slut blev jag i alla fall matrial artist. Det visade sig vara en ganska krångligt yrke med massa specialgrejer som inget annat hade. Typiskt.
Vi fick rollformulär som liknar dem vi använder i rollspel. Jag blev glad när jag kunde relatera allting till något jag kände igen, och hade inga problem med att bestämma mina värden i grundegenskaperna när jag väl förstod vad som var bra för mitt yrke. Vi gjorde färdigt våra roller, som vi döpte till Tajsi, Lyo och Katana-chan. Laget fick heta Power Metalspinglorna, och vi gjorde hjärtan och rosa färg på allt vi kunde. Sen gjorde vi en quest, och sen skulle vi tydligen slåss.
Jag fick lite panik. Jag fattade ju ingenting! För det första hade jag inte alls förstått vad mitt yrke innebar, och jag förstod inte hur fighterna gick till. Jag ville egentligen kolla på en strid innan, men det var ingen annan som hade kommit igång. Jag ställde typ hundra frågor till domaren. Jag var bland annat helt förvirrad över att vanlig "Attack" inte var utskrivet på pappret. Jag trodde att man bara kunde göra skills som kostade mp, och det är ju inte alls som Final Fantasy...
Vi förlorade striden, som var mot laget som senare skulle komma att bli våra värsta rivaler. Jag började i alla fall förstå vad allt handlade om. Vi gick och levlade så att vi blev level 3, och sen ställde vi upp i en ny strid direkt. Vi blev utmanade av tre level 7:or - Mer än dubbelt så hög level som oss... Alla var helt säkra på att vi skulle fetdö. Vi hade dock blivit väldigt samspelta redan då. När vi levlade pratade med varandra hela tiden och bestämde skills så att vi kompletterade varandra till 100%, och vi försökte verkligen börja skapa en fungerande strategi med så få svagheter som möjligt. Jag döpte mina nya skills till FF-relaterade namn, typ Critical Hit, och var glad över att jag äntligen hade koll på läget.
Det var en väldigt långt fight. Men vi vann! Till slut lyckades vi döda deras healer, ta deras tank och döda deras summoners alla espers. Det var episkt. Domaren hade försökt övertala oss att ge upp flera gånger, så han höll på att skratta ihjäl sig när vi fick övertaget. Vi har nog aldrig varit så glada som när vi vann den striden... Det kan ha varit hela konventets höjdpunkt. Vi hoppade omkring i en stor gruppkram och skrek "Vi vann! VI VANN!!". Jag har inte varit så barnsligt glad sedan jag var jätteliten.
Det var där jag dessutom insåg att det fanns väldigt mycket sjävironi och humor i Battleground. Det fanns inga episka specialeffekter eller riktiga espers, och allt var inte på blodigt allvar. I lajv- och rollspelskretsarna kan allt ofta bli överseriöst, så det var väldigt skönt med lite lekfullhet för en gångs skull.
Vi fick jättemycket exp eftersom de var så mycket bättre än oss. Det var där allt vände. Plötsligt spöade vi alla, fast dem var i högre level, och efter några quests och några strider var vi plötsligt det bästa laget. Jag lyckades äntligen översätta mitt yrke till något FF-relaterad efter att ha pratat med arrangörerna. Jag var ungefär som en monk i FFV, som för övrigt är mitt favoritspel tack vare de underbara stridssystemet (och dessutom väldigt likt BG). Vi fortsatte att skapa våra skills och anpassa allting så att vi kompletterade varandra. Jag döpte mina skills till FF-namn som haste (så att man får fler attacker per runda) och limit break (fet skada som man bara kan göra ibland), men även flum som epic sneak (precis vad det låter som) och Cheetha (efter Soleil. Gör att man blir snabbare, precis som geparden i spelet). Katana-chans attacker hette saker i stil med Fuck no!, Nono, Jag är för dryg!, Jobbig och Supertjockis. Lyo lekte med metaltemat och döpte sina grejer till bl a Trollhammare och Power of the Seven Keys.
Vi blev löjligt samspelta. Det kändes som att vi hade känt varandra hela livet. Det enda vi gjorde hela fredagen var att hålla på med battleground. Vi hann inte ens äta ordentligt. Vi blev lite besvikna när vi blev utslängda en timme tidigare än vad som stod på schemat, men vi bestämde oss för att komma dit tidigt och fortsätta nästa dag.
Sagt och gjort. Vi spenderade förmiddagen och eftermiddagen fram till klockan 14.30 med att spöa bossar, göra quests och slåss mot andra lag. Sedan fick vi plötsligt reda på att hela BG skulle stänga under cosplaygalan! Fuck no, tänkte vi och tog på oss ett helt papper med questar. Vi spenderade hela dagen och kvällen med att bara göra questar. Vi vek en drake, deltog i en officiell tävling, gjorde en dans, en zombieplan och mycket, mycket annat. Vi umgicks en hel del med våra rivaler, som vi hade döpt till Team Gary (efter pokémon). Det är alltså Ed, Ed och Ace - Det första laget vi mötte, och det enda laget under hela konventet som vi förlorade mot. På slutet av kvällen umgicks vi med de andra BG-nördarna som dissade cosplaygalan; Rob Lucci från One Piece, Vivi från FFIX med flera. Vi var väl kanske 10 personer totalt.
Det var prat om att BG skulle starta hela kvällen, men galan var försenad som tusan. Vi erbjöd oss att hjälpa till med att städa efteråt för att BG skulle kunna starta tidigare, men det fick vi inte. Vi väntade utanför dörren till BG-rummet och peppade istället, men till slut fick vi reda på att det inte skulle bli något. Det var synd, men arrangören vi hade kontakt med var otroligt snäll och hjälpsam. Det märktes att han verkligen var irriterad och tyckte synd om oss. Det värmer! BG-arrangörerna måste ha varit de bästa och mest hjälpsamma på hela konventet. <3
Vi bestämde oss för att åka hem och sova för att samlas ännu tidigare och peppa BG innan de öppnade nästa dag. Det gick väl sådär. Jag sov 3 timmar under natten, och när jag somnade drömde jag om battleground. Det hade Lyo också gjort, fick jag reda på sen. Vi blev riktiga nördar under lördagen!
Sedan var det dags för söndag, den stora episka dagen med turneringen! Finalen skulle vara på en stor scen. Vi var sjukt peppade. Jag flög upp i sängen med en enda tanke i huvudet: "Måste LEVLA!!!". Jag slängde i mig ett glas yoghurt och kastade mig på tunnelbanan.
Insläppet var försenat, men vi väntade och peppade med några av nördarna från kvällen innan. När vi fick komma in sprang vi till... BG-rummet! Vi visade upp (nästan) alla våra questar från dagen innan, fick 73 exp och gick från level 14 till level 20. Egentligen hade vi massa exp kvar efter det, men vi fick inte bli bättre så. Vi bestämde oss för att stunta i att lämna in de andra questarna och möta andra lag och bossar istället, men... Plötsligt blev alla jättefega. Inte ett enda lag vågade möta oss längre, och vi FICK inte möta bossarna för att arrangörerna tyckte att det var slöseri med tid. Jahapp, tänkte vi. Trist. Vi tränade in poser till alla våra nya skills och pratade taktik inför turneringen istället.
Jackiie och Torun blev sjukt peppade av taktiksnacket. Speciellt Jackiie var helt övertygade om att vi var bäst och att ingen skulle kunna ta oss, men jag var inte alls lika kaxig. Alla andra skulle ju faktiskt också komma upp på level 20 för att få vara med i turneringen. När jag läste igenom allt igen insåg jag att mitt nya item som itemexperten hade rekommenderat för mig faktiskt var sjukt bra. Om jag använde min haste (som jag hade uppgraderat flera gånger) tillsammans med min cheetha och mitt item skulle jag kunna attackera alla medlemmar i motståndarlaget 12 gånger var första rundan. Det är ganska mycket skada eftersom jag hade 40 i power och skadade 400 i grund, med bara ett slag. Om någon var dum nog att slå mig skulle jag kunna kontra med en Limit Break + WTF-stick, som gör sjukt mycket i skada, oavsett om personen träffade eller missade. Tanken var att Katana-chan skulle ställa sig i vägen, Lyo skulle boosta honom, och att jag skulle slafsa järnet med mina 13 attacker x 3 per runda... Men vi kom inte så långt. Vi hade dessutom en massa grejer som skulle hindra oss från att dö, och om vi skulle dö hade vi en massa episka grejer som skulle skada dem jättemycket, plus revive så att vi kunde återuppväcka oss igen... Plus en massa andra grejer. Vi hade en väldigt genomtänkt taktik. Vår största svaghet var egentligen att jag och Lyo var väldigt sårbara första rundan.
Sedan var det äntligen dags för turneringen! Vi var löjligt taggade. Jag har inte haft så mycket adrenalin i kroppen av en fight i ett spel sedan min första rollspelsstrid för 7 år sedan. Vi skulle möta FF-teamet med modifikation. Vi hade mött det riktiga FF-teamet en gång tidigare, och vi spöade dem på två rundor. Jag fick sjukt dåligt samvete. De hade snygga dräkter, var väldigt trevliga och jag tokälskar att de leker Final Fantasy! De hade en Black Mage som hade klassen warlock och hade skills som "poison" och "bio". Kan det bli bättre, eller?
Förberedelserna var i full gång. Domarna var lite förbryllade över min roll och gjorde den lite sämre. De ville göra den ännu sämre, men jag hade faktiskt inte brytit mot några regler. Allt var enligt pappret - Jag hade bara lyckats göra en väldigt bra kombination av items, skills och egenskaper. Alla har samma möjligheter. Jag har faktiskt rådfrågat arrangörerna om allt möjligt varje gång jag har levlat, så jag tänker inte ta åt mig äran själv... Men hur som helst var vårat lag tydligen väldigt bra. Nästan alla arrangörer samlades för att de ville se hur det skulle gå för oss.
Striden började. Adrenalinet pumpade. Vi hade en utarbetad strategi för X antal rundor framåt och var sjukt taggade. Lyo börjar och skadar deras healer med en trollhammare. Sedan var det min tur. Jag gjorde en Haste 3 på mig själv. Haste är min favoritmagi i FF-spelen. Jag älskar den. Som extraattack attackerade jag alla motståndare tolv gånger var. Slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs slafs x3... Och... Dem dog! Hela laget! Shit, vad snopna vi blev. Vi fattade ingenting. Inte dem heller, tror jag. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något, och jag tyckte väldigt synd om de andra... Men ändå! Vi var i final! På SCENEN!!
Jag smittades lite av Jackiies självsäkerhet. Vi kanske faktiskt VAR bra på riktigt? Tänk om vi var det bästa laget? Tänk om vi hade en chans i finalen..? Hur som helst, vi var löjligt glada för att vi skulle få en slutstrid på scenen och hoppades på en utdragen, seg, riktigt episk final... Just då hade vi inte ett enda problem i hela världen.
Jag hann till och med äta en macka och ta med mig till kaffe ned till BG-rummet, och sen var det dags att kolla på den andra semi-finalen. Det var det enda laget vi inte hade mött mot våra rivaler, team Gary. Våra fiender. Vi har haft en intern kamp mot dem hela konventet. Vi har mött dem flera gånger, och det var deras planer vi tog reda på i questen "Ta reda på fiendens planer". Det andra laget innehöll en summoner, Rob Lucci och en datanörd. Vi visste inte vilka classer de var eller vad de kunde, så vi ställde fram några stolar som läktare och satte oss tillrätta för att studera. Vi var fortfarande lite kaxiga.
Ace attackerade. Jag och Lyo, som älskar one piece, tyckte att det var sjukt episkt att se Ace strida mot Lucci. Sedan var det Luccis tur... Och plötsligt försvann den där killen som vi hade suttit och peppat med dagen innan. Hans kroppsspråk och hela hans utstrålning ändrades. Han gav mig och Lyo en blick, helt iskall, och tittade på Ace igen. Vad hände med den där glada killen som alltid log? Sedan attackerade han... Och gjorde FINGERSKOTT!! Jag kunde känna hur blodet försvann från mitt ansikte och hur nackhåret reste sig. Jag slog mina händer till mitt huvud, spärrade upp mina ögon i ren fasa och kollade på Lyo. Hennes mun var vidöppen och hon såg helt skräckslagen ut. Vi såg på varandra och skrek.
"Lucci, gör din attack", sa domaren.
"Han GJORDE ju det!", kved vi från läktaren.
Det är det mest episka jag har varit med om sedan dvärgarna förhörde mig på Thule-lajvet. Det här kanske var ännu mer epsikt. Allt självförtroende rann bort från mig som en tsunami. Jag började kallsvettas. Vi kanske vann förra gången, men vi har inte en chans mot riktiga Rob Lucci! (hej, jag är barnslig och har livlig fantasi...).
Vi satt som på nålar, men efter ett tag lyckades Ace döda honom. Jag började slappna av lite. Han kanske inte var så farlig ändå... Vi lyckades lista ut classerna i laget vi inte hade mött. Fast det spelade ingen roll, för team Gary vann! Våra dödsrivaler var i final mot oss, precis som i pokémon! Epic, epic, epic...
Sen minns jag inte riktigt vad som hände. Vi gick på toa tusen gånger, drack litervis med vatten och jag var sjukt taggad. Alla verkade tro att jag var nervös för att stå på scenen, men det var ju inte det som var grejen. Finalen! Slutstriden! Sista bossen! Jag hörde en välbekant melodi när jag gick förbi klubben, och upptäckte att bandet som uppträdde spelade en cover på birth of a god, låten som spelas när man slåss mot Sephiroth sista gången i FFVII. Fighting dreamers hette dem visst. Det var sjukt stämningshöjande! Jag kände den där välbekanta adrenalinchocken. Man blir så fokuserad man kan bli. Man svettas och darrar lite lätt. Det enda som finns i ens huvud är "Nu gäller det. Nu eller aldrig".
Sen kom BG-arrangörerna och ville gå igenom allt inför slutscenen. Vi samlades backstage och gick igenom allting... De skulle berätta en liten rolig saga om vår väg till finalen, och vi skulle stå på scenen och spela med, göra rörelser och mima. Awesome! Jag älskar sådant. När alla hade koll fick vi en sista chans att gå på toa och sådär. Vi pratade ihop oss med team Gary så att allt skulle se snyggt ut på scenen. När alla var färdiga gick vi till det riktiga backstagerummet bakom klubben. Vi kände oss väldigt coola som hade fått ett sådant. Jag har varit på klubben väldigt många gånger och sett bland annat blind guardian, skid row och dark funeral, så... Det var tufft. Fighting dreamsers spelade fortfarande fightlåtar, så adrenalinet vällde upp igen och jag blev taggad till förbannelsen. Jag ställde mig i min fightingpose och började gunga. Lyo hängde på, och snart stod alla och var fit for fight. Pepp!
Bandet slutade spela. Jag hann med ett sista snack med domaren om vad jag ville göra om Ace attackerade mig första rundan. Vår taktik var att ta ned Ace först, boosta oss själva och sen ta deras healer. Jag minns inte varför, för vi har alltid tagit deras healer först tidigare. Tanken var att jag skulle kontra med en limit break-WTF-stick. Det gör ont. Men... Vi kom inte så långt.
Till slut blev det vår tur att gå upp på scenen! Det var massa folk som stod och kollade, men jag hade inte en tanke på dem förutom att jag ansträngde mig för att överdriva alla rörelser och showa lite. De presenterade alla roller med episka titlar, så fick vi hoppa fram och göra en cool pose så att publiken jublade. Haha. Tänk om lajvare kunde vara lika lättsamma? Jag fick vara Tajsi, den supersnabba! Sagan gick enligt planen. Meuw kompade oss på ett piano. Det roligaste var när berättaren började med "För längesedan, på ett konvent långt borta... Eller, för två timmar sen. Öh, HÄR." Introt handlade typ om att vi var rivaler, men blev vänner, och mötte diverse faror tillsammans för att hitta de heliga graalarna. När vi äntligen kom fram upptäckte vi att det bara fanns EN helig graal, och började bråka om vem som skulle ha den. Då kom guden Arrangören och berättade att en episk strid till döden skulle avgöra det, så han sände en domare som skulle avgöra allt. Klockrent!
Sen började striden. Det var sjukt spännande, för vi visste inte alls hur det skulle gå. Jag föreslog att vi skulle hålla igen lite i början och få en utdragen, episk strid, men det var ingen annan som ville det varken i mitt lag eller i motståndarlaget. Trist. Eftersom vi hade mött dem flera gånger förut visste vi att dem inte hade någon tank. Vi hade dessutom saker som kan ta bort deras sköldar och grejer, och i semifinalen verkade det inte som att de kunde reviva folk. Vi trodde att vi skulle vinna bara vi lyckades komma igång - Få tanken framför oss, lägga våra dödsspells och boosta tanken och Lyo (jag var den där personen som vi offrar om någon måste dö) - men vi var rädda att de skulle lyckas döda Lyo första rundan. I så fall skulle vi ha fått det väldigt jobbigt. Vi visste att Ace också var matrial artist, så han skulle kunna ha exakt samma skills och grejer som mig. Om han dessutom skulle ha högre agility... Ja, då hade det kanske varit kört.
Lyo började. Vi körde samma taktik - Trollhammare med WTF-stick på Ace och Ed. Sen var det min tur. Jag gjorde samma sak som förra gången... Haste. Berättaren berättade om hur luften omkring mig började glöda, och jag gjorde en stor grej av att dra ut på rörelsen. Sen började jag gunga snabbare, och väntade på att domaren skulle slå klart alla tärningsslag på mina attacker. Jag gissade att dem hade högt def, men det är liksom 12 himla attacker. NÅGON borde ju träffa.
Domaren slog, utbytte blickar med berättaren, och deras minspel blev bara konstigare och konstigare. Jag förstod att det var något skumt på gång och blev rädd att jag hade misslyckats totalt. Till slut berättade dem äntligen vad som hände - Alla attacker träffade utom en, som Ace lyckades kontra. Jag skuttade fram, slafsade med klorna ett tag på allihopa, tills jag blev slagen av Ace och ryggade tillbaka till min plats. Berättaren berättade... Att det var slut! Alla dog. Hela laget. På en attack. IGEN!!
Jag blev snopen och lite besviken över att jag inte fick någon episk slutstrid. Ungefär som när man är i level 99 och spöar One Winged Angel med bara vanliga attacker innan låten hinner komma igång. Team Gary såg ledsna ut innan de föll ihop, såklart. Jag kan ju tänka mig hur besviken jag skulle ha blivit själv. Katana-chan blev ledsen för att han inte hann göra något den här gången heller. Men Lyo blev glad! Det första jag sa till team Gary var "Alltså... Förlåt. Jag var tvungen". De tyckte att det var okej. Och black magen i FF-teamet blev glad för att han kunde säga att det var oss dem förlorade mot.
Nejdå. Det var jättekul att vinna. Även om vi inte kämpade under själva turneringen så har vi kämpat som tusan hela konventet. Vi har BARA spelat battleground. Ingenting annat. De gånger som vi har ätit har vi gjort questar samtidigt, och vi spenderade cosplaygalan (14.30 - 01) med att bara göra quests. Jag kan nog utan att överdriva säga att vi var de mest hängivna BG-spelarna på hela konventet. Under den här helgen var vi vigt hela våra liv till Battleground. Vi har inte haft en tanke på något annat - Inte ens när vi sover. Till alla som tycker att min roll är overpower har jag berättat att hon sög i början. Jag dog hela tiden, hade jättelite hp, ännu mindre mp och var allmänt sämst. Jag blev inte bra förrän på slutet när jag hade råd med items och kunde höja min mp. Jag tror att alla klasser kan bli så bra om man gör en perfekt combo av alla skills, items och egenskaper. Och teammedlemmar, såklart. Jag hade aldrig överlevt ensam. Jag hade fortfarande bara 2 i def på level 20.
Jag tror att vi vann på att vi har varit så sjukt samspelta hela tiden. Vi har gjort allt tillsammans och haft en tanke bakom varenda sak vi gör, från att vi skapade rollerna till att vi vann hela turneringen. Egentligen är det bara Lyos roll som faktiskt kan klara sig ensam. Jag och Katana-chan är ganska värdelösa utan de andra. Vi har valt bort alla skills som inte passar in med de andra, och skapat egna skills så att vi blir ett bättre team. Vi har ägnat väldigt, väldigt mycket tid till att diskutera taktik och hitta svagheter och brister i den. Dessutom har vi inte varit rädda för att fråga arrangörerna om råd när vi levlar och köper items.
Vi fick en jättefin guldpokal som pris. Vi blev intervjuade på scenen, fick massa applåder och jag fick visa vad jag gjorde en gång till medan berättaren förklarade vad som faktiskt hände. Vi fattade knappt att vi hade vunnit finalen. Det var mitt första konvent, och det var första gången jag och Jackiie spelade BG överhuvudtaget. Obeskrivligt roligt! Nu är vi helt sålda på BG, och jag kommer i alla fall att bara åka på konvent som har BG. Arrangörerna pratade om att de ev. skulle arrangera att BG-konvent där BG är i centrum, och det vore så kul att jag inte vet var jag ska ta vägen riktigt. Vi har blivit helt sålda på Battleground. Jag älskar hela grejen!
Vi fick dessutom två svärd som pris, som vi får använda nästa gång vi spelar BG. Dem gör att vi kan uppgradera skills till level 5. Den här gången var 4 högst. Jag fattade inte hur bra det var förrän på t-centralen på vägen hem.
- "Men vänta... FEM? Det är ju ASBRA!!"
- "Ååååh, SEEEGO!!"
Vi kommer antagligen att fortsätta heta Power Metalpinglorna, men nästa gång kommer vi med nya roller. Jag ser fram emot nästa gång redan nu. Det var lite vemodigt att åka hem i söndags.
Om någon BG-are skulle läsa det här så säger jag TACK så jättemycket för att ni finns! Ni gjorde mitt konvent, och det var precis vad jag behövde just nu. Words is nog enough.
Det odödliga Meuwconcitatet är: "...men vi kom inte så långt". Och det roligaste såhär i efterhand är att folk inte ville attackera mig i början för att jag såg så mesig ut. Humor på hög nivå efter turneringen!
torsdag 22 juli 2010
Roadtrip
Nu har jag kommit hem från en skön roadtrip till Norrland. Vi åkte upp en hela resan på en dag, genom bland annat Skelleteå - Staden av de Eviga Rödljusen. Först bodde vi hos min morbror i Jokkmokk några dagar. Det var så svalt i luften att man kunde springa, och det fanns dessutom ett gym där man fick träna gratis hela månaden! Glädje.
Släktträffen var väldigt trevlig, och den vegetariska maten var helt fantastisk. Det är kul att träffa alla igen.
På vägen hem lyssnade jag på Rhapsody. Det har aldrig varit så roligt att köra bil. Allt blev så löjligt epsikt dramatiskt... Vi åkte igenom the rondabout of the Dark Horizons, the road of the Dead och sa fina saker som "Godforsaken biATch! Your fucking white opel will never be so powerful to break the chains of Silverfang... Beware!". Det är viktigt att avsluta allt med "beware". Silverfang är alltså Jockes ford mondeo. Barnsligt roligt.
De roligaste överraskningarna på roadtripen var alla drakar i Sundsvall, örnstatyn i rondellen i Örnsköldsvik och retrotidningen med gamla Segaspel som jag hittade i någon affär. Det blev många kaffe-och-rasta-Pricilla-stopp, många lyxshakar på Max och många roliga internskämt. Jag gillar roadtrips! Och Norrland, och min släkt, men det känns så självklart att jag inte behöver skriva det.
Nu är det bara en dag kvar på min gamla jobbvecka. Jag har jobbat ungefär 10 timmar varje dag. Nästa vecka sticker jag ut i Skärgården...
Släktträffen var väldigt trevlig, och den vegetariska maten var helt fantastisk. Det är kul att träffa alla igen.
På vägen hem lyssnade jag på Rhapsody. Det har aldrig varit så roligt att köra bil. Allt blev så löjligt epsikt dramatiskt... Vi åkte igenom the rondabout of the Dark Horizons, the road of the Dead och sa fina saker som "Godforsaken biATch! Your fucking white opel will never be so powerful to break the chains of Silverfang... Beware!". Det är viktigt att avsluta allt med "beware". Silverfang är alltså Jockes ford mondeo. Barnsligt roligt.
De roligaste överraskningarna på roadtripen var alla drakar i Sundsvall, örnstatyn i rondellen i Örnsköldsvik och retrotidningen med gamla Segaspel som jag hittade i någon affär. Det blev många kaffe-och-rasta-Pricilla-stopp, många lyxshakar på Max och många roliga internskämt. Jag gillar roadtrips! Och Norrland, och min släkt, men det känns så självklart att jag inte behöver skriva det.
Nu är det bara en dag kvar på min gamla jobbvecka. Jag har jobbat ungefär 10 timmar varje dag. Nästa vecka sticker jag ut i Skärgården...
fredag 2 juli 2010
Sommartrots
Metaltown var så fantastiskt att det inte går att beskriva med ett blogginlägg. Jag tänker inte ens försöka. Jag säger såhär; Det var helt AWESOME! Jag hade roligast på Finntroll och Sabaton. Raubtier och Amon Amarth var bra som tusan, och In Flames var mycket underhållande. Folket jag åkte med är bäst i världen. Det får räcka.
I morgon åker jag och Pricilla på vår första freestyletävling! Såhär värmer hon upp:
Jag var bara tvungen att köpa den där stooora, mjuka kudden med guldtofsar. Pricilla är en sådan liten prinsessa. Jag hoppas att det går bra i morgon. Det största äventyret blir nog att köra rakt genom Stockholm, för första gången och helt ensam. Spännande...
Det är riktig sommar i Sala nu. Jag skulle äta lunch på Johanssons med Bob här om dagen. När det var dags att gå packade jag allting, tog på mig kläder, öppnade dörren... Och möttes av en tryckvåg av intensiv värme! Jag smällde igen dörren igen, sa "nää-ääh!" för mig själv och skickade ett sms till Bob om att jag vägrade gå utanför dörren. Jag är otroligt känslig för värme. Det ger mig riktig ångest. Han kände ungefär likadant, så han kom hem till mig istället. Vi spelade tv-spel (mörka Ecco the Dolphin), lyssnade på mörk musik (Exciter och Placebo) och drack kalla drycker. Det var skönt.
Nu är det bara en vecka kvar till semestern! Nästa vecka är helt fullbokad. Sen åker jag till Norrland i en vecka. Härligt! Där är det förhoppningsvis inte riktigt lika varmt.
I morgon åker jag och Pricilla på vår första freestyletävling! Såhär värmer hon upp:
Jag var bara tvungen att köpa den där stooora, mjuka kudden med guldtofsar. Pricilla är en sådan liten prinsessa. Jag hoppas att det går bra i morgon. Det största äventyret blir nog att köra rakt genom Stockholm, för första gången och helt ensam. Spännande...
Det är riktig sommar i Sala nu. Jag skulle äta lunch på Johanssons med Bob här om dagen. När det var dags att gå packade jag allting, tog på mig kläder, öppnade dörren... Och möttes av en tryckvåg av intensiv värme! Jag smällde igen dörren igen, sa "nää-ääh!" för mig själv och skickade ett sms till Bob om att jag vägrade gå utanför dörren. Jag är otroligt känslig för värme. Det ger mig riktig ångest. Han kände ungefär likadant, så han kom hem till mig istället. Vi spelade tv-spel (mörka Ecco the Dolphin), lyssnade på mörk musik (Exciter och Placebo) och drack kalla drycker. Det var skönt.
Nu är det bara en vecka kvar till semestern! Nästa vecka är helt fullbokad. Sen åker jag till Norrland i en vecka. Härligt! Där är det förhoppningsvis inte riktigt lika varmt.
tisdag 15 juni 2010
Hundsport och Metal
Jag och Pricilla har varit på vår första agilitytävling. Hon gjorde allt jag inte trodde att hon skulle göra - Sprang fram till funktionärerna, spanade in nummerskyltarna och vägrade på det enda hindret som hon aldrig har haft problem med. Jag hade räknat med att vi skulle bli diskade, men jag hade gissat att hon skulle vara blyg och inte vilja hoppa... Det är bra att hon börjar tuffa till sig! Nästa tävling är om en månad. Det är bara att fortsätta träna. Jag och Madde ska upp till klubben med Prici och Yoshi ikväll.
Det är spännande just nu. Vi rollspelade i helgen. I helgen är det metaltown, men först är det underbar träning och massage på kvällarna... Åh, jag längtar ihjäl mig till metaltown! Det kommer att bli helt awesome. Vi är ett helt gäng som åker, 9 personer tror jag. Vi ska åka tåg dit, bo på hotell tillsammans och bara ha allmänt kul. Jag ska bland annat se Rammstein och Raubtier. Jag får nog tyvärr offra Sabaton för att få en bra plats på Rammstein. Jag hoppas på kallt, mörkt väder utan ösregn! Om det blir stekande sol kommer jag att få värmeslag i moshpiten. Hm, får packa ned solkrämen...
Jag har äntligen fått till en riktigt bra freestylekoregrafi till min och Pricillas första aglitytävling. Vi har valt pokémonlåten, och hon ska bland annat boxa till pokémongosedjur och springa efter pokébollar... Jag hoppas att hon sköter sig på tävlingen också. När vi tränar ser det väldigt bra ut.
Det är spännande just nu. Vi rollspelade i helgen. I helgen är det metaltown, men först är det underbar träning och massage på kvällarna... Åh, jag längtar ihjäl mig till metaltown! Det kommer att bli helt awesome. Vi är ett helt gäng som åker, 9 personer tror jag. Vi ska åka tåg dit, bo på hotell tillsammans och bara ha allmänt kul. Jag ska bland annat se Rammstein och Raubtier. Jag får nog tyvärr offra Sabaton för att få en bra plats på Rammstein. Jag hoppas på kallt, mörkt väder utan ösregn! Om det blir stekande sol kommer jag att få värmeslag i moshpiten. Hm, får packa ned solkrämen...
Jag har äntligen fått till en riktigt bra freestylekoregrafi till min och Pricillas första aglitytävling. Vi har valt pokémonlåten, och hon ska bland annat boxa till pokémongosedjur och springa efter pokébollar... Jag hoppas att hon sköter sig på tävlingen också. När vi tränar ser det väldigt bra ut.
fredag 28 maj 2010
Egoboost
Jag släpade med Madde till the Studio för att leka modeller för en dag. Vi var lite sena efter att ha fastnat i X antal vägarbeten och parkerat i parkeringshus för första gången. Sedan hittade vi inte hissen heller... Man var tydligen tvungen att trycka en mystisk kod på en hemlig porttelefon för att komma upp till de mer exklusiva våningarna i Skrapan. Vi skulle till våning 19 och var tvungen att fråga om vägen innan vi förstod vart vi skulle.
När vi väl kom dit fick vi sitta och vänta i ett jättefint väntrum efter att vi checkat in. Det fanns vatten, kaffe, fräscha äpplen och lite tilltugg. Allt kändes väldigt lyxigt. Sedan blev vi sminkade och fick en liten hårstyling. Jag gav min make-upartist ganska fria händer. Jag berättade hur mina kläder såg ut, så fick hon göra vad hon ville. Det var spännande!
Efter det väntade vi lite till, och sen var det äntligen dags för fotograferingen... Jag och Madde var lite lagom krångliga. Vi ändrade lite på deras massproducerade koncept. Vår fotograf tyckte att vi var väldigt roliga, med våra lite udda kläder och förslag... Skönt med någon som är lite flexibel. Det var hur kul som helst! Jag skulle gärna velat ha lite mer tid till att fixa till alla poser, men bilderna blev jättefina.
Här är en av mina favoriter. Jag trivs verkligen i de där kläderna...
Man får en riktig egoboost av att se sig själv så snygg! Egentligen borde alla fotografera sig lite då och då, bara för att må bra. Jag skulle i alla fall bli väldigt mycket lyckligare. Man behöver ju inte gå till en studio eller en fotograf... Även om det är kul med helt utomstående personer. Både makeupartisten och fotografen kunde se och framhäva saker hos mig som jag inte har tänkt på.
Jag skulle vilja ha mer fritid. Jag har börjat jobba innan 10 och slutat samtidigt som affärerna stänger hela våren... När man väl tar en fika eller så springer man iväg från jobbet i sina håriga jeans. Det är ytterst sällan som jag tar på mig vardagskläder som jag tycker är snygga och verkligen trivs i. Det var annorlunda när man gick på högstadiet och i ettan. Då fick man en chans att ha kläder som verkligen var "jag". Hm... Jag kanske ska se över mina jobbtider...
När vi väl kom dit fick vi sitta och vänta i ett jättefint väntrum efter att vi checkat in. Det fanns vatten, kaffe, fräscha äpplen och lite tilltugg. Allt kändes väldigt lyxigt. Sedan blev vi sminkade och fick en liten hårstyling. Jag gav min make-upartist ganska fria händer. Jag berättade hur mina kläder såg ut, så fick hon göra vad hon ville. Det var spännande!
Efter det väntade vi lite till, och sen var det äntligen dags för fotograferingen... Jag och Madde var lite lagom krångliga. Vi ändrade lite på deras massproducerade koncept. Vår fotograf tyckte att vi var väldigt roliga, med våra lite udda kläder och förslag... Skönt med någon som är lite flexibel. Det var hur kul som helst! Jag skulle gärna velat ha lite mer tid till att fixa till alla poser, men bilderna blev jättefina.
Här är en av mina favoriter. Jag trivs verkligen i de där kläderna...
Man får en riktig egoboost av att se sig själv så snygg! Egentligen borde alla fotografera sig lite då och då, bara för att må bra. Jag skulle i alla fall bli väldigt mycket lyckligare. Man behöver ju inte gå till en studio eller en fotograf... Även om det är kul med helt utomstående personer. Både makeupartisten och fotografen kunde se och framhäva saker hos mig som jag inte har tänkt på.
Jag skulle vilja ha mer fritid. Jag har börjat jobba innan 10 och slutat samtidigt som affärerna stänger hela våren... När man väl tar en fika eller så springer man iväg från jobbet i sina håriga jeans. Det är ytterst sällan som jag tar på mig vardagskläder som jag tycker är snygga och verkligen trivs i. Det var annorlunda när man gick på högstadiet och i ettan. Då fick man en chans att ha kläder som verkligen var "jag". Hm... Jag kanske ska se över mina jobbtider...
söndag 9 maj 2010
Utflykt
Den här helgen var jag på äventyr med min pudel och min pojke. Vi packade bilen full av gråsuggor, insekter och fiskar och styrde kosan mot... Norrköping! Det var dags för reptilmässa igen.
Det är så mysigt att åka och göra något tillsammans sådär. Vi tog en pause på McDonalds i Katrineholm. Jag tog en frukostmacka och en latte. Pricilla fick osten och skinkan. Hon var helnöjd och jättestolt över att hon fick följa med matte på äventyret. Hon låg och sov hela dagen efteråt.
Jag köpte foder, ett litet gosedjur och ett stort terrarium som jag hade förbokat till Tharos. Det ska bli jätteskönt att ge honom ett större hem. Det får tyvärr inte plats i mitt "djurrum", så jag ska flytta ut skrivbordet från sovrummet och ställa honom där. Det var faktiskt mina föräldrar som föreslog det! Jag har inte ens tänkt tanken eftersom jag var så säker på att de inte skulle gå med på det. Man upphör aldrig att förvånas... ;)
Jag fick ett infall och köpte en eldskink till Jocke också. Det var kul. Han blev jätteglad.
Helgens låtar är The Killers - Human och Muse - Uprising. Are we human or are we dancer?
Det är så mysigt att åka och göra något tillsammans sådär. Vi tog en pause på McDonalds i Katrineholm. Jag tog en frukostmacka och en latte. Pricilla fick osten och skinkan. Hon var helnöjd och jättestolt över att hon fick följa med matte på äventyret. Hon låg och sov hela dagen efteråt.
Jag köpte foder, ett litet gosedjur och ett stort terrarium som jag hade förbokat till Tharos. Det ska bli jätteskönt att ge honom ett större hem. Det får tyvärr inte plats i mitt "djurrum", så jag ska flytta ut skrivbordet från sovrummet och ställa honom där. Det var faktiskt mina föräldrar som föreslog det! Jag har inte ens tänkt tanken eftersom jag var så säker på att de inte skulle gå med på det. Man upphör aldrig att förvånas... ;)
Jag fick ett infall och köpte en eldskink till Jocke också. Det var kul. Han blev jätteglad.
Helgens låtar är The Killers - Human och Muse - Uprising. Are we human or are we dancer?
söndag 2 maj 2010
Fördomar
Nu är jag hemma från en mysig Valborgshelg. Vi hade grillparty hos Torun i Västerås, fast det började regna, så vi fick steka maten istället. Det var en riktig parfest - Alla hade sina partners med sig. Det var en trevlig fest. Lite lugn kanske, men vi spelade lite Singstar och skrattade väldigt mycket i alla fall. Jag dansade med ett pikachugosedjur till det gamla låten Tutti Frutti... Det var kul!
Efter att ha festat med helt nya personer en kväll så får man lite nya erfarenheter. Olika personer har olika regler och rutiner. Att somna och inte vilja bjuda på sin dricka är t ex helt främmande saker för mig. Det var en sak som fick mig att börja fundera lite. Jag blev lite besviken, faktiskt...
Först, ett citat från en tidigare kväll.
Jocke: "Vi kan beställa en vegetarisk familjepizza!"
"Nej, jag vill ha MAT på min..."
Jag tänkte att det kanske bara var en klumpig tillfällighet, så jag sa ingenting. Men på Valborg:
"VAD äter du?"
"Sparris. Mm!"
"...okej. Jag äter mat."
"Är du vegetarian, Taj?"
"Nej, men jag gillar vegetarisk mat."
"Jag petar i henne lite viltkött ibland."
"Bra! Jag har i alla fall LITE mer respekt för folk som äter viltkött än vegetarianer..."
Vi hade en liten kort diskussion. Vissa personer menade att grönsaker inte var mat. När jag tyckte att både likdelar och grönsaker är mat verkade de bli tjuriga för att jag kallade deras mat för "likdelar"... Av någon anledning verkar det vara mer accepterat att klanka ned på vegetarianer än köttätare. Jag avslutade med ett fint "Kan inte alla bara respektera varandra, oavsett vad vi väljer att äta?". En utomstående person höll med mig, och sen var det inget mer med det. Skönt att ha det ur världen, tänkte jag!
Men... Senare under kvällen kunde man se vissa tendenser till samma attityd. En person började att spy galla över alla bögar, eftersom hon hade "dåliga erfarenheter" av en bög som hade dumpat henne. Jag och Klipp trodde att hon skämtade först, men när vi försökte släta över det fortsatte hon bara att fräsa. Jag kanske är lite naiv, men jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre än så.
Jag har dåliga erfarenheter av både tanter, gubbar, barn och djur. Ska jag hata hela världen bara för det?
Min fundering är: Var kommer de här barnsliga fördomarna ifrån? Umgås jag bara med ovanligt moget folk i vanliga fall? Jag tycker att alla kan få göra vilka val de vill - Så länge de är lyckliga själva och inte skadar någon. Även om jag själv kanske inte lyssnar på reggae, är homosexuell eller använder smink ser jag inte ned på folk som har en annan smak. Världen är full av valmöjligheter. Det är det som gör världen så spännande! Alla har samma möjlighet att göra sitt liv till vad de själva vill, och det finns inte två personer som är exakt likadana.
Det enda här i världen som jag förstår att folk inte respekterar är folk som inte respekterar andra. Spelar det någon roll vad någon annan äter, köper sina kläder eller tänder på? Jag ser ingen anledning alls till att bry sig, men om man nu absolut måste bry sig - Varför såra folk i onödan? Det är bara... Onödigt.
Efter att ha festat med helt nya personer en kväll så får man lite nya erfarenheter. Olika personer har olika regler och rutiner. Att somna och inte vilja bjuda på sin dricka är t ex helt främmande saker för mig. Det var en sak som fick mig att börja fundera lite. Jag blev lite besviken, faktiskt...
Först, ett citat från en tidigare kväll.
Jocke: "Vi kan beställa en vegetarisk familjepizza!"
"Nej, jag vill ha MAT på min..."
Jag tänkte att det kanske bara var en klumpig tillfällighet, så jag sa ingenting. Men på Valborg:
"VAD äter du?"
"Sparris. Mm!"
"...okej. Jag äter mat."
"Är du vegetarian, Taj?"
"Nej, men jag gillar vegetarisk mat."
"Jag petar i henne lite viltkött ibland."
"Bra! Jag har i alla fall LITE mer respekt för folk som äter viltkött än vegetarianer..."
Vi hade en liten kort diskussion. Vissa personer menade att grönsaker inte var mat. När jag tyckte att både likdelar och grönsaker är mat verkade de bli tjuriga för att jag kallade deras mat för "likdelar"... Av någon anledning verkar det vara mer accepterat att klanka ned på vegetarianer än köttätare. Jag avslutade med ett fint "Kan inte alla bara respektera varandra, oavsett vad vi väljer att äta?". En utomstående person höll med mig, och sen var det inget mer med det. Skönt att ha det ur världen, tänkte jag!
Men... Senare under kvällen kunde man se vissa tendenser till samma attityd. En person började att spy galla över alla bögar, eftersom hon hade "dåliga erfarenheter" av en bög som hade dumpat henne. Jag och Klipp trodde att hon skämtade först, men när vi försökte släta över det fortsatte hon bara att fräsa. Jag kanske är lite naiv, men jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre än så.
Jag har dåliga erfarenheter av både tanter, gubbar, barn och djur. Ska jag hata hela världen bara för det?
Min fundering är: Var kommer de här barnsliga fördomarna ifrån? Umgås jag bara med ovanligt moget folk i vanliga fall? Jag tycker att alla kan få göra vilka val de vill - Så länge de är lyckliga själva och inte skadar någon. Även om jag själv kanske inte lyssnar på reggae, är homosexuell eller använder smink ser jag inte ned på folk som har en annan smak. Världen är full av valmöjligheter. Det är det som gör världen så spännande! Alla har samma möjlighet att göra sitt liv till vad de själva vill, och det finns inte två personer som är exakt likadana.
Det enda här i världen som jag förstår att folk inte respekterar är folk som inte respekterar andra. Spelar det någon roll vad någon annan äter, köper sina kläder eller tänder på? Jag ser ingen anledning alls till att bry sig, men om man nu absolut måste bry sig - Varför såra folk i onödan? Det är bara... Onödigt.
torsdag 29 april 2010
Glass!
Förra helgen var det kulturnatta i Sala. Jag struntade i den. Tanken var att jag skulle ha party på fredagen, men jag var så trött att jag inte orkade... Jag jobbar mer än vad jag någonsin har gjort förut, och jag tränar/har någon aktivitet nästan varje dag. Det fick bli rollspel istället. Lagom ansträngande.
Jag klippte Toruns hundar på fredageftermiddag. Torun stannade kvar hos mig efter det. Vi skyndade oss till biblioteket, hämtade ut nyckel till Åkraskolans gympasal och tränade fäktning med Jocke i drygt en timme. Efter det gick vi hem till mig och spelade rollspel. Torun och Jocke gjorde någon slags honungsglaserad köttröra, och jag åt äpple med müsli och havremjölk... Och min tillfälliga favoritglass - Cookies and Cream från Häagen-Dazs. Löjligt gott! Just nu tycker jag att den är godare än Ben and Jerrys, men vi får väl se hur länge det håller i sig.
På lördagen hade vi lajvmöte. Jag gick lite tidigare för att jag skulle till Stockholm med Nisse. Tanken var att vi skulle se Raubtier, men efter många om och men hann vi bara se en låt. Vi tog en roadtrip till andra sidan stan. Det var inte riktigt planerat, men vi hade väldigt kul! Jag hade väntetid i Västerås och passade på att köpa en islatte OCH en smoothie. Gott, gott, gott... Nu är det sommar!
På natten åkte jag hem till Trollis och mina rollspelare igen. Mysigt... På söndagen tog vi det mest lugnt. Vi tog en trip hem till Torun i Möklinta, och jag fikade hemma hos mig med Klipp och Jocke. Jag insåg nyss att jag faktiskt har umgåtts med Torun sex dagar i rad. Hon har hängt i min salong och gjort lite läxor och sådär. Det är mycket roligare att jobba när man har sällskap.
Jag har smakat nya Magnum Gold?!. Den var väldigt fin! Överdraget såg ut som guld. Den ska innehålla kolasås med havssalt, men jag tyckte inte att den smakade så mycket. Det är nog en bra barnglass, eller en glass för folk som inte gillar mörk choklad och glass med mycket smak. Jag håller mig till Magnum Temptation.
I morgon är det Valborg. Jag ska hem till Torun i Västerås och ha grillparty. Det ska bli skönt att ta det lite lugnt... Det är jättekul att jobba just nu. Alla är jättetrevliga! Jag får blommor, jättemycket beröm och en kund började till och med gråta bara "för att jag vaaaar så duktig". Hundarna blir fina, kunderna blir nöjda och jag är riktigt glad. Det är kul att gå till jobbet.
Jag klippte Toruns hundar på fredageftermiddag. Torun stannade kvar hos mig efter det. Vi skyndade oss till biblioteket, hämtade ut nyckel till Åkraskolans gympasal och tränade fäktning med Jocke i drygt en timme. Efter det gick vi hem till mig och spelade rollspel. Torun och Jocke gjorde någon slags honungsglaserad köttröra, och jag åt äpple med müsli och havremjölk... Och min tillfälliga favoritglass - Cookies and Cream från Häagen-Dazs. Löjligt gott! Just nu tycker jag att den är godare än Ben and Jerrys, men vi får väl se hur länge det håller i sig.
På lördagen hade vi lajvmöte. Jag gick lite tidigare för att jag skulle till Stockholm med Nisse. Tanken var att vi skulle se Raubtier, men efter många om och men hann vi bara se en låt. Vi tog en roadtrip till andra sidan stan. Det var inte riktigt planerat, men vi hade väldigt kul! Jag hade väntetid i Västerås och passade på att köpa en islatte OCH en smoothie. Gott, gott, gott... Nu är det sommar!
På natten åkte jag hem till Trollis och mina rollspelare igen. Mysigt... På söndagen tog vi det mest lugnt. Vi tog en trip hem till Torun i Möklinta, och jag fikade hemma hos mig med Klipp och Jocke. Jag insåg nyss att jag faktiskt har umgåtts med Torun sex dagar i rad. Hon har hängt i min salong och gjort lite läxor och sådär. Det är mycket roligare att jobba när man har sällskap.
Jag har smakat nya Magnum Gold?!. Den var väldigt fin! Överdraget såg ut som guld. Den ska innehålla kolasås med havssalt, men jag tyckte inte att den smakade så mycket. Det är nog en bra barnglass, eller en glass för folk som inte gillar mörk choklad och glass med mycket smak. Jag håller mig till Magnum Temptation.
I morgon är det Valborg. Jag ska hem till Torun i Västerås och ha grillparty. Det ska bli skönt att ta det lite lugnt... Det är jättekul att jobba just nu. Alla är jättetrevliga! Jag får blommor, jättemycket beröm och en kund började till och med gråta bara "för att jag vaaaar så duktig". Hundarna blir fina, kunderna blir nöjda och jag är riktigt glad. Det är kul att gå till jobbet.
lördag 17 april 2010
Agility.
Tiden går fort. Vi var på vår första agilityträning för två dagar sedan. Jag var riktigt nervös innan, faktiskt. Dagen innan blev lite hysterisk, eftersom jag inte hade Pricillas vaccinationspapper. Som tur var hade jag börjat tidigt på jobbet den dagen, så jag hann åka till Morgongåva mellan jobbet och boxträningen. Kaos!
På agilitydagen regnade det för första gången på över en hel solig vecka... Typiskt. Pricilla blev krullig och förstod inte alls vitsen med att stå ute i kylan och regnet med massa dryga hundar som bara ville hälsa på henne. Hon hoppade upp i mitt knä så fort hon fick chansen, och när hon var tvungen att stå själv darrade hon som tusan. Jag tror att hon darrar lite extra bara för att man ska tycka synd om henne och plocka upp henne i famnen...
Vi tog en skogspromenad med de andra 11 deltagarna. Jag är glad över att vi slipper det de andra träningarna. Mina löparskor var inte direkt lämpade för lera, slask och snö... Pricilla skötte sig utmärkt. Hon löper, så hon fick många intresserade blickar från hanhundarna.
Efter promenaden lämnade vi ifrån oss hundarna och byggde upp hinder. Det var väldigt sorgligt! Jag hörde Pricillas sorgsna stämma genom kören av ylande hundar, och det skar i hjärtat. Jag hatar att lämna henne ensam. "Det här är bra träning" sa instruktören, och jag tänkte "Ja, speciellt för hundägarna...".
Vi parade ihop oss två och två. Jag var tillsammans med en kille som var lite äldre än mig. Han hade en jättegullig amstaffblandis som hette Babe. Hon var 1 år, jätteglad och hade ett sådant där tydligt kroppspråk som jag älskar. Det var väldigt skoj! Pricilla var hur duktig som helst. Jag lämnade henne i en bur när det inte var hennes tur, och när jag hämtade henne var hon så glad att hon inte behövde koppel. Hon sprang efter mig på två ben och nafsade i min jacka. "Där har vi den enda hunden som inte lämnar sin matte", muttrade ägaren till en av hundarna som tog några ärevarv runt banan efter varje övning.
Det var väldigt lätt att lära henne vad hon skulle göra - Ett enkelt hopphinder och tunnel. Hennes bästa belöning var att få komma till mig. Jag berömde henne ordentligt - Dansade och skuttade omkring med världens töntigaste röst. Det måste se hur fånigt ut som helst, men hon blev så stolt! Hon kände sig så duktig, och man kunde nästan se hur hon växte flera meter. Precis som de små hästungarna på Sorf när de fick "viktiga uppdrag" från "de stooora assistenterna"!
Vi hade otroligt kul, och tiden gick jättefort. Vi avslutade med att fika tillsammans i klubbstugan (där hundar tyvärr inte är välkomna), och när jag kom tillbaka till bilen hade hon somnat i baksätet. Det har aldrig hänt förut. Nu har hon sovit i två dagar... Det är jobbigt med agility. Speciellt om man löper.
På agilitydagen regnade det för första gången på över en hel solig vecka... Typiskt. Pricilla blev krullig och förstod inte alls vitsen med att stå ute i kylan och regnet med massa dryga hundar som bara ville hälsa på henne. Hon hoppade upp i mitt knä så fort hon fick chansen, och när hon var tvungen att stå själv darrade hon som tusan. Jag tror att hon darrar lite extra bara för att man ska tycka synd om henne och plocka upp henne i famnen...
Vi tog en skogspromenad med de andra 11 deltagarna. Jag är glad över att vi slipper det de andra träningarna. Mina löparskor var inte direkt lämpade för lera, slask och snö... Pricilla skötte sig utmärkt. Hon löper, så hon fick många intresserade blickar från hanhundarna.
Efter promenaden lämnade vi ifrån oss hundarna och byggde upp hinder. Det var väldigt sorgligt! Jag hörde Pricillas sorgsna stämma genom kören av ylande hundar, och det skar i hjärtat. Jag hatar att lämna henne ensam. "Det här är bra träning" sa instruktören, och jag tänkte "Ja, speciellt för hundägarna...".
Vi parade ihop oss två och två. Jag var tillsammans med en kille som var lite äldre än mig. Han hade en jättegullig amstaffblandis som hette Babe. Hon var 1 år, jätteglad och hade ett sådant där tydligt kroppspråk som jag älskar. Det var väldigt skoj! Pricilla var hur duktig som helst. Jag lämnade henne i en bur när det inte var hennes tur, och när jag hämtade henne var hon så glad att hon inte behövde koppel. Hon sprang efter mig på två ben och nafsade i min jacka. "Där har vi den enda hunden som inte lämnar sin matte", muttrade ägaren till en av hundarna som tog några ärevarv runt banan efter varje övning.
Det var väldigt lätt att lära henne vad hon skulle göra - Ett enkelt hopphinder och tunnel. Hennes bästa belöning var att få komma till mig. Jag berömde henne ordentligt - Dansade och skuttade omkring med världens töntigaste röst. Det måste se hur fånigt ut som helst, men hon blev så stolt! Hon kände sig så duktig, och man kunde nästan se hur hon växte flera meter. Precis som de små hästungarna på Sorf när de fick "viktiga uppdrag" från "de stooora assistenterna"!
Vi hade otroligt kul, och tiden gick jättefort. Vi avslutade med att fika tillsammans i klubbstugan (där hundar tyvärr inte är välkomna), och när jag kom tillbaka till bilen hade hon somnat i baksätet. Det har aldrig hänt förut. Nu har hon sovit i två dagar... Det är jobbigt med agility. Speciellt om man löper.
onsdag 7 april 2010
Officiell Vår
Jag sitter här och är lite illamående efter att ha läst artikeln om säljakt i senaste numret av Djurens Rätts klubbtidning... Usch! Otroligt vidrigt.
Nåja, jag ska skriva om något mer positivt... I måndags var jag, mamma och Emilie till Fyrishov. Det var vår födelsedagspresent till mamma. Jag älskade äventyrsbadet när jag var liten, så jag får alltid en speciell känsla när jag kommer dit. Nu var det ett tag sedan. Vi spenderade nog mest tid inne på relaxavdelningen, och det var otroligt mysigt. Det måste vi göra om!
Det var skönt att vara ledig vid påsk. Jag har otroligt mycket att göra på jobbet, vilket är väldigt kul. Just nu har jag nästan en veckas väntetid. Är inte det jättebra för att vara första året och allting?
Brukshundklubben i Sala har en agilitykurs snart. Jag funderar på att anmäla mig och Pricilla. Tyvärr är det på Torsdagar (mitt favoritboxpass!), så jag måste fundera lite.
Jag har sett blåsippor! Flera stycken! Och krokusar! Men inte en enda tussilago. Mystiskt. Det börjar bli riktig vår ute nu. Jag har till och med ätit årets första nya glass (Ben and Jerryglasspinnen från GB. Kakdeg och jordnötsmör - Sliskigt, men gott i små mängder). Det luktar grill ute när jag går hem på kvällarna. Lite mysigt är det faktiskt...
Nåja, jag ska skriva om något mer positivt... I måndags var jag, mamma och Emilie till Fyrishov. Det var vår födelsedagspresent till mamma. Jag älskade äventyrsbadet när jag var liten, så jag får alltid en speciell känsla när jag kommer dit. Nu var det ett tag sedan. Vi spenderade nog mest tid inne på relaxavdelningen, och det var otroligt mysigt. Det måste vi göra om!
Det var skönt att vara ledig vid påsk. Jag har otroligt mycket att göra på jobbet, vilket är väldigt kul. Just nu har jag nästan en veckas väntetid. Är inte det jättebra för att vara första året och allting?
Brukshundklubben i Sala har en agilitykurs snart. Jag funderar på att anmäla mig och Pricilla. Tyvärr är det på Torsdagar (mitt favoritboxpass!), så jag måste fundera lite.
Jag har sett blåsippor! Flera stycken! Och krokusar! Men inte en enda tussilago. Mystiskt. Det börjar bli riktig vår ute nu. Jag har till och med ätit årets första nya glass (Ben and Jerryglasspinnen från GB. Kakdeg och jordnötsmör - Sliskigt, men gott i små mängder). Det luktar grill ute när jag går hem på kvällarna. Lite mysigt är det faktiskt...
måndag 29 mars 2010
20 and Life
I början av den här veckan gissade jag att det skulle bli en bra vecka. Det blev det verkligen! Vardagarna har varit vardagliga, men mysiga. Jag har jobbat mycket och tränat en del.
Helgen var jättemysig. Pappa fyllde år i fredags. Vi gick upp tidigt och grattade honom. Han fick den nyaste Bandit Rockskivan av mig. Pricilla förstår inte alls vad vi håller på med. Varför har vi börjat gå upp jättetidigt bara för att sjunga konstiga låtar och gå in med mat till folks sovrum? Hon förstår att det är något roligt och speciellt. Hon blir väldigt glad.
Emilie kom och överraskade på kvällen! Det var jättekul. Väldigt oväntat.
Lördagen spenderades med att städa och baka. Det var min tur att fylla år på söndagen. Vi fixade 6 pajer och tårta... Mamma höll på att bryta ihop när Pricilla hade hittat fetaostpajen och ätit upp all fetaost på ena sidan. Hon älskar lyxiga ostar.
På söndagmorgon blev Pricilla väldigt fundersam över att hela familjen klampade in i vårat rum och sjung. Hon vaktar mitt rum i vanliga fall, så hon bjuffade lite och gick därifrån ett tag. Det var konstigt. Jag fick en massa bra saker! En slädhundstur i Jokkmokk, presentkort på floating och massage, träningskläder, dessertböcker, en vegetarisk kokbok och en massa lyxig choklad. Jag fick ett nytt bonsaiträd av Jocke! Den här gången ska jag inte lämna bort det när jag åker på semester... Mitt förra dog bara för det. Jag fick dessutom en specialbeställd tårta från Schelins - En blåbärsbomb med röd och svart marsipan. Så tajiskt! Så Fint! Så gott!
Nu är jag alltså 20 år. Vi är inne på Påskveckan. Tiden går så fort... Men jag känner ingen ångest. Många av mina vänner verkar ha någon slags ångest över att bli gamla. De känner någon slags press över att bli vuxna. Jag måste säga att jag inte förstår det överhuvudtaget. Jag känner nästan tvärtom. Som alla vet har jag ett väldigt barnsligt utseende, så folk tar mig ofta för att gå på gymnasiet eller till och med högstadiet. Ibland verkar folk ha svårt att ta mig på allvar.
Det stör mig inte så mycket egentligen. Min mamma har också alltid sett väldigt ung ut. Folk tog henne för att vara under 16 på tunnelbanan när hon var 25, och när hon fick barn var det många som trodde att hon var storasyster eller barnvakt. Hon tog tydligen väldigt illa upp på den tiden, men nu är hon jätteglad över att hon inte ser gammal ut fastän hon är farmor och allting, haha.
20 år och se ung ut... Jag tror att det är en bra grej. Det är många som säger att de skulle vilja spola tillbaka tiden och bli 20 igen. Jag är helt övertygad om att alla tider har sin egen charm, men det är nog en väldigt bra ålder. Man är fri i en värld av möjligheter och kan göra precis vad man vill. Ingen ser snett på en om man är lite galen och gör roliga saker, men man har ändå ansvar över sitt eget liv. Ja, jag lever nog i en bra tid.
Jag avslutar med en liten Pricillarapport... Jag har äntligen fått bort henes fixering av godis som enda belöning! Nu fungerar lek, leksak, gemenskap, beröm och kel lika bra. Underbart! Det är så jag vill ha det!
Helgen var jättemysig. Pappa fyllde år i fredags. Vi gick upp tidigt och grattade honom. Han fick den nyaste Bandit Rockskivan av mig. Pricilla förstår inte alls vad vi håller på med. Varför har vi börjat gå upp jättetidigt bara för att sjunga konstiga låtar och gå in med mat till folks sovrum? Hon förstår att det är något roligt och speciellt. Hon blir väldigt glad.
Emilie kom och överraskade på kvällen! Det var jättekul. Väldigt oväntat.
Lördagen spenderades med att städa och baka. Det var min tur att fylla år på söndagen. Vi fixade 6 pajer och tårta... Mamma höll på att bryta ihop när Pricilla hade hittat fetaostpajen och ätit upp all fetaost på ena sidan. Hon älskar lyxiga ostar.
På söndagmorgon blev Pricilla väldigt fundersam över att hela familjen klampade in i vårat rum och sjung. Hon vaktar mitt rum i vanliga fall, så hon bjuffade lite och gick därifrån ett tag. Det var konstigt. Jag fick en massa bra saker! En slädhundstur i Jokkmokk, presentkort på floating och massage, träningskläder, dessertböcker, en vegetarisk kokbok och en massa lyxig choklad. Jag fick ett nytt bonsaiträd av Jocke! Den här gången ska jag inte lämna bort det när jag åker på semester... Mitt förra dog bara för det. Jag fick dessutom en specialbeställd tårta från Schelins - En blåbärsbomb med röd och svart marsipan. Så tajiskt! Så Fint! Så gott!
Nu är jag alltså 20 år. Vi är inne på Påskveckan. Tiden går så fort... Men jag känner ingen ångest. Många av mina vänner verkar ha någon slags ångest över att bli gamla. De känner någon slags press över att bli vuxna. Jag måste säga att jag inte förstår det överhuvudtaget. Jag känner nästan tvärtom. Som alla vet har jag ett väldigt barnsligt utseende, så folk tar mig ofta för att gå på gymnasiet eller till och med högstadiet. Ibland verkar folk ha svårt att ta mig på allvar.
Det stör mig inte så mycket egentligen. Min mamma har också alltid sett väldigt ung ut. Folk tog henne för att vara under 16 på tunnelbanan när hon var 25, och när hon fick barn var det många som trodde att hon var storasyster eller barnvakt. Hon tog tydligen väldigt illa upp på den tiden, men nu är hon jätteglad över att hon inte ser gammal ut fastän hon är farmor och allting, haha.
20 år och se ung ut... Jag tror att det är en bra grej. Det är många som säger att de skulle vilja spola tillbaka tiden och bli 20 igen. Jag är helt övertygad om att alla tider har sin egen charm, men det är nog en väldigt bra ålder. Man är fri i en värld av möjligheter och kan göra precis vad man vill. Ingen ser snett på en om man är lite galen och gör roliga saker, men man har ändå ansvar över sitt eget liv. Ja, jag lever nog i en bra tid.
Jag avslutar med en liten Pricillarapport... Jag har äntligen fått bort henes fixering av godis som enda belöning! Nu fungerar lek, leksak, gemenskap, beröm och kel lika bra. Underbart! Det är så jag vill ha det!
fredag 26 mars 2010
Fullt Ös
Det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte har haft tid att blogga! Jag ska försöka återkomma lite senare.
Den här veckan har varit helt otroligt bra. Ikväll blir det tidernas tv-match - Falun mot AIK. Sista matchen i slutspelet. Jag ska se den i sällskap med mina föräldrar, svartvinbärstryfflar och god mat. Otroligt spännande!
Nu ska jag klippa en york och bada en malamute. Ingen rast, ingen vila.
Den här veckan har varit helt otroligt bra. Ikväll blir det tidernas tv-match - Falun mot AIK. Sista matchen i slutspelet. Jag ska se den i sällskap med mina föräldrar, svartvinbärstryfflar och god mat. Otroligt spännande!
Nu ska jag klippa en york och bada en malamute. Ingen rast, ingen vila.
tisdag 9 mars 2010
Tiden går fort när man har roligt!
Jag verkar vara den enda som har älskat den här vintern hela tiden. Nu börjar det töa i Sala... Det behövdes knappt en dag av plusgrader för att jag skulle ta på mig löparskorna och sticka ut och springa en timme. När isen börjar släppa från gatorna och man ser marken får jag alltid lust att springa. Det var jätteskönt! Nackdelen med aerobics är att man alltid måste kunna passa deras tider. Jag jobbar ofta ganska sent, så det fungerar inte alltid för mig.
Nu är alltså löparsäsongen igång. Och högsäsongen på jobbet. Det kommer nog att komma igång ännu mer till påsk... Jag har laddat upp med lite regnjackor och annat smått och gott till hundarna inför våren. Jag skulle gärna ha vinter en eller två månader till, men jag måste erkänna att våren har sina fördelar.
Min vän Bob är tillbaka i mellansverige! Han utbildar sig till journalist i Kalix, och nu är han i Sala/Stockholm för att praktisera på Close-Up. Han sa något väldigt viktigt; "Jag gör vad jag vill och jag vill vad jag gör". Vi är så lika, jag och Bob. Vi följer våra drömmar, gör vad vi vill och struntar i vad alla andra tycker både när det gäller stora och små saker. Vi har mål, EGNA mål, som vi kämpar för. Och vi är väldigt lyckliga.
Jag och Jocke var på Ikea i helgen. Jag köpte en bokhylla till mina mangaböcker och en glasmonter till mina CD-boxar... Det är inte rättvist att mina viktigaste ägodelar ska ligga på golvet eller i högar på skrivbordet.
Nu har Erika och Ebbe fått komma hem från BB. Jag hoppas att vi får komma och hälsa på snart. Tiden går så fort! Jag tycker att dem nyss berättade att det skulle komma en liten bebis. Jag har haft min salong i ett år nu. Efter påsk är det ett helt år sedan min första kund, och jag har redan haft Pricilla i ett halvår. Vart tar tiden vägen?
Nu är alltså löparsäsongen igång. Och högsäsongen på jobbet. Det kommer nog att komma igång ännu mer till påsk... Jag har laddat upp med lite regnjackor och annat smått och gott till hundarna inför våren. Jag skulle gärna ha vinter en eller två månader till, men jag måste erkänna att våren har sina fördelar.
Min vän Bob är tillbaka i mellansverige! Han utbildar sig till journalist i Kalix, och nu är han i Sala/Stockholm för att praktisera på Close-Up. Han sa något väldigt viktigt; "Jag gör vad jag vill och jag vill vad jag gör". Vi är så lika, jag och Bob. Vi följer våra drömmar, gör vad vi vill och struntar i vad alla andra tycker både när det gäller stora och små saker. Vi har mål, EGNA mål, som vi kämpar för. Och vi är väldigt lyckliga.
Jag och Jocke var på Ikea i helgen. Jag köpte en bokhylla till mina mangaböcker och en glasmonter till mina CD-boxar... Det är inte rättvist att mina viktigaste ägodelar ska ligga på golvet eller i högar på skrivbordet.
Nu har Erika och Ebbe fått komma hem från BB. Jag hoppas att vi får komma och hälsa på snart. Tiden går så fort! Jag tycker att dem nyss berättade att det skulle komma en liten bebis. Jag har haft min salong i ett år nu. Efter påsk är det ett helt år sedan min första kund, och jag har redan haft Pricilla i ett halvår. Vart tar tiden vägen?
söndag 7 mars 2010
Brorson!
Nu har äntligen lilla Tiger kommit! Jag har blivit faster!
Han såg inte ut som en Tiger när hans föräldrar fick se hans ansikte, så han ska få heta Ebbe istället. Tiger blir mellannamn.
Välkommen, Ebbe! Jag längtar tills vi får träffas!
Han såg inte ut som en Tiger när hans föräldrar fick se hans ansikte, så han ska få heta Ebbe istället. Tiger blir mellannamn.
Välkommen, Ebbe! Jag längtar tills vi får träffas!
fredag 5 mars 2010
Vårkänslor
Ibland är livet härligt! Som när man hinner ha en skön lunch med rostad blomkålssallad och the Ark i högtalarna. Jag har en sådan energi. Man kan inte tro att det är fredag och att jag har jobbat hela dagarna hela veckan...
Jag är otroligt inspirerad just nu. Jag vill utveckla företaget, träna, förbättra mina djurs terrarium, hålla på med föreningen och till och med städa! Jag kanske har vårkänslor? Den här månaden har jag äntligen kunnat ta ut lön igen. Jag firade med att shoppa på diverse webshops och tradera, så snart får jag hem nya badbomber från Lush och lite nya kläder. Det behövs verkligen! Det är så roligt. Jag har blivit en riktig shopaholic...
Nu när jag har fått pengar ska jag ta Pricilla till veterinären. Hon är antagligen lite lätt allergisk, så jag vill veta om de tycker att vi ska göra något åt det eller inte. Jag håller på varje dag med ögondroppar och tassalva, och varje vecka med öronrengöring. Så länge jag håller på med det verkar hon inte lida, men om det finns någon medicin som kan hjälpa henne vore det ju skönt.
Nej, nu ska jag trimma en border terrier. Sedan väntar en skön, mysig helg med fredagsmys.
Jag är otroligt inspirerad just nu. Jag vill utveckla företaget, träna, förbättra mina djurs terrarium, hålla på med föreningen och till och med städa! Jag kanske har vårkänslor? Den här månaden har jag äntligen kunnat ta ut lön igen. Jag firade med att shoppa på diverse webshops och tradera, så snart får jag hem nya badbomber från Lush och lite nya kläder. Det behövs verkligen! Det är så roligt. Jag har blivit en riktig shopaholic...
Nu när jag har fått pengar ska jag ta Pricilla till veterinären. Hon är antagligen lite lätt allergisk, så jag vill veta om de tycker att vi ska göra något åt det eller inte. Jag håller på varje dag med ögondroppar och tassalva, och varje vecka med öronrengöring. Så länge jag håller på med det verkar hon inte lida, men om det finns någon medicin som kan hjälpa henne vore det ju skönt.
Nej, nu ska jag trimma en border terrier. Sedan väntar en skön, mysig helg med fredagsmys.
söndag 28 februari 2010
Lugnt och Skönt
Den här helgen har jag tagit det lugnt, för en gångs skull. Jag, Jocke och Pricilla hade myskväll framför melodifestivalen igår. Jag åt vegetariska schnitzlar, Jocke åt revbensspjäll och Pricilla åt ungstorkad blodpudding. Helt okej!
Idag hade vi vår första fäktningslektion den här säsongen. Vi har äntligen börjat med grundkursen i medeltida fäktning med tyskt långsvärd. Jag hade hellre sett att vi tränade med kortsvärd + dolk, men det verkar bara vara jag som är intresserad av det. Långsvärd är också väldigt roligt, och det är helt klart bättre än ingen fäktning alls! Det är skönt att vara igång. Vi tränar dessutom i en hall i Västerås där jag brukade spela innebandycuper (och kolla på Johannes, tror jag) när jag var liten. Jag fick världens nostalgikick.
Det är trist att OS är slut nu, men vi har en del andra saker att tänka på. Hela familjen är på helspänn eftersom lilla Tiger kommer vilken dag som helst... Jag tror aldrig att både jag och mamma har flugit upp för att svara i telefonen när det ringer mitt i natten förut. Det är väldigt spännande! Jag lovar att säga till när han har kommit.
När jag såg dagens datum insåg jag att det bara är en månad kvar tills jag fyller 20. Jag vill göra något roligt då, men jag vet inte vad. Någon som har något förslag?
Idag hade vi vår första fäktningslektion den här säsongen. Vi har äntligen börjat med grundkursen i medeltida fäktning med tyskt långsvärd. Jag hade hellre sett att vi tränade med kortsvärd + dolk, men det verkar bara vara jag som är intresserad av det. Långsvärd är också väldigt roligt, och det är helt klart bättre än ingen fäktning alls! Det är skönt att vara igång. Vi tränar dessutom i en hall i Västerås där jag brukade spela innebandycuper (och kolla på Johannes, tror jag) när jag var liten. Jag fick världens nostalgikick.
Det är trist att OS är slut nu, men vi har en del andra saker att tänka på. Hela familjen är på helspänn eftersom lilla Tiger kommer vilken dag som helst... Jag tror aldrig att både jag och mamma har flugit upp för att svara i telefonen när det ringer mitt i natten förut. Det är väldigt spännande! Jag lovar att säga till när han har kommit.
När jag såg dagens datum insåg jag att det bara är en månad kvar tills jag fyller 20. Jag vill göra något roligt då, men jag vet inte vad. Någon som har något förslag?
söndag 21 februari 2010
Spännande helger, part II.
Här kommer fortsättningen - Varning för skryt. Den här Rammsteinresan är alltså Jockes julklapp till mig och min pappa. Jag var lite deppig över att jag missade biljettsläppet med 40 minuter - igen - och inte fick någon biljett. Jag letade efter billiga och säkra andrahandsbiljetter hela hösten, men när Rammstein bekräftades för Metaltown gav jag upp det projektet och fixade en Metaltownbiljett istället. Döm om min förvåning när Jocke kom och sa att han inte hade några julklappar, men "i alla fall skulle fixa så att jag fick se Rammstein"... Jag blev helt chockad. Jag satt där med en gapande mun och kunde knappt säga tack.
Nåväl. Vi lämnade min mamma och Nea hemma med Pricilla och Elliott. De skulle ha myskväll och se på melodifestivalen. De hade bunkrat upp med en massa chips, godis och andra roligheter, så det verkade inte gå någon nöd på dem.
Vi hade skämtat om att pappa skulle göra en massa dumma saker när vi träffade bandet innan... Inte helt osannolikt, kanske. På bussen på väg till Globen, mindre än 3 timmar innan bandet skulle upp på scen, satt "gubbarna" helt lugnt och pratade om hur de ska renovera båten. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Om jag hade varit med mina vänner hade vi antagligen köat i kylan hela dagen, varit lite galna och haft en fin allsång istället. Jag var väldigt förväntansfull, och jag tror faktiskt att pappa också var det även om han inte visade det så mycket...
Vi stod utanför Globen Gate och väntade ett tag, men av någon anledning fick inte vakterna gästlistan. Det var inte så illa att stå utanför och prata, men det var ganska kallt. Vi pratade om hur fort tekniken utvecklas (vadå, har inte internetbanken alltid funnits?) och myntade en del roliga citat som: "Lite mindre metal, lite mer kängor". Pappa skulle egentligen jämföra sina gamla vinterskor med mina röda stålhättskängor, men det lät som något kängpunksrelaterat...
Hur som helst. Efter ett tag tröttnade vi på snöstorm och bråkiga AIK-are, så Jocke ringde Paul Landers (gitarristen). Han skickade ned någon slags säkerhetssnubbe som hämtade oss (efter många om och men. Vilken av alla entréer är huvudentrén, liksom?). Vakterna och personalen försökte stoppa oss, men han snäste av dem på ett sådant där härligt jag-är-sänd-av-bandet-och-gör-vad-jag-vill-sätt och tog med oss ändå. De såg väl inte alltför nöjda ut. Han var mycket trevlig mot oss, i alla fall. Vi fick backstagepass och fick följa med bakom scenen direkt. Spännande!
Det är en helt ny värld för mig att vara med bakom allting. Vi gick omkring i en labyrint av korridorer. Jocke stannade och pratade med var och varannan person... Han är väldigt populär, min farbror. Clawfinger har ju turnerat med Rammstein förut, så han känner många som är inblandade. Vi blev presenterade för alla, och det var väldigt skoj. Vi fick komma in i cateringen, fast vi inte fick egentligen. Vi drack lite kaffe och tog det lugnt i några minuter innan vi gick in och träffade bandet.
Jag hade inte alls räknat med att jag skulle få prata med alla sådär mycket. Jag trodde mest att vi kanske skulle se dem på avstånd när de var upptagna, men vi möttes av en asglad Paul som hoppade fram och hälsade. Vi fick gå in i hans rum och hänga av oss kläderna. Vi träffade Till Lindemann (sångaren) som var lika party som Paul. Vi blev fint presenterade, tog i hand och jag fick en öl. I min lilla fanhjärna är det väldigt mycket status att få en öl av sångaren i Rammstein, haha. Jag brukar tycka att det är coolt att lyckas röra bandmedlemmarna när de står på scenen annars. De pratade med oss, drack ägglikör (AJ-likuuuuuur!) och lärde sig att säga "jag vill smiska dig" på svenska. Jag höll på att skratta ihjäl mig emellanåt.
Efter att vi pratat med dem ett tag fick vi träffa resten av bandet. Vi fick komma in i allas rum och prata med alla. Det var väldigt häftigt! Alla var väldigt glada och sociala. Jag hade inte väntat mig det. Paul visade oss runt, och efter ett vi umgåtts ett tag och det var dags för dem att förbereda sig inför showen fick vi varsitt pass till efterfesten också. Vid det laget hade förbandet redan gått upp på scenen, så vi satt och softade och drack öl istället. Vi insåg att Jockes penicillin (han hade haft halsfluss hela veckan) och min mobil var inlåst i Pauls rum, så vi bestämde en mötesplats efter spelningen.
Vi gick och kollade bakom scenen. Jocke och allt folk han kände förklarade lite hur ljudet fungerade och så. Jag fick ett plektrum av en snäll person. Bob skickade ett sms lite lägligt och berättade att han var hemma i Sala. Jag svarade något i stil med "Om det inte vore för att jag är backstage på Rammstein skulle jag säga hej och ge dig en kram ;)", och fick "Du är ett as och jag hatar dig, kvinna. <3" till svar. Typiskt mig och Bob. Vi är ganska bra på att spy kärleksfull galla över varandra.
Till slut var det dags att hitta en bra plats att stå på. Först gick vi till ljudkillen som står i en fin liten fyrkant i mitten av ståplatserna. Vi fick egentligen inte vara där heller, men han vinkade in oss förbi vakterna. Jocke har bra kontakter! Man såg scenen väldigt bra där. Tanken är ju att ljudfolket ska ha överblick över allting hela tiden. Jag blev till och med erbjuden att sitta på en mystisk låda så att jag skulle komma upp och garanterat se hela scenen. Det var ett frestande erbjudandet, men... Jag hade spanat in folket innanför skitstängslet (skitstängslet = internskämt mellan mig och Bob som har blivit ett riktigt ord. Det är alltså stängslet som skiljer ståplatserna från varandra på stora arenor). Det kändes så fel att stå i en skyddande bur tillsammans med ett VIP-barn som var son till någon som kände bandet. Jag åker inte på spelningar för att SE showen. Jag vill känna den. Uppleva den - Med alla mina sinnen.
Det var ingen konst att komma innanför skitstängslet med mitt backstagepass. Jag hoppade omkring i moshpiten hela konserten och var väl lite här och där i mitten framför scenen. Jag hittade inte några trogna galningar som jag höll ihop med hela tiden den här gången. Det var otroligt bra och roligt! Det blev en helt annan grad av show på Rammstein, om man jämför med t ex depeche och maiden. Som alla vet använder dem sjukt mycket saker som brinner och sprängs, så det blir väldigt varmt framför scenen. Det luktar fint av svavel och gas, och de roar sig dessutom med att spruta skum över oss, pudra oss med konfetti som fastnar i skummet och åka ut med en båt som hålls upp av publikens händer. Det var spännande! Det enda negativa med det var väl att många koncentrerade sig mer på att filma, ta kort eller bra njuta av showen istället för att mosha som idioter. Det tycker jag är lite tråkigt, men det fanns gott om galningar till mig ändå.
Jag måste nog vara tråkig och tycka att Feuer Frei var bäst. Det är min favoritlåt... Den är så röjig! Jag såg till och med halva scenshowen på den låten, för jag hittade ett par axlar att sitta på. Bandet såg lite förvånade ut. Jag tror inte att de förväntade sig att hitta mig på någons axlar mitt i moshen... De andra VIP-släktingarna satt i säkert förvar någonstans och kollade på showen. Du Hast var mäktig för att alla kan den så bra, och Sonne är härlig för att den är så headbangvänlig. Jag gillade många av de nya låtarna också, fast jag tyvärr inte kommer ihåg vad de heter just nu. Jag har varit dålig på att lyssna på deras nya album. Under Pussy lyckades jag hamna tillsammans med några killar som antagligen hade rökt eller tagit något olämpligt. Det började bli lite obehagligt när de tog av sig sina kläder och blev lite VÄL klängiga... Men jag hittade några andra som röjde och hade kul utan att ta texten på för stort allvar.
Efter spelningen var jag svettig och fin med gammal konfetti i ansiktet och håret fullt av intorkat skum... Alla kollade lite konstigt på mig när jag gick backstage för att vänta på Jocke och pappa. Det visade sig att de tydligen inte fick komma in, så efter ett tag klättrade jag upp på läktaren till dem. Efter många om och men gick vi till efterfesten. Den var inte SÅ imponerande... Den bestod av en massa groupiefjortisar och vänner till bandet. Partyroomet var ett omklädningsrum med lite färgat ljus och konstig musik... Sådan där musik som de spelar om man går ut på typ Statt i Sala. Men ja. Vi var där ett tag, pratade med folk och drack lite öl, men det dröjde inte så länge innan vi gick ut i korridoren utanför. Eftersom våra kläder var inne hos Paul var vi tvungna att vänta på att de skulle komma ner till festen.
Det var ganska kul ändå. Det blev ännu bättre när bandet kom ned. Vi fick våra kläder ganska snabbt, men eftersom vi skulle få skjuts hem av Andre var vi tvungna att vänta på att hans son skulle fixa foton och autografer från alla bandmedlemmar. Gulligt. Jag tycker att det var helt okej att stå där och kolla på bandmedlemmarna, faktiskt. När de dessutom började spela depeche mode var jag nästan på väg in för att dansa med groupietjejerna, men då var det dags att gå.
Vi slussades ut på helt fel sida av globen och fick gå genom hela området i iskall snöstorm, men det gjorde ingenting. Vi sov hos Jocke och Nea under natten. När vi vaknade åt vi frukost framför reprisen av melodifestivalen. Vi skrattade lite åt Crucified Barbaras lilla eldshow som var väldigt fjantig i jämförelse med gårdagens inferno. Vi åkte hem ganska tidigt eftersom pappa ville hem och spela innebandy. Idag har jag haft slappdag med bastu, varma bad och godis... Skönt. Jag och pappa har gått runt och sjungt BANG BANG!! hela dagen. Mamma tycker inte att vi är riktigt kloka, tror jag. Jag har mer träningsvärk i vaderna än jag hade efter afrodansen i torsdags. Det är jobbigt att hoppa med kängor i två timmar.
Det mest oväntade på hela kvällen var att en kille i Globenpersonalen kände igen mig. "DU! Du var på depeche, va?" hörde jag bakom mig. - "Ja?", sa jag förvånat, och han svarade "Ja, jag kände igen dig". Mycket mystiskt. Man kan sammanfatta det här inlägget med att vi hade en väldigt trevlig kväll! Alla var mycket nöjda - till och med mamma och Nea. Till och med Pricilla fick myskväll med korv och en plats i soffan. Jag ser redan fram emot att se Rammstein igen på Metaltown. Då har jag Bob med mig. Då blir det drag.
Om Jocke skulle läsa det här - Tack än en gång! Det var världens bästa julklapp!
Nåväl. Vi lämnade min mamma och Nea hemma med Pricilla och Elliott. De skulle ha myskväll och se på melodifestivalen. De hade bunkrat upp med en massa chips, godis och andra roligheter, så det verkade inte gå någon nöd på dem.
Vi hade skämtat om att pappa skulle göra en massa dumma saker när vi träffade bandet innan... Inte helt osannolikt, kanske. På bussen på väg till Globen, mindre än 3 timmar innan bandet skulle upp på scen, satt "gubbarna" helt lugnt och pratade om hur de ska renovera båten. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Om jag hade varit med mina vänner hade vi antagligen köat i kylan hela dagen, varit lite galna och haft en fin allsång istället. Jag var väldigt förväntansfull, och jag tror faktiskt att pappa också var det även om han inte visade det så mycket...
Vi stod utanför Globen Gate och väntade ett tag, men av någon anledning fick inte vakterna gästlistan. Det var inte så illa att stå utanför och prata, men det var ganska kallt. Vi pratade om hur fort tekniken utvecklas (vadå, har inte internetbanken alltid funnits?) och myntade en del roliga citat som: "Lite mindre metal, lite mer kängor". Pappa skulle egentligen jämföra sina gamla vinterskor med mina röda stålhättskängor, men det lät som något kängpunksrelaterat...
Hur som helst. Efter ett tag tröttnade vi på snöstorm och bråkiga AIK-are, så Jocke ringde Paul Landers (gitarristen). Han skickade ned någon slags säkerhetssnubbe som hämtade oss (efter många om och men. Vilken av alla entréer är huvudentrén, liksom?). Vakterna och personalen försökte stoppa oss, men han snäste av dem på ett sådant där härligt jag-är-sänd-av-bandet-och-gör-vad-jag-vill-sätt och tog med oss ändå. De såg väl inte alltför nöjda ut. Han var mycket trevlig mot oss, i alla fall. Vi fick backstagepass och fick följa med bakom scenen direkt. Spännande!
Det är en helt ny värld för mig att vara med bakom allting. Vi gick omkring i en labyrint av korridorer. Jocke stannade och pratade med var och varannan person... Han är väldigt populär, min farbror. Clawfinger har ju turnerat med Rammstein förut, så han känner många som är inblandade. Vi blev presenterade för alla, och det var väldigt skoj. Vi fick komma in i cateringen, fast vi inte fick egentligen. Vi drack lite kaffe och tog det lugnt i några minuter innan vi gick in och träffade bandet.
Jag hade inte alls räknat med att jag skulle få prata med alla sådär mycket. Jag trodde mest att vi kanske skulle se dem på avstånd när de var upptagna, men vi möttes av en asglad Paul som hoppade fram och hälsade. Vi fick gå in i hans rum och hänga av oss kläderna. Vi träffade Till Lindemann (sångaren) som var lika party som Paul. Vi blev fint presenterade, tog i hand och jag fick en öl. I min lilla fanhjärna är det väldigt mycket status att få en öl av sångaren i Rammstein, haha. Jag brukar tycka att det är coolt att lyckas röra bandmedlemmarna när de står på scenen annars. De pratade med oss, drack ägglikör (AJ-likuuuuuur!) och lärde sig att säga "jag vill smiska dig" på svenska. Jag höll på att skratta ihjäl mig emellanåt.
Efter att vi pratat med dem ett tag fick vi träffa resten av bandet. Vi fick komma in i allas rum och prata med alla. Det var väldigt häftigt! Alla var väldigt glada och sociala. Jag hade inte väntat mig det. Paul visade oss runt, och efter ett vi umgåtts ett tag och det var dags för dem att förbereda sig inför showen fick vi varsitt pass till efterfesten också. Vid det laget hade förbandet redan gått upp på scenen, så vi satt och softade och drack öl istället. Vi insåg att Jockes penicillin (han hade haft halsfluss hela veckan) och min mobil var inlåst i Pauls rum, så vi bestämde en mötesplats efter spelningen.
Vi gick och kollade bakom scenen. Jocke och allt folk han kände förklarade lite hur ljudet fungerade och så. Jag fick ett plektrum av en snäll person. Bob skickade ett sms lite lägligt och berättade att han var hemma i Sala. Jag svarade något i stil med "Om det inte vore för att jag är backstage på Rammstein skulle jag säga hej och ge dig en kram ;)", och fick "Du är ett as och jag hatar dig, kvinna. <3" till svar. Typiskt mig och Bob. Vi är ganska bra på att spy kärleksfull galla över varandra.
Till slut var det dags att hitta en bra plats att stå på. Först gick vi till ljudkillen som står i en fin liten fyrkant i mitten av ståplatserna. Vi fick egentligen inte vara där heller, men han vinkade in oss förbi vakterna. Jocke har bra kontakter! Man såg scenen väldigt bra där. Tanken är ju att ljudfolket ska ha överblick över allting hela tiden. Jag blev till och med erbjuden att sitta på en mystisk låda så att jag skulle komma upp och garanterat se hela scenen. Det var ett frestande erbjudandet, men... Jag hade spanat in folket innanför skitstängslet (skitstängslet = internskämt mellan mig och Bob som har blivit ett riktigt ord. Det är alltså stängslet som skiljer ståplatserna från varandra på stora arenor). Det kändes så fel att stå i en skyddande bur tillsammans med ett VIP-barn som var son till någon som kände bandet. Jag åker inte på spelningar för att SE showen. Jag vill känna den. Uppleva den - Med alla mina sinnen.
Det var ingen konst att komma innanför skitstängslet med mitt backstagepass. Jag hoppade omkring i moshpiten hela konserten och var väl lite här och där i mitten framför scenen. Jag hittade inte några trogna galningar som jag höll ihop med hela tiden den här gången. Det var otroligt bra och roligt! Det blev en helt annan grad av show på Rammstein, om man jämför med t ex depeche och maiden. Som alla vet använder dem sjukt mycket saker som brinner och sprängs, så det blir väldigt varmt framför scenen. Det luktar fint av svavel och gas, och de roar sig dessutom med att spruta skum över oss, pudra oss med konfetti som fastnar i skummet och åka ut med en båt som hålls upp av publikens händer. Det var spännande! Det enda negativa med det var väl att många koncentrerade sig mer på att filma, ta kort eller bra njuta av showen istället för att mosha som idioter. Det tycker jag är lite tråkigt, men det fanns gott om galningar till mig ändå.
Jag måste nog vara tråkig och tycka att Feuer Frei var bäst. Det är min favoritlåt... Den är så röjig! Jag såg till och med halva scenshowen på den låten, för jag hittade ett par axlar att sitta på. Bandet såg lite förvånade ut. Jag tror inte att de förväntade sig att hitta mig på någons axlar mitt i moshen... De andra VIP-släktingarna satt i säkert förvar någonstans och kollade på showen. Du Hast var mäktig för att alla kan den så bra, och Sonne är härlig för att den är så headbangvänlig. Jag gillade många av de nya låtarna också, fast jag tyvärr inte kommer ihåg vad de heter just nu. Jag har varit dålig på att lyssna på deras nya album. Under Pussy lyckades jag hamna tillsammans med några killar som antagligen hade rökt eller tagit något olämpligt. Det började bli lite obehagligt när de tog av sig sina kläder och blev lite VÄL klängiga... Men jag hittade några andra som röjde och hade kul utan att ta texten på för stort allvar.
Efter spelningen var jag svettig och fin med gammal konfetti i ansiktet och håret fullt av intorkat skum... Alla kollade lite konstigt på mig när jag gick backstage för att vänta på Jocke och pappa. Det visade sig att de tydligen inte fick komma in, så efter ett tag klättrade jag upp på läktaren till dem. Efter många om och men gick vi till efterfesten. Den var inte SÅ imponerande... Den bestod av en massa groupiefjortisar och vänner till bandet. Partyroomet var ett omklädningsrum med lite färgat ljus och konstig musik... Sådan där musik som de spelar om man går ut på typ Statt i Sala. Men ja. Vi var där ett tag, pratade med folk och drack lite öl, men det dröjde inte så länge innan vi gick ut i korridoren utanför. Eftersom våra kläder var inne hos Paul var vi tvungna att vänta på att de skulle komma ner till festen.
Det var ganska kul ändå. Det blev ännu bättre när bandet kom ned. Vi fick våra kläder ganska snabbt, men eftersom vi skulle få skjuts hem av Andre var vi tvungna att vänta på att hans son skulle fixa foton och autografer från alla bandmedlemmar. Gulligt. Jag tycker att det var helt okej att stå där och kolla på bandmedlemmarna, faktiskt. När de dessutom började spela depeche mode var jag nästan på väg in för att dansa med groupietjejerna, men då var det dags att gå.
Vi slussades ut på helt fel sida av globen och fick gå genom hela området i iskall snöstorm, men det gjorde ingenting. Vi sov hos Jocke och Nea under natten. När vi vaknade åt vi frukost framför reprisen av melodifestivalen. Vi skrattade lite åt Crucified Barbaras lilla eldshow som var väldigt fjantig i jämförelse med gårdagens inferno. Vi åkte hem ganska tidigt eftersom pappa ville hem och spela innebandy. Idag har jag haft slappdag med bastu, varma bad och godis... Skönt. Jag och pappa har gått runt och sjungt BANG BANG!! hela dagen. Mamma tycker inte att vi är riktigt kloka, tror jag. Jag har mer träningsvärk i vaderna än jag hade efter afrodansen i torsdags. Det är jobbigt att hoppa med kängor i två timmar.
Det mest oväntade på hela kvällen var att en kille i Globenpersonalen kände igen mig. "DU! Du var på depeche, va?" hörde jag bakom mig. - "Ja?", sa jag förvånat, och han svarade "Ja, jag kände igen dig". Mycket mystiskt. Man kan sammanfatta det här inlägget med att vi hade en väldigt trevlig kväll! Alla var mycket nöjda - till och med mamma och Nea. Till och med Pricilla fick myskväll med korv och en plats i soffan. Jag ser redan fram emot att se Rammstein igen på Metaltown. Då har jag Bob med mig. Då blir det drag.
Om Jocke skulle läsa det här - Tack än en gång! Det var världens bästa julklapp!
Spännande helger, part I.
Nu är jag hemkommen efter ytterligare en händelserik helg. Sedan jag bloggade senast har jag varit med om två mycket roliga och spännande helger... Först var jag på lajvet Vid Vägens Ände i Thulekampanjen. Det var ett tag sedan jag lajvade. Jag hade ingen inspiration dagarna innan, och verkligen inga förväntningar alls. Till min stora förvåning blev det ett otroligt roligt lajv - Ett av de bästa någonsin, faktiskt. Glädje, dubbelspel, adrenalin och många starka känslor tillsammans med otroligt god mat och härlig feststämning. Klockrent!
Jag fick ett väldigt blodad lajvtand, så nu blir det antagligen Kastaria i sommar. Det känns inte lika tungt att arrangera Frosthjärta heller.
Men, det som är färskast i mitt minne är förstås den här helgen. Den började på fredagen med en försenad tågresa tillsammans med min syrras gamla skolkamrat Anders Persson. Oväntat och roligt. Jag och syrran gick på Castlevania - The Concert i Stockholms Konserthus (http://www.castlevaniaconcert.com/). Det är en konsert med tv-spellsmusik som spelas av en symfoniorkester, precis som Play som vi har varit på tidigare några gånger, men den här gången var det bara musik från Castlevaniaspelen.
Konserten var väldigt bra. Det var många låtar från mitt favoritspel Symphony of the Night. Arrangörerna hade lite roliga scenkläder och teaterspexade lite. Det var väldigt trevlig stämning. Det var en väldig blandning på folk i publiken. Jag hade väntat mig fler cosplayare och vampyrfjortisar, men det gjorde väl inte så mycket att dem höll sig borta... Det enda negativa med hela konserten var att gästpianisten kom helt i otakt på den enda låten från Aria of Sorrow. Konstigt nog verkade inte resten av publiken märka det.
Det roligaste var kontrasten mellan mig och Emilie. Hon, som är sådär övermusikalisk och pluggar musik, lade märke till alla brister och finesser i arrangeringen. Jag märkte inte ens hälften av alla saker. Jag är däremot lite sådär nördig, så jag märkte alla nördgrejer som de smög in överallt. Han som spelade orgel var utklädd till en karaktär i spelen. Ibland gjorde han små poser som är hämtade ur spelen. I slutet sa arrangörerna en massa citat från spelen. Jag satt och asgarvade, men Emilie fattade ingenting. När Emilie störde sig på fantasilösa arrangeringar störde jag mig på folk som gick runt med piskor utan att kunna hantera dem. Kul!
Efter konserten gick vi till en restaurang och åt mat. Jag tog en vegetarisk foccacia och en smoothie. Typisk Tajmat. Jag älskar cafémat! Sen åkte vi hem till Emilie. Hon somnade ganska fort, så jag låg och läste ett tag.
Lördagmorgonen var väldigt mysig! Jag lånade ett nattlinne av Emilie, som jag hade på mig hela förmiddagen. Vi åt jättegod gröt, lyssnade på folkmusik, såg på Seinfeld och drack kaffe. Efter ett tag kom våra föräldrar och Pricilla med tårta. Stackars Emilie blev sjuk, men förutom det var det väldigt mysigt.
Efter Emilievisiten bar det av till min farbror Jocke, hans fru Nea och min kusin Elliott. Vi åt god mat, beundrade deras nya tv och hade mysigt i några timmar innan vi satte oss på bussen till Globen för att se... RAMMSTEIN! Det får bli ett eget blogginlägg, för annars kommer ingen orka läsa det.
Jag fick ett väldigt blodad lajvtand, så nu blir det antagligen Kastaria i sommar. Det känns inte lika tungt att arrangera Frosthjärta heller.
Men, det som är färskast i mitt minne är förstås den här helgen. Den började på fredagen med en försenad tågresa tillsammans med min syrras gamla skolkamrat Anders Persson. Oväntat och roligt. Jag och syrran gick på Castlevania - The Concert i Stockholms Konserthus (http://www.castlevaniaconcert.com/). Det är en konsert med tv-spellsmusik som spelas av en symfoniorkester, precis som Play som vi har varit på tidigare några gånger, men den här gången var det bara musik från Castlevaniaspelen.
Konserten var väldigt bra. Det var många låtar från mitt favoritspel Symphony of the Night. Arrangörerna hade lite roliga scenkläder och teaterspexade lite. Det var väldigt trevlig stämning. Det var en väldig blandning på folk i publiken. Jag hade väntat mig fler cosplayare och vampyrfjortisar, men det gjorde väl inte så mycket att dem höll sig borta... Det enda negativa med hela konserten var att gästpianisten kom helt i otakt på den enda låten från Aria of Sorrow. Konstigt nog verkade inte resten av publiken märka det.
Det roligaste var kontrasten mellan mig och Emilie. Hon, som är sådär övermusikalisk och pluggar musik, lade märke till alla brister och finesser i arrangeringen. Jag märkte inte ens hälften av alla saker. Jag är däremot lite sådär nördig, så jag märkte alla nördgrejer som de smög in överallt. Han som spelade orgel var utklädd till en karaktär i spelen. Ibland gjorde han små poser som är hämtade ur spelen. I slutet sa arrangörerna en massa citat från spelen. Jag satt och asgarvade, men Emilie fattade ingenting. När Emilie störde sig på fantasilösa arrangeringar störde jag mig på folk som gick runt med piskor utan att kunna hantera dem. Kul!
Efter konserten gick vi till en restaurang och åt mat. Jag tog en vegetarisk foccacia och en smoothie. Typisk Tajmat. Jag älskar cafémat! Sen åkte vi hem till Emilie. Hon somnade ganska fort, så jag låg och läste ett tag.
Lördagmorgonen var väldigt mysig! Jag lånade ett nattlinne av Emilie, som jag hade på mig hela förmiddagen. Vi åt jättegod gröt, lyssnade på folkmusik, såg på Seinfeld och drack kaffe. Efter ett tag kom våra föräldrar och Pricilla med tårta. Stackars Emilie blev sjuk, men förutom det var det väldigt mysigt.
Efter Emilievisiten bar det av till min farbror Jocke, hans fru Nea och min kusin Elliott. Vi åt god mat, beundrade deras nya tv och hade mysigt i några timmar innan vi satte oss på bussen till Globen för att se... RAMMSTEIN! Det får bli ett eget blogginlägg, för annars kommer ingen orka läsa det.
torsdag 11 februari 2010
Nostalgi och Mys
Idag har jag tagit det lugnt. Det enda jag gjorde på jobbet var att pyssla med Pricilla. Sen gick jag hem och slappade resten av dagen... Kaffe, singstar och bläddrande i kokböcker. Lagom ansträngade idag.
Jag har Just Like Heaven med the Cure i huvudet. Jag läste texten på mitt nya singstar igår, och jag har inte förstått att den är så sorglig tidigare. Jag fick tårar i ögonen.
Jag håller på och förbereder inför Alla Hjärtans Dag. Många säger att det bara är en lömsk dag för att få folk att handla mer, men i så fall är jag en väldigt lättmanipulerad konsument... Jag tycker att Alla Hjärtans Dag är jättemysigt. Jag sitter redan och förbereder desserten.
Jag hittade en massa bilder från studentbalen. Tänk att man har varit såhär fin?
Jag har Just Like Heaven med the Cure i huvudet. Jag läste texten på mitt nya singstar igår, och jag har inte förstått att den är så sorglig tidigare. Jag fick tårar i ögonen.
Jag håller på och förbereder inför Alla Hjärtans Dag. Många säger att det bara är en lömsk dag för att få folk att handla mer, men i så fall är jag en väldigt lättmanipulerad konsument... Jag tycker att Alla Hjärtans Dag är jättemysigt. Jag sitter redan och förbereder desserten.
Jag hittade en massa bilder från studentbalen. Tänk att man har varit såhär fin?
Erika gjorde ett otroligt bra jobb med håret och sminkningen. Jag är fortfarande imponerad.
onsdag 3 februari 2010
Ljus Framtid
Jag sitter och lyssnar på Helloweens nya Unarmed: Best of 25th Anniversary. Det är alltid kul att höra sina favoritlåtar akustiska, men ibland blir det lite för mycket gospelkänsla för min smak. Eagle Fly Free var lite intressant. Den skulle kunna vara hämtad ur någon Disneyfilm, typ Lejonkungen.
Jag håller på med ett projekt för att få Tharos och Pricilla att äta. Båda två är lite kinkiga med maten. Min tanke är att jag inte ska skämma bort dem för mycket och att de äter när de blir hungriga, men jag har svårt att bara stå och se på när mina skyddslingar blir magrare och magrare framför mina ögon... Så ja. Pricilla äter aldrig på morgonen, så nu får hon "god frukost". Jag blandar ut hennes mat med smaskigheter som leverpastej, ägg och lite mejeriprodukter. På kvällen matar jag henne i början, så att hon förstår att maten inte är så tokig ändå. Det fungerar hittills.
Tharos har fått för sig att de vuxna kackerlackorna med vingar är äckliga, så han får bara nymfer. Han får bara ett fåtal varje gång, så matar jag honom oftare istället. Jag hoppas att de börjar lägga på sig lite snart...
Det här året har verkligen potential att bli något riktigt bra. Jag har fått en riktig kickstart. Trots lågsäsong på jobbet och bristande tid med Jocke mår jag helt otroligt bra! Det har hänt något med mig. Snart kommer dessutom Tiger - Johannes och Erikas bebis - och det ska bli jättekul! Det är faktiskt roligare än alla spännande festivaler och spelningar jag har biljetter till.
Jag fick av en slump (ett litet häfte som delades ut på depeche) reda på att Blind Guardian kommer hit i oktober! De släpper dessutom en ny skiva i år. Det är lite roligt, för jag har sagt hela tiden att "nu fattar bara Blind Guardian och Manowar. Sen kan det inte bli bättre". Det första jag gjorde var att ringa till Tess!
Nästa roliga sak, förutom lajv, alla hjärtans dag och sådant, blir Castlevaniakonserten med min syrra Emilie. Det går nästan lite FÖR bra just nu. Jag passar på att njuta medan jag kan.
Jag håller på med ett projekt för att få Tharos och Pricilla att äta. Båda två är lite kinkiga med maten. Min tanke är att jag inte ska skämma bort dem för mycket och att de äter när de blir hungriga, men jag har svårt att bara stå och se på när mina skyddslingar blir magrare och magrare framför mina ögon... Så ja. Pricilla äter aldrig på morgonen, så nu får hon "god frukost". Jag blandar ut hennes mat med smaskigheter som leverpastej, ägg och lite mejeriprodukter. På kvällen matar jag henne i början, så att hon förstår att maten inte är så tokig ändå. Det fungerar hittills.
Tharos har fått för sig att de vuxna kackerlackorna med vingar är äckliga, så han får bara nymfer. Han får bara ett fåtal varje gång, så matar jag honom oftare istället. Jag hoppas att de börjar lägga på sig lite snart...
Det här året har verkligen potential att bli något riktigt bra. Jag har fått en riktig kickstart. Trots lågsäsong på jobbet och bristande tid med Jocke mår jag helt otroligt bra! Det har hänt något med mig. Snart kommer dessutom Tiger - Johannes och Erikas bebis - och det ska bli jättekul! Det är faktiskt roligare än alla spännande festivaler och spelningar jag har biljetter till.
Jag fick av en slump (ett litet häfte som delades ut på depeche) reda på att Blind Guardian kommer hit i oktober! De släpper dessutom en ny skiva i år. Det är lite roligt, för jag har sagt hela tiden att "nu fattar bara Blind Guardian och Manowar. Sen kan det inte bli bättre". Det första jag gjorde var att ringa till Tess!
Nästa roliga sak, förutom lajv, alla hjärtans dag och sådant, blir Castlevaniakonserten med min syrra Emilie. Det går nästan lite FÖR bra just nu. Jag passar på att njuta medan jag kan.
måndag 1 februari 2010
Nördig utvärdering av Depeche
Ah, nu är jag utvilad efter depechekonserten i Globen igår. Det var en väldigt bra idé att ta sovmorgon dagen efter och få lite ordning på nacken...
Nu har jag fått revansch efter Arvika! Jag åkte dit tidigt på eftermiddagen för att köa till mig en bra plats. Scenen var uppbyggd med en catwalkramp, och jag lyckades få en plats precis i hörnet mellan rampen och scenen. Jag stod längst fram vid stängslet och hade nog den bästa platsen när det gäller att se bra. Jag hade full koll på allt hela tiden. Första gången på depeche! Tidigare har jag bara kunnat se bandet när jag sitter på folks axlar...
Setlisten var helt okej. Den började bra med in chains, hole to feed och wrong från den nya skivan. Jag och nördarna som stod längst fram sjöng med och tyckte att det var bra, men majoriteten av publiken verkade tyvärr inte ha koll på de nya låtarna. De stod mest och såg uttråkade ut. Efter det körde dem walking in my shoes och it's no good efter varandra... Det är mina hatlåtar, tillsammans med come back (som jag i alla fall slapp den här gången!). Det fick lite fart på publiken i alla fall, och jag hämtade andan lite. De hade en väldigt fin bakgrund på skärmen under WIMS, så jag passade på att njuta av den och att se bandet för en gång skull. Jag tänkte att det var skönt att ha de tråkiga låtarna avklarade så snabbt. Av någon anledning envisas de alltid med att spela dem live.
Sen blev det question of time! Då blev det drag! Draget dog med vackra Precious, och jag fick tårar i ögonen för att Gore såg så himla ledsen ut. Det är en stark låt.
Jag tycker, oväntat nog, att in your room var en av de bästa låtarna. Den var nog bäst tillsammans med Gores tre låtar. Gore är min gud. Alla andra skrek när Dave tog av sig kläderna... Förutom jag, som skrek när Gore bytte gitarr. Det var mäktigt att se honom på så nära håll, och till och med få ögonkontakt... Jag agerade "liten tjej som står längst fram och ylar och gråter" under hans låtar. Det var riktigt kul att höra honom sjunga Insight. Det var första gången för mig. Dressed in Black är alltid otrolig.. Speciellt när Gore sjunger den. Det var helt fantastiskt! Jag älskar den här versionen av Home också, så jag är helnöjd. Inte som på Arvika när han bara fick sjunga en enda låt.
Den största överraskningen under kvällen var förbandet, Nitzer Ebb. De var asbra! Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare av någon anledning, men det ska det bli ändring på.
Det mest negativa var att publiken var så lugn. Jag antar att jag får acceptera att synthfolket helt enkelt inte är lika galna som metalfolket, men jag trodde faktiskt att det skulle vara lite mer drag längst fram. Jag hade inte ens tryck mot ryggen! Då har man i och för sig gott om plats för att dansa, men det blir helt fel för mig. Jag hade en liten tjej bredvid mig som ville leka lite med mig. Vi dansade tillsammans, hoppade och ylade i kör. Det var kul. Jag önskade att hela publiken kunde vara så...
Den största kicken för mig var under I Feel You. Dave och Martin headbangade, och jag gjorde förstås likadant. Det är ingen stor grej för mig - Man GÖR så. När jag slutade och tittade upp på verkligheten efter ett ganska bra tag upptäckte jag att alla som stod omkring mig stod och stirrade på mig med öppen mun. Jag fick kommentarer som "WOW!", "Hur länge har du tränat på det där?", "Faaan vad långt hår du har!" och liknande. Alla såg jätteglada och imponerade ut. Jag fattade ingenting.
Mina funderingar efter konserten är: Varför ha garderoben så långt bort? Jag struntade i den och hängde jackan på stängslet istället. Dem ramlade ned några gånger, men de snälla vakterna tog upp den åt mig.
Varför spelar dem aldrig något från Exciter? Och varför hole to feed och miles away istället för in sympathy? Eller varför inte fantastiska ghost eller oh, well?
Varför har man ståplats om man står helt stilla och analyserar scenshowen istället för att njuta av musiken?
Varför var alla så tysta i kön? När jag har köat länge inför metalspelningar, t ex de 5 timmarna inför Blind Guardian, har vi alltid haft världens gemenskap. Vi har allsång, lär känna varandra och bara leker. I depechekön var det helt tyst. Alla stod i sina små grupper och småpratade med sitt sällskap utan att ge resten så mycket som en blick.
Det roligaste var när tjejerna i kön några meter bakom mig började spela "fotflask" med en petflaska som jag hade ställt där. De höll på i typ 20 minuter, och utvecklade seriösa regler som "inkast" och "assist". Till slut slutade det för att de inte ville få rabies. "Man vet ju inte var den där flaskan har varit...". Haha!
Jag kan avsluta med att konstatera att det är underligt, men helt okej att ha tjejer omkring sig under en spelning. De luktar parfym istället för svett! Det är kul att dansa, men jag föredrar mina moshpits. Jag ansträngde mig för att se synthig när jag valde kläder, men jag är visst ändå metal i själ och hjärta. Jag får ta igen det på Rammstein om en månad.
Nu har jag fått revansch efter Arvika! Jag åkte dit tidigt på eftermiddagen för att köa till mig en bra plats. Scenen var uppbyggd med en catwalkramp, och jag lyckades få en plats precis i hörnet mellan rampen och scenen. Jag stod längst fram vid stängslet och hade nog den bästa platsen när det gäller att se bra. Jag hade full koll på allt hela tiden. Första gången på depeche! Tidigare har jag bara kunnat se bandet när jag sitter på folks axlar...
Setlisten var helt okej. Den började bra med in chains, hole to feed och wrong från den nya skivan. Jag och nördarna som stod längst fram sjöng med och tyckte att det var bra, men majoriteten av publiken verkade tyvärr inte ha koll på de nya låtarna. De stod mest och såg uttråkade ut. Efter det körde dem walking in my shoes och it's no good efter varandra... Det är mina hatlåtar, tillsammans med come back (som jag i alla fall slapp den här gången!). Det fick lite fart på publiken i alla fall, och jag hämtade andan lite. De hade en väldigt fin bakgrund på skärmen under WIMS, så jag passade på att njuta av den och att se bandet för en gång skull. Jag tänkte att det var skönt att ha de tråkiga låtarna avklarade så snabbt. Av någon anledning envisas de alltid med att spela dem live.
Sen blev det question of time! Då blev det drag! Draget dog med vackra Precious, och jag fick tårar i ögonen för att Gore såg så himla ledsen ut. Det är en stark låt.
Jag tycker, oväntat nog, att in your room var en av de bästa låtarna. Den var nog bäst tillsammans med Gores tre låtar. Gore är min gud. Alla andra skrek när Dave tog av sig kläderna... Förutom jag, som skrek när Gore bytte gitarr. Det var mäktigt att se honom på så nära håll, och till och med få ögonkontakt... Jag agerade "liten tjej som står längst fram och ylar och gråter" under hans låtar. Det var riktigt kul att höra honom sjunga Insight. Det var första gången för mig. Dressed in Black är alltid otrolig.. Speciellt när Gore sjunger den. Det var helt fantastiskt! Jag älskar den här versionen av Home också, så jag är helnöjd. Inte som på Arvika när han bara fick sjunga en enda låt.
Den största överraskningen under kvällen var förbandet, Nitzer Ebb. De var asbra! Jag har inte lyssnat så mycket på dem tidigare av någon anledning, men det ska det bli ändring på.
Det mest negativa var att publiken var så lugn. Jag antar att jag får acceptera att synthfolket helt enkelt inte är lika galna som metalfolket, men jag trodde faktiskt att det skulle vara lite mer drag längst fram. Jag hade inte ens tryck mot ryggen! Då har man i och för sig gott om plats för att dansa, men det blir helt fel för mig. Jag hade en liten tjej bredvid mig som ville leka lite med mig. Vi dansade tillsammans, hoppade och ylade i kör. Det var kul. Jag önskade att hela publiken kunde vara så...
Den största kicken för mig var under I Feel You. Dave och Martin headbangade, och jag gjorde förstås likadant. Det är ingen stor grej för mig - Man GÖR så. När jag slutade och tittade upp på verkligheten efter ett ganska bra tag upptäckte jag att alla som stod omkring mig stod och stirrade på mig med öppen mun. Jag fick kommentarer som "WOW!", "Hur länge har du tränat på det där?", "Faaan vad långt hår du har!" och liknande. Alla såg jätteglada och imponerade ut. Jag fattade ingenting.
Mina funderingar efter konserten är: Varför ha garderoben så långt bort? Jag struntade i den och hängde jackan på stängslet istället. Dem ramlade ned några gånger, men de snälla vakterna tog upp den åt mig.
Varför spelar dem aldrig något från Exciter? Och varför hole to feed och miles away istället för in sympathy? Eller varför inte fantastiska ghost eller oh, well?
Varför har man ståplats om man står helt stilla och analyserar scenshowen istället för att njuta av musiken?
Varför var alla så tysta i kön? När jag har köat länge inför metalspelningar, t ex de 5 timmarna inför Blind Guardian, har vi alltid haft världens gemenskap. Vi har allsång, lär känna varandra och bara leker. I depechekön var det helt tyst. Alla stod i sina små grupper och småpratade med sitt sällskap utan att ge resten så mycket som en blick.
Det roligaste var när tjejerna i kön några meter bakom mig började spela "fotflask" med en petflaska som jag hade ställt där. De höll på i typ 20 minuter, och utvecklade seriösa regler som "inkast" och "assist". Till slut slutade det för att de inte ville få rabies. "Man vet ju inte var den där flaskan har varit...". Haha!
Jag kan avsluta med att konstatera att det är underligt, men helt okej att ha tjejer omkring sig under en spelning. De luktar parfym istället för svett! Det är kul att dansa, men jag föredrar mina moshpits. Jag ansträngde mig för att se synthig när jag valde kläder, men jag är visst ändå metal i själ och hjärta. Jag får ta igen det på Rammstein om en månad.
torsdag 21 januari 2010
Freestylerapport
Jag och Pricilla gör stora framsteg med freestyleträningen. Jag har gjort en koregrafi till I-O-U, och hon orkar faktiskt hålla ut första versen och refrängen. Det är ganska precis en minut, vilket är mininum för att tävla. Hon blir lite omotiverad på slutet för att hon inte får sin belöning, så jag har lagt stegen hon tycker är roligast sist. Jag måste få henne lite mer peppad innan jag vågar tävla, men det är ändå ett stort framsteg. Hon är duktig!
Jag ville egentligen ha en låt med lite fart i, men Pricilla har inte den där explosiva energin som skulle behövas. Hon klarar inte ens att hålla tempot i låtarna som jag har uppfattat som långsamma, så jag får nog tänka om och satsa på en ballad istället. Hon får vara söt och romantisk. Jag tror att det passar henne bättre.
Nu är hon helt slut. Hon ligger kvar i köket och sover fast jag har bytt rum... Det har nog aldrig hänt förut, haha. Jag får ta det lite lugnt och tagga ned kraven lite resten av dagen. Om hon fortsätter i den här takten kommer vi att vara tävlingsredo i år, vilket vore väldigt kul!
Jag ville egentligen ha en låt med lite fart i, men Pricilla har inte den där explosiva energin som skulle behövas. Hon klarar inte ens att hålla tempot i låtarna som jag har uppfattat som långsamma, så jag får nog tänka om och satsa på en ballad istället. Hon får vara söt och romantisk. Jag tror att det passar henne bättre.
Nu är hon helt slut. Hon ligger kvar i köket och sover fast jag har bytt rum... Det har nog aldrig hänt förut, haha. Jag får ta det lite lugnt och tagga ned kraven lite resten av dagen. Om hon fortsätter i den här takten kommer vi att vara tävlingsredo i år, vilket vore väldigt kul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)